söndag 30 november 2014

Första advent och adventspyntat var det här

Det är första advent och idag tände vi, precis som så många andra, det första ljuset i vår adventsljusstake. Jag förklarade, försökte i alla fall förklara, för Olof och Greta att vi skulle tända ett ljus till varje söndag framöver och att vi ska åka till mormor och morfar för att fira jul när det fjärde ljuset tänts. Jag vet inte precis hur mycket de förstod men slutklämmen gjorde dem båda två mycket uppspelta. De älskar nämligen sin mormor och morfar och när de dessutom fick veta att deras kusiner och moster och morbror med fru också skulle vara där blev lyckan ännu större.

Själv har jag haft en hemskt tung dag idag. Den oerhört märkliga och svåra jobbveckan som ligger bakom mig kom ikapp i morse och drog ner mig. Jag har varit helt knäckt till och från under dagen och nu är jag helt slut. Att då få gå runt i lägenheten med de skeva väggarna och titta på och röra vid vårt adventspynt har varit fint, jag skulle till och med vilja säga helande om det inte fick mig att låta så flummig.

Nå. Så här fint har vi det här hemma just nu. Det här är bilder som jag kommer att uppskatta extra mycket om ett år när det är dags att pynta igen. Så en liten hälsning: så som det är pyntat nu är jättefint Erika. Du är nöjd på gränsen till självgod över hur trivsamt du har det så Erika, du behöver inte tänka något mer på detta när det nu är dags för att pynta igen – i år 2015 *wooohooo* hälsning från dåtiden till framtiden *mmmoooo* (= ja, mina försök att låta lite kuslig).

Okej. Nu tittar vi:


Denna förtjusande banderoll som jag beställde från någonstans oklart förra året va. Så himla bra köp. Jag älskar den. Den hänger mellan kök och vardagsrum och pryder verkligen vårt liv.

På vår marmorbänk står diverse ljus utställda.

Eftersom vi (läs jag) tydligen kastade vår adventsljusstake förra året och jag misslyckats med att ersätta den så har jag (läs vi) bestämt oss för att vår vanliga ljusstake, men med fyra ljus så passande, får agera adventsljusstake. Jag älskar den också.

Dom röda julgardinerna och de två röda julkuddarna som Ulf sydde av gardinlängderna som vi fick lov att kapa när vi flyttade från sekelskiftesvåning till nyproducerad lägenhet är framme. Och på mormorsskåpet står mina två nötknäppare.

Jag köpte dom på impuls när vi var i Köpenhamn för några år sedan och och gudars vad jag älskar dom.

De burgundyröda nejlikorna blommar än.

Och borta vid vårt matbord är allt maximalt trivsamt.

Med luciatåget på plats i fönstret.

Jag vill bara visa en sak när vi ändå är i köket. Ser ni vad som håller på att hända med mina ekollon som jag plockat och har i vaser? Så megamäktigt att jag håller på att smälla av. Några av ekollonen plockade jag i vår närmsta lekpark och några kommer från Hummelviken. Både dom som jag groddat själv (genom att lägga dem i blöt i några veckor) och de två som jag hittade som hade börjat grodda av sig själv på tomten i viken skjuter nu rötter så att det dånar om det.

Men okej. Tillbaka till adventsmyset. Jag tror att det här är så mycket pynt som kommer fram hos oss i år. Eftersom vi blir borta hela julen känns det onödigt med julgran men ... vänta nu ... några vackra julfat ska jag nog leta fram? Och våra porslinsgranar ... och den där gulliga tomten som vi alltid brukar ha framme ... och ... och så vidare. Hoppas att ni har haft en fin första advent. Imorgon är det första december och för mig känns det som nystart. Den ser jag fram mot.

fredag 28 november 2014

Så mycket mer än ett bud från Texas Longhorn

Den här veckan har varit min konstigaste någonsin jobbmässigt. Den har innehållit saker som är så komplicerade att jag inte kan skriva om dom här men spänningshuvudvärken och tröttheten har nått nya nivåer. Och igår, när jag hade tjuvat till mig en ledig dag: barnen skulle vara i förskolan och Ulf skulle jobba och jag skulle bara få vara helt himla själv, så vaknade Olof med hög feber. Så istället för att få vara själv med mina tankar och ha tid att komma ikapp mig fick jag spendera dagen med min son. Nu låter det som att jag tycker att det var en dålig sak, och jo, på sätt och vis var det väl så jag kände. Jag hade behövt gårdagen för att få på mig den där syrgasmasken så att jag sedan skulle orka rädda alla andra i det störtande planet.

Men vi hade det ändå mysigt. Feber är bra på det sättet, det blir ganska stillsamt med en febrig son vid sin sida. Och på något sätt är det också så att mina barn hela tiden hjälper mig att få distans till saker. Allt bleknar i jämförelse med Olof och Greta och den tacksamhet jag känner över att de finns i mitt liv.

Hur som helst. Idag ringde det på dörren och jag fick ett sånt magnifikt bud. Igen. Från Texas Longhorn. Igen. Och jag blev så glad att jag höll på att fälla en tår. Just idag behövde jag den här generösa gesten lite extra mycket. Det var på så många sätt något så mycket mer än bara ett bud som ringde på dörren. Helgen är räddad. Förståndet är räddat. Så känns det verkligen.

Ps. Och maten sedan! Låt mig återkomma om den nomnomnom.

onsdag 26 november 2014

Oxsvanssoppa

Det här är verkligen inte en självklar rätt att ställa sig i köket för att göra. Den tar sin rediga tid att laga, även om en stor del av den tiden är koktid, men helt ärligt: äta svans? Varför? Jo. För att det är helt magiskt sagolikt gott. Den här soppan är det mest smakrika som jag har ätit på år och dar med en buljong som fick mig att vilja slå kullerbyttor av lycka tamejtusan.

Som en fantastisk bonus hade både Olof och Greta en bra matdag denna oxsvanssoppedag. De åt av den här soppan, som i deras fall serverades mer som en gryta, och de mummade och smackade och var nöjda. Den matälskande mamman och pappan tittade varandra i ögonen över bordet och sa: det här kommer att bli bra det här. Det här kommer bli så bra.

Ja, kort sagt. Det här var en fantastisk soppa.

Och så här gör man den, Per Morbergs Oxsvanssoppa:

Det här behövs för 4-6 port:
1 kg oxsvans, i bitar
1 gul lök
1 morot
1 palsternacka
1 bit rotselleri (50 g)
1/3 purjolök
2 tomater
2 msk tomatpuré
2 msk olja
vatten
2 lagerblad
15 vitpepparkorn
1 msk salt
Garnityr:
1 morot
1 palsernacka
1 bit rotselleri (50 g)
1/3 purjolök
2 msk smör
buljongen från kokningen
salt och peppar


Gör så här:
  1. Skala och hacka löken och rotsakerna grovt. Skölj och skiva purjolöken. Tärna tomaterna.
  2. Bryn oxsvans, lök, rotsaker, purjolök, tomater och tomatpuré i en stor stekgryta. Häll på vatten så att det täcker köttet. Koka upp och skumma. 
  3. Tillsätt kryddorna och låt sjuda cirka 3 timmar, med locket på glänt, tills köttet är mört och släpper från benen.
  4. Lyft upp köttet ur grytan och låt svalna. Plcoka bort köttet från benen och skär det i tärningar. Sila buljongen och låt kallna. 
  5. Skala och finstrimla rotsakerna och strimla purjolöken till garnityret. Fräs alltsammans i smör och tillsätt sedan buljongen och köttet. Koka upp och låt koka cirka 5 minuter. 
  6. Smaka av med salt och peppar.

tisdag 25 november 2014

5 grejer jag alltid har i kylskåpet

Jag tror att en rimligare summa av grejer som jag alltid har i kylskåpet nog ligger närmare femtio än fem. Men om jag tittar bortom färskbasvaror som mjölk, yoghurt, ägg, ost och juice, samt rotfrukter och grönsaker som potatis, morötter, gul lök, vitlök, rödlök och olika sorters tomater, citron och lime plus ketchup, senap, tomatpuré, mango chutney och olika såser som remouladsås, HP-sås, sriracha, chilisås och alla olika sorters buljonger och fonder PLUS olika marmelader, sylter och inlagda grönsaker ... jag tror att vi snart är uppe i fem HUNDRA saker som alltid finns i min kyl ... så finns det också några roligare grejer – dom som ger mitt liv en känsla av lyxapaliv. Vi har nämligen alltid minst en flaska champagne på kylning eftersom mottot är att man aldrig kan veta när vi plötsligt får en anledning till att fira något. Vi har också alltid en god bit ost i kylen. Minst en bit. Det är vårt tveklöst ljuvligaste sätt att sätta guldkant på en vardagsmiddag. Gulligt nog har båda våra barn blivit ostfantaster, så denna afton för att ta som exempel, delade vi på en bit brie tillsammans med deras farfar som vi hade på middagsbesök. Vardagslyx amen jag säger ju det.

Det här med att tänka på hur det skulle vara att få tre, fyra eller åtta barn samtidigt

En sån konstig sak som olika random personer har sagt till mig sedan jag fick tvillingar är "men tänk om ni skulle ha fått trillingar" eller olika varianter på temat. Alldeles för ofta har jag fått höra hur glada vi ska vara att vi inte fick tre eller fyra eller denna inte helt ovanliga siffra: åtta samtidigt. Och det är en sån märklig sak att säga, är det inte det? Jag undrar hur många gånger de som fått ett barn i taget får veta att de ska vara just glada och tacksamma över att de fått ett barn och inte två eller tre eller varför inte åtta barn samtidigt?

Scenariot ser oftast ut som att det på något sätt kommer fram att jag har tvillingar och då följer det någon fråga om det är jobbigt och då säger jag att "jo, det är ganska intensivt men det är ju också rätt härligt" och då kommer kommentaren "amen tänk på dom som får trillingar!"  Jag upplever inte mig själv som en som går runt och ba "buhu stackars mig som har tvillingar", men samtidigt hymlar jag inte om att det kan vara sablarns så intensivt emellanåt. Jag försöker inte försköna vårt liv utan mer beskriva det rakt upp och ner så som det är. Vi har bra dagar och vi har dåliga dagar, sådär som jag gissar att alla andra också har det.

Hur som helst. I helgen var det en mamma i lekparken som sa att hon bara försökte hitta the silver lining för att vi hade fått två samtidigt. Jag sa som det var: att det här att vi fick Olof och Greta samtidigt kind of ÄR vår silver lining. För så är det. Jag är urglad att vi fick två. Jag kan ju inte heller tänka mig något annat scenario för det här är som det blev för oss. Det finns inget som har gjort mig gladare – eller kommer att göra mig gladare – i hela resten av mitt liv än att jag fick två barn samtidigt.

Men det är så knäppt det här. För jag har inte anmält mig till någon tävling om vem som har det värre eller värst. Och om jag tycker att en dag med två trotsåldersbarn är tung så blir den inte lättare av att någon säger "tänk om du hade fått tre". För så är det ju inte. Jag fick två och det gör mig splittrad ganska ofta men hemskt överlycklig ännu lite oftare än så.

Och låt mig dra lite statistik kort:

I Sverige har vi cirka 110-115 000 födslar per år. Av dessa är:
  • Tvillingfödslar: ca 1500
  • Trillingfödslar: ca 20
  • Fyrlingar har bara fötts två gånger under perioden 1997–2007
  • Senast det föddes femlingar i Sverige var 1992

Så svaret på frågan om hur jag skulle ha haft det om jag fått tre, fyra eller åtta barn samtidigt är egentligen rätt kort: det hade inte varit särskilt troligt.

Och jag förstår att de här kommentarerna inte är illa menade. Och jag gissar att det finns någon slags allmän idé om vad man ska prata med en tvillingförälder om, med tanke på att så in i vassen många säger samma saker. Men ändå. Det är ändå så att jag blir lite smågalen på det då och då.


Lite länkar för den som är lagd åt det källkritiska hållet:
Socialstyrelsen, sidan 17
Statistik sammanställd av Svenska Tvillingklubben
Artikel om trillingar i Svd
Artikel om Sveriges enda femlingar

måndag 24 november 2014

Veckans veckomeny vecka 48

Jo. Jag blev swept of my feet. Lappskojs var inte bara gott utan jättegott. Trots att jag blivit överbevisad två veckor i rad så är jag ändå inte övertygad om Ulfs smakpreferenser när det gäller att hitta recept. Denna vecka har han tänkt ge sig på Karelska piroger som jag trodde var klassiska köttfärspiroger men som visade sig vara något helt annat. Dialogen såg ut något så här:
- Nej nej, Erika, sa Ulf, dom är vegetariska. Det är prioger som man fyller med typ risgrynsgröt och äter med äggsmör.
Mitt svar var lika spontant som ärligt:
- Fy f*n vad äckligt! Det måste vi ju testa!
Ja, som ni märker försökte jag rädda stämningen skapad av min avsaknad av filter där i slutet.

I övrigt är det ju första advent på söndag och det ska vi fira med att äta en rätt som vi blev serverade på en av våra julresor för några år sedan. Då gick turen till Hamburg och vår första lunch var en traditionell julrätt i Tyskland: rödkål som var kokta i glöggkryddor som serverades med knödel och grillat ankbröst. Vi har gjort vår egen variant som till stor del görs på halvfabrikat, vilket passar oss perfekt dagar som dessa, men jag är helt övertygad om att denna anrättning skulle bli så fantastiskt ännu mer god om man bemödade sig om att göra rätten från grunden. Men det får bli ett annat år.

Fördelningen med 50/50 vegetariskt och animaliskt håller i sig och det är jag mycket stolt över. Om någon av er har ett tips på en vegetarisk vardagsrätt så skulle jag bli mycket glad och tacksam över ett sådant.

Nå, så här ser vår meny ut för veckan som heter 48:

Veg: Falafel
Veg: Karelska piroger
Veg: Quornfärsgryta(Oggifavorit)  
Veg: Pasta pesto
Veg: Röda linsbiffar med rostade rotfrukter och chevrékräm
Fläskfilé med kantareller och pasta
Tonfiskbiffar med mos (Oggifavorit)
Lövbiff och tärnad potatis
Biff med morots- och risnudelsallad
Glöggkokt rödkål med stekt gnocchi och grillad kyckling

Ps. Jag ska även göra dessa, Nigellas chokladkolor med pistagenötter, för nu är det väl ändå dags att börja laga och (prov)smaka julgodis? Jaaaa!!!

söndag 23 november 2014

Helgen då jag gav igen på november

Alltså den här bilden sammanfattar min helg så på pricken bra. Det här var helgen då jag tog skrevtag om november och ... nej, det var kanske lite väl aggressivt ... nej, jag mer gjorde en mental vändning och ba: hej då sämstomånaden! Om du ska hålla på att vara så här grå och tråkig och suga livet ur mig så vill jag inte ha med dig att göra längre. Så jag vände moodyvember ryggen och började lajva december istället.

Vi bjöd hem vänner på långlunch med vin och härliga samtal där våra barn svansade efter deras dotter på det mest förtjusande vis. Extra mycket förtjusande var detta att de tre hängde tillsammans så att vi vuxna kunde hålla samtal igång på flera meningar i rad. Och jag fick blommor, den mest sagolika bukett jag kunde tänka mig med ranunklar och anemoner och burgundyröda nejlikor. Burgundyröda nejlikor har seglat upp på topp fem över blommor jag älskar mest just nu.

Idag åkte vi hem till min bror och hans familj för att lämna en lampa som deras dotter, min brorsdotter Juliana, ska ha i sitt rum när det blir klart. Dom håller på och renoverar sitt hus och därför frågade jag om vi kunde få låna deras gunghäst som stod ute i förrådet, för att testa om det är något som kan funka hemma hos oss. Greta är nämligen helt inne på hästar just nu och vill bara leka "Pippi"hela tiden. Leka Pippi betyder att jag går på alla fyra och gnäggar och att hon sitter på min rygg och skrattar. Det är en fin lek men också ganska jobbig både för rygg (konstant värk i naxlarna nu för tiden) och knän (har gått upp en knäskålsstorlek pga extra lagret brosk som bildats då jag krossat mina knän mot parketten lite för många gånger). En gunghäst verkade som en genial idé i mitt huvud men jag kunde också se riskerna med till exempel en tvillingbrorsas tår som skulle kunna bli helt krossade.

Nu har vi haft hästen här hemma en eftermiddag och kväll och för Gretas del handlar det om sann himla kärlek. Olofs tår är också oskadda än så länge och de hade det finaste samspelet i turtagningen om att få rida. Det kan vara en mirakelhäst som vi har fått hem? Folk säger ju att det är något särskilt med hästar och jag måste nog ge dem rätt. Greta är då i alla fall lyckan på spåren.

Till sist.

Idag var vi nere i källaren och plockade upp lådorna med adventspynt, men varför stanna där? Så. I våra fönster hänger nu röda gardiner och vid mig i soffan ligger de matchande kuddarna som Ulf sydde av den knappa metern vi fick kapa på längderna från när de hängde i våningen i Vasastan. Framme är också nötknäpparna, mässingsängeln vi köpte förra året och luciatåget! ja nu står det där i fönstret och sprider en sån trivsel att tårna knorrar sig på mig.

För det är ju nu jag längtar efter jul och mys och ombonat. Nu. Inte om ett par tre veckor. Och det ska jag säga er, att skapa detta magnifika mys precis just nu var som att få ge igen på november. Vädret försökte verkligen sätta dit mig i år men det hade uppenbarligen inte någon aning om kraften som fanns i motståndet. Inte ens jag visste men nu står det allt mer klart för mig att jag är jul/advents/mysgeniet numero uno. Banne mig. Ännu en genialisk sak att sätta på cv:t.

lördag 22 november 2014

Nya tider, nya läggningstider that is

Här sitter jag vid min skärm och klockan är strax efter sju. Detta kan jag göra eftersom jag och Ulf har fattat det bästa beslutet i vår historia som föräldrar: nämligen att turas om med att lägga barnen varannan dag. Fram till bara för en vecka sedan har vi lagt barnen tillsammans varje kväll, i alla fall de kvällar då vi varit hemma båda två. Det har varit fint, megafint, men också så sjukt segt och tidskrävande. Anledningen till att vi inte har kommit på denna idé tidigare är mycket diffusa men jag gissar att det har med hjärnans funktionalitet att göra? Den är inte så pigg som den brukade vara, den där gråa lilla vännen i huvudet. Men strunt i det. Det viktiga är att vi har kommit på idén och framför allt att den funkar! Varje kväll som jag inte ligger inne i barnens rum och försöker få Greta att komma ner i varv och acceptera sömnläget är en sån jackpotvinst att jag knappt kan tro det. Vet ni hur mycket man hinner göra på en kväll när man inte behöver natta barn? Det är nästan kusligt.

Till exempel hinner man sitta och ladda inför morgondagen då adventspyntet ska åka upp och fram. Jag är mycket exalterad över faktumet och sittdansar till diverse julmusik as I peppar. Jag sitter även och surfar på olika julbordsalternativ samt tittar och planerar julklappar.

Att all denna extra tid som jag fått mig tack vare nya läggningsrutiner går åt till att tänka på julen, ja, vad ska jag säga om den saken? Jag säger ingenting utan bara myser. Precis som tomten i sången. Här i min ensamhet i skärmens sken har jag det bra. Fa la la la la lala la BRA!

fredag 21 november 2014

En ledig fredag i simhallen





Vi var som vanligt lediga idag, eftersom vi brukar vara det på fredagar. Barnen är inte i förskolan då och vi försöker hitta på något meningsfullt och minnesvärt dessa dagar. Idag åkte vi till Vasalundshallen som är en simhall i Solna. Det är på många sätt ett väldigt klassiskt badhus med motionssimmare och en särskild bana för crawl osv. I en del finns en plaskpool som är precis på sånt djup att både Olof och Greta kunde stå i den med huvudena ovanför vattenytan. Där tumlade vi runt som fyra sälar och gudars vad Greta skrattade. Hon älskar verkligen att bada.

Efter att vi hade varit i poolen i cirka tjugo minuter var läpparna blå och vi gick till respektive omklädningsrum. Greta var frusen även efter vår långa varma dusch så jag virade in henne i både hennes och min handduk. Sedan satt hon alldeles stilla på en bänk och bara iakttog vad jag och ett par andra damer hade för oss medan vi bytte om.

Jag tog den här bildserien som jag tycker blev så fantastisk i sin enkelhet. Hur Greta upptäcker att jag fotar. Hur hon reagerar när en hårtork slås igång. Hur hon sedan ler lite försiktigt när hon ser att hon som torkar håret ler mot henne. Hon är så gullig hon vår lilla Greta. Det tycker jag att man verkligen ser i de här bilderna. Gudars vad jag är tokig i den här lilla donnan. Åh!

torsdag 20 november 2014

En dag på Naturhistoriska riksmuseet

Tiden har aldrig gått så fort som denna fruktansvärt gråa och tråkiga november. Det har redan hunnit gå två veckor sedan jag, Ulf och barnen åkte till Naturhistoriska rikmuseet här i Stockholm och jag fick ett nytt favoritmuseeum i hela världen.

För fy tusan vilket fint museum det var. Så många saker att uppleva. Som här där vi lyssnar på olika hjärtljud. Elefantens, människans, näbbmusens och ett fjärde som jag inte minns.

Eller som här där jag och Greta fick upptäcka hur olika varma vi var över våra kroppar.

Hela familjen fick upptäcka det

På vissa ställen blev Greta ett med utställningen.

Och på vissa andra ställen höll det på att gå riktigt illa.

Allt var så himla fint där.

Min absoluta favoritdel var denna med djur och natur.

Vi såg järven.

 Och vargar.

Av allt som var bra så tyckte nog Greta att detta var det bästa: att hon hade två skuggor på vissa ställen.

Och Olof blev väldigt fäst vid denna groda. Det kan man ju förstå.

Det var ganska utmattande att vara på museum så det var inte helt konstigt att Greta somnade mitt i allt.

Skoja!
Hon älskar bara att sova räv hon vår lilla Greta.

Och även om en stor del av vårt besök såg ut så här.

Eller så här.

Så var det ändå det bästa museibesöket man kan tänka sig. I och med den här fredagen fick jag ett nytt favoritmuseum och jag skulle kunna tänka mig att åka dit en stund varje dag faktiskt om det bara gick att få ihop det med tiden.

onsdag 19 november 2014

Piadina med hummus, grillad aubergine och tomat- och löksallad

Piadina är ett italienskt tunnbröd som ligger smak- och konsistensmässigt mellan pitabröd och tortilla. Vi fick med ett paket med en matkasse för några veckor sedan och dom var helt fab. Nu när jag försökt googla det där himla brödet så hittar jag det inte men jag tror att det går utmärkt att ersätta brödet med pita istället. Toppningen hummus, grillad aubergine, riven ost och en syrlig tomat- och löksallad skulle passa precis lika fint som fyllning i ett pitabröd.

Det här är en rasande god och uppiggande rätt. Men. Varken Olof eller Greta ville så mycket som ens smaka på maten. Det var efter att vi haft tre såna matdissningar på rad som vi moloket fick bestämma oss för att ta en paus med den vegetariska matkassen. Planen nu är istället att äta dom här favoriträtterna om och om igen tills vi vunnit över våra små skeptiska lejonungar.

Så här gör man Piadina med hummus, grillad aubergine och tomat- och löksallad:



Det här behövs:
2 auberginer
lite olivolja
Tomat- och löksallad:
1 kruka persilja
1 rödlök
1 grön paprika
2 askar körsbärstomater
2 msk vitvinsvinäger
1 citron, rivet skal
1 msk olivolja
salt
Hummus:
1 brk kikärtor
1 msk tahini
3 msk olivolja
1 vitlöksklyfta
1/2 tsk spiskummin
salt och peppar

80 g lagrad ost
4 piadina eller 8 pitabröd

Gör så här:
  1. Sätt ugnen på 250 grader.
  2. Skär auberginerna i 1 cm tunna skivor. Pensla dem med lite olivolja och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper. Rosta högt uppe i ugnen 18-20 minuter eller tills auberginen är gyllenbrun.
  3. Tomat- och löksallad: Finhacka persilja, rödlöken och paprikan. Skär körsbärstomaterna i kvartar. Lägg allt i en skål och addera vitvinsvinäger, citronskalet och olivolja. Smaka av med lite salt.
  4. Hummus: Häll av och skölj kikärtorna. Mixa dem med tahini, olivolja, saften av en citron, en pressad vitlöksklyfta och spiskummin till en slät röra. Smaka av med salt och peppar.
  5. Grovriv 80 gram lagrad ost.
  6. Bred ut hummus på brödet, toppa med aubergineskivor, riven ost och tomat- och löksalladen.

tisdag 18 november 2014

Jag ÄLSKAR japanska lyktor







Vi åkte ut till Hummelviken i helgen för att stänga stugan för vintern och när vi gick vår gamla vanliga promenad ner till havet var det något alldeles magiskt som fångade mitt öga. I grannens rabatt pågick detta otroliga fyrverkeri i orange. Jag frågade på instagram vad det var för en blomma och fick snabbt svaret att de heter Japanska lyktor. En av de som kommenterade berättade att hennes pappas farmor brukade ta in blommorna och sätta dom upp och ner på de små glödlamporna på sin adventsljusstake och det är en sån där rar bild som gör mitt hjärta mjukt och lent. Nu när jag vet om att dom finns så älskar jag japanska lyktor och det kommer jag att göra tills den dag jag dör.

Det här med att göra en språkbedömning

Så vi var alltså till vår bvc-sköterska i fredags för att göra en bedömning av Olofs och Gretas språkutveckling. Det var ett möte som initierades av mig eftersom jag gillar att vara på rätt sida om "jag borde"-formuleringen. Jag trodde dock inte att det är/var ett problem på riktigt, det här att de säger så få ord och inte alls är ens i närheten av att sätta ihop två eller tre ord. Parenets: För nej, Olofs "vad är det" räknas inte eftersom han mer säger "vaede" som ett ord/ljud som gör att han får veta en massa saker. Dock att vi snart är inne på ett ÅR med detta ljud. Börjar gå en på nerverna. Nerverna! Slut parentes.

Det som är fint med bvc är att de har instruktionen om att de alltid ska ta föräldrars oro på allvar och med anledning av detta bjöd vår sköterska in oss. Det är egentligen lite tidigt för att göra en språkbedömning, sa hon, men det finns ju andra saker som man kan spana efter som kan tyda på någon slags störning i utvecklingen. Och det finns inte några som helst tecken på att det skulle vara några egentliga problem med varken Olof eller Greta. Dom är pigga och smarta och förstår. Dom har bara inte något behov av att prata än. Dom gör sig förstådda ganska väl genom få ord, kroppsspråk och mimik. De är väldigt kommunikativa även om just orden inte finns där och precis som så många av er har varit inne på så kommer språket att komma förr eller senare. Förmodligen kommer det att vara som en dammlucka som brister då. Så har det varit för många barn innan Oggi.

När vi var på utvecklingssamtal på barnens förskola så berättade deras pedagog att de märker en frustration hos framförallt Olof i och med att han inte alltid gör sig förstådd. Där blir han ofta arg över just språket och jag tror att det är den känslan, den frustrationen, som utgör grunden för att de ska börja prata. Nu har han motivationen så att säga.

Samtidigt tror jag inte att det finns så mycket man kan göra. Språket handlar väl om någon slags mognad i hjärnan och om den inte finns där så kan man inte påverka den mer än vad jag kan påverka deras hår att växa och bli lockigt. Var bara med mig nu: vi läser för dem, vi upprepar ord, vi förenklar och vi sjunger med dem, vi dansar och vi gör ramsor. Kort sagt: vi gör allt rätt men ändå sitter de där på språket och lurar.

Trots att jag egentligen alltså inte var orolig så ville jag ändå ta upp detta med både vår förskola och vår bvc-sköterska. Att få höra att vi borde ha agerat tidigare är inget som jag vill vara med om. Det är anledningen till att jag valt att undersöka det här med deras språk redan nu. För trots att man inte ska jämföra sig med andra barn så är det ju oundvikligt. Det enda som det pratas om nu bland föräldrar med barn i vår ålder är språket. Hur "härligt det är att de pratar mer och mer". Och "vad fantastiskt det är ni när språket kommer" och "vilken skillnad det är när vi nu har barn som pratar" osv. Att då behöva upprepa om och om igen att våra barn inte pratar än är hemskt tröttsamt. Särskilt eftersom de allra flesta ska komma med en teori varför Oggi inte pratar. Det är naturligtvis helt fine att människor delar med sig av sina erfarenheter och när jag väljer att ta upp det själv här i bloggen eller med vänner i verkliga livet så blir jag inget annat än tacksam över de svar jag får. Men att aldrig vara fredad. Att få frågor, kommentarer och råd ta mej tusan överallt: i mataffären, i lekparken eller i möten med andra på museer eller resor. När tillräckligt många säger att jag inte ska oroa mig så får det helt motsatt effekt. Och det sliter på mig. Det nöter ner min trygga förvissning om att allt är bra. Det var därför jag kontaktade bvc och där la vår sköterska sin svala hand på min heta panna.

Allt kommer att bli bra.

måndag 17 november 2014

Hepp! Dagens tv-tips!

Här hemma roterar jag på tre tv-program just nu. Det första hade premiär för en ny säsong ikväll yay!

Nämligen Historieätarna som går på SVT på måndagar klockan 20.00 och finns på SVT Play. Jag älskar allt med det här programmet. Det är smart, snyggt och välgjort.

Den serie jag benchtittar på är Modern Family som finns på Netflix. Jag har flera säsonger kvar att titta på efter att min sjuka hjärna hittade på att jag inte kunde titta på serien under tiden som jag försökte bli/var gravid. Pga magiskt tänkande blev Modern Family MF = missfall och det var min största rädsla då. En sjukt rolig serie är det i alla fall om en helt knasig men härlig familj.

Men min absoluta favoritserie är ju så klart denna. Retorikmatchen som går på SVT Barn på tisdagar klockan 19.20 (och på SR P4 på lördagar 11.33) och finns på UR Play. Det är ett så fint program där du som tittare också lär dig knep för att våga börja tala. Jag är mycket glad i det.

Veckans veckomeny vecka 47

Jag vet inte riktigt vad det beror på men varje vecka nu för tiden får vi flera rätter över. Eller nog vet jag vad det beror på: vi äter annat. Som tex i förra veckan då vi åkte ut till Hummelviken och inte orkade laga något från listan utan valde att göra andra, enklare, saker. Resultatet ser vi nedan: att det finns två rätter från förra veckan med på veckans meny samt att jag dragit ner på antalet rätter.

Förra veckan lagade Ulf oxsvanssoppa och jag ska ärligt säga att jag var ganska så skeptisk innan, men se jag hade fel. Oxsvanssoppa är en fantastisk soppa och nu är jag helt övertygad om den rättens rätt till existens. Den var så bra att jag kommer att blogga om den till och med. Och det var inte bara jag som föll handlöst utan även Olof och Greta. Vilken vändning va! Denna vecka har han, mannen som jag valt att leva mitt liv med, fått för sig att han ska göra ännu en husmansrätt nämligen lappskojs. Även denna gång är jag ytterst tveksam och nu har jag mycket svårt att tro att den ska sweep me off my feet. Jag menar lappskojs. Bara namnet får mig att rysa. Men vi får se. Kanske är november matvändningarnas månad?

Så här ser i alla fall veckans veckomeny ut för veckan som heter 47:

Veg: Majsplättar med kokosmjölk
Veg: Vegetariska pastarosor 
Veg: Potatisbullar med lingonsylt och rivna morötter (Oggifavorit)
Veg: Nuggets med currymajo (från kokboken Mera vego)
Fiskgryta (Oggifavorit)
Stuvade makaroner och korv
Räkpasta med körvel
Lappskojs  
 

fredag 14 november 2014

Hurra för tvillingarna! 27 månader idag!

Två år och tre månader. Det är på pricken så gamla som ni är idag. Vi var till bvc idag för att prata lite med vår sköterska om det faktum att ni vägrar prata och det återkommer jag till strax. Det jag vill börja med att berätta är att det fanns en sex dagar gammal bebis i väntrummet med oss. Och när jag såg den där lilla skrynkliga saken så gick det som en stöt genom mig rakt in i hjärtat. Det är så overkligt sjukt hur tiden har rusat under de här dryga två åren med er. Det känns på riktigt som att det var i förra veckan som jag och pappan var med två egna såna där miniknytten till vår Laine på Läkarhuset Odenplan. Samtidigt är jag mycket medveten om tiden som har gått. Hur mycket bättre jag mår nu jämfört med då. Hur otroligt mycket ni vuxit och vad mycket roligare det är att vara föräldrar och familj nu när ni är två starka och stabila barn istället för två små hjälplösa bebisar.

När vi var hos Laine passade vi på att väga och mäta er. Du Olof är nu 92 cm lång och väger 15 kilo. Du Greta är 86 cm och väger 12 kilo. Ni följer era kurvor som ni haft ända sedan ni föddes. Du Greta ligger en kurva under medel/median/mitten/vad det nu är som är där i mitten, och du Olof en kurva över. Så har det varit alltid.

Vi var alltså till bvc idag för att göra en bedömning av er väldigt långsamma språkutveckling. Ni säger inte många ord än men ni har ändå en rik kommunikation.Vi är alla helt överens om att ni kommer att börja prata förr eller senare och att det kommer att vara en thunderstorm som kommer att träffa oss då. Vi alla är = era föräldrar, pedagoger på förskolan och bvc-sköterskan Laine. Att ni inte pratar ännu är något som vi tar på allvar men försöker att inte oroa oss för. Vi gissar att ni inte har sånt stort behov av att prata än? Ni har varandra som spegelbilder och eftersom ni gör er förstådda för det mesta så behöver ni faktiskt inte prata.

Ni går nu på förskola och det är något som ni båda två älskar. Ni går på en Montessoriförskola i en blandad barngrupp. Ni är de två yngsta barnen på avdelningen och ni är båda två väldigt omtyckta. Du Greta älskar också de största barnen och är väldigt mycket med dom. Flera gånger i veckan får vi höra av de andra barnen hur mycket de tycker om er. Att ni är gulliga, söta och att dom önskar att dom hade en egen liten Greta där hemma att ta hand om. Du är väldigt social Greta och bekräftar både de andra barnen och pedagogerna väldigt mycket. Du är tydlig med vad du gillar och inte gillar. Om du inte vill bli kramad av någon av de mindre barnen är du tydlig med det utan att bli otrevlig vilket är en otroligt fin egenskap. Du Olof är lite mer mest intresserad av dig själv och struttar helst runt lite så där själv och ifred. Bara i det allra allra senaste har du börjat notera att det finns fler, andra, barn på förskolan. Tidigare har det framförallt varit pedagogerna du sökt dig till.

Vi har haft otroligt få vabdagar med er hittills (*peppar peppar*) två med dig Greta och tre med dig Olof. Du hade höstblåsor Greta och du feber Olof. Det märkligaste med detta var att det var första gången i era liv som ni var ifrån varandra under en längre period. När Greta var borta från förskolan bekom det dig inte något nämnvärt Olof medan du blev ganska dyster av att inte ha Olof med dig Greta.

Ni är båda två väldigt livliga och pigga barn. Ni älskar att springa och hoppa och klättra. Ni hoppar jämfota över saker, ni klättrar upp för i princip vad som helst och parerar fall med hjälp av er balans. Du gör kullerbyttor Greta. Ni har båda två bra kroppskontroll och kan hälla drycker och yoghurtar i tallrikar och glas. Att springa genom vattenpölar gör er lyckliga, även att kasta stenar i sjö och hav.

Ni är två väldigt kramiga och pussiga barn. Ni kramar gärna alla ni möter och vill gärna sitta i våra knän en stund då och då och ni kan ju gissa att vi njuter då. Ni är oftast glada och skrattar väldigt mycket. Ni har börjat kunna skoja med varandra genom att leka tafatt eller tittut och då kan ni ibland skratta så att ni tjuter.

Det märks också att ni har blivit två år. Oh My God. Ni är båda två så trotsiga med oss mellan varven att vi tror att vi ska smälla av. Att ha er båda två mot en är inte enkelt ska jag säga men både jag och pappan försöker välja våra fighter. Ni är så sjukt gulliga nu men ni kan också vara så hemskt jobbiga när ni vägrar saker eller bara gnäller och gnäller.

Den jobbigaste fighten vi har är den om nattningen. Du vill nämligen inte alls sova om kvällarna längre Greta. De dagar då du inte sover något på dagen funkar det okej även om du är motvalls även då men då orkar du i alla fall inte hålla på hur länge som helst. Men de dagar då du sovit är du som galen på kvällen. Då kan det ta över två timmar att få dig att komma till ro. Vi håller på att fasa ut din dagvila Greta för det för jobbigt som det är nu. Det gör vi genom att du får bestämma själv om du vill sova eller inte och hemma vill du inte det. På förskolan sover du fortfarande en stund efter lunch varje dag. Du Olof har ett mycket större sömnbehov så du får sova längre på mornarna och efter lunch varje dag. Du får också göra som du vill men du vill verkligen sova.

När ni väl sover så sover ni oftast gott och hela nätterna i era sängar. Under de senaste månaderna har ni haft en jobbig hosta som har väckt er. Då händer det att du kommer insläntrandes till vårt sovrum Greta. Då klättrar du upp i sängen med hjälp av en liten pall som vi har ställt vid min fotända. Då lägger du dig bredvid mig på min huvudkudde och sedan ligger du där helt stilla så det är rätt mysigt att sova med dig tätt intill.

Du är nästan helt torr hemma nu Greta. Du har bara blöja på natten eller när du själv ber om det, vilket inte är ofta. Ute och på förskolan har du också blöja eftersom det är enklast så. Hade det varit sommar nu hade vi satsat på att få dig helt torr tror jag men med alla tusen plagg som behövs nu när vi går ut så känns det för övermäktigt och vi har ingen stress att ta bort blöjan helt. Igår var det första dagen på förskolan som du var utan blöja inomhus. Då hjälpte en av dina kompisar dig när du behövde gå på pottan, så himla gulligt. Och allt gick bra! Du är helt ointresserad av att sluta med blöja Olof. Du kissar på pottan ibland och blir väldigt stolt när det händer men de gånger vi försöker ha dig utan ställer du dig nedanför skötbordet och ylar och pekar tills vi satt på dig en.

Era favoritsysselsättningar är dessa:

Olof, du älskar att rita och lägga pussel. Du är mycket förtjust i fordon av olika slag där du framförallt granskar hur de rullar väldigt noga. Du har en enorm kärlek till hajar just nu och du kan titta på en liten film med en haj som simmar i en app som heter Miniteve tusen gånger på raken.

Greta: du älskar dina små Pippifigurer Pippi, Tommy, Annika, Lilla Gubben och Herr Nilsson mer än något annat. Du bär runt på dom där överallt och leker med dom, badar med dom, sover med dom.
Du är också väldigt väldigt förtjust i att sortera saker. Du tar en hink med pärlor och sorterar dom i färger i olika skålar. Du älskar min handväska, mitt smyckesskrin och pyssellåda – mest för att det är en sån ordning i dom tror jag. Du plockar ut saker och lägger tillbaka dom på sin plats om och om igen. Om jag har något nytt i min handväska, som en penna tex så kommer du med den till mig så att jag kan lägga undan den för i handväskan ska det bara finnas fem saker. Dom fem sakerna som alltid har funnits där. Du älskar också ett Pippi-lotto som vi spelar några gånger varje dag.

Era favorit tv-program: Charlie och Lola, Lilla Spöket Laban, Pippi (filmerna, tv-serien och tecknade) och Madicken (Greta).

Era favoritappar: Miniteve och Hokus Pokus Alfons Åberg (Olof) och Radioapan (Greta).

Era favoritböcker: Sångböcker som Här kommer Pippi Långstrump och Barnkammarböckerna är poppis just nu men nu är väldigt ombytliga. En favoritbok kan hålla i en eller två veckor sen vill ni inte höra den sagan något mer. De som har passerat i det senaste är några av Vem-böckerna, Belle och Bo och godnattpussen, några av Ellen-böckerna och några om Bu och Bä (som jag brukar läsa som Olof och Greta).

Ni älskar båda två att bada och även att duscha nu för tiden. Vi pratar myckekt om att åka till badhus och bada men än har vi inte kommit oss iväg.

Ni har båda två börjat upptäcka musik. Du tycker om att sjunga Greta (du är helt ointresserad Olof) och du Olof känner musiken i din kropp. Du kan följa olika instrument eller beat eller melodier på olika sätt med dina armar och överkropp och det är en sån fantastisk sak för mig att se: hur du känner basgången eller sveper med stråkarna eller tar takten med trummorna.

Maten då. Vi har som mål att få er att bli två kulinariska små individer. Vi äter allt möjligt och oftast äter vi samma. Den enda gången vi hittar på varianter till er är på helgkvällar då vi vill äta extra vuxen mat som kan kännas väldigt köttig. Då får ni antingen korv eller quorn istället. Ni har perioder då ni inte ens vill smaka det som vi har lagat men vi låter det vara så. Dom dagarna slipper ni äta och så kompenserar vi med en extra smörgås till kvällsfikat. Vi vill inte att maten ska bli en konflikthärd och eftersom ni i stort ändå äter rätt bra så funkar den här strategin.

Nu måste jag sluta skriva till er för den här gången. Vi ska nämligen iväg och äta på restaurang. Det är en annan prövning som jag och pappan utsätter oss för med jämna mellanrum. Men vi vill så innerligt gärna att det ska funka att gå ut och äta med er för vi, jag och pappan alltså, älskar god mat och att gå på restaurang. Vi kommer att göra allt vad vi kan för att få med er i vårt intresse.

Älskade Greta och älskade Olof. Mina älskade barn. När vi var i en kyrka här om helgen och lyssnade på körsång och orgelmusik upplevde jag en sån stark innerlighet mellan oss fyra. Både jag och pappan älskar er så mycket att det snurrar och den glädje och tacksamhet jag känner över att få vara mamma till er har jag inte ord nog att beskriva. Vi är en fin familj och ni är de mest förtjusande små barn som någon någonsin skulle kunna föreställa sig. Ni är starka individer med tydliga viljor och samtidigt med så mycket glädje och kärlek i er att det gnistrar om er. Ni är stjärnstoff, jag svär.

Hurra för ettan och tvåan som blir 27 månader idag!

torsdag 13 november 2014

Träningstorsdag host host

Jag tar och dammar av den här gamla etiketten som hamnat i ett hörn i min fysiska källare. För nu är det dags att ta tag i allt det här igen. Det här med motion och må bra etc mm osv. Jag fick nämligen ett så himla bra tips i en av kommentarerna här om dagen. Detta:

Att jag ska planera min träning precis som jag planerar mina veckomenyer. Hur genius?

Än har jag inte kommit igång eftersom all min veckoplanering sker på söndagar men jag kan redan nu avslöja att jag denna vecka gått en powerpromenad och att jag så snart jag kritat ner dessa rader ska ge mig ut på en lunchpromme på Gärdet.

Jag känner så många mäktighetskänslor i bröstet just nu pga har packat med mig träningskläder i min datorväska att jag vill skrika ut det på arbetsplatsen. Men eftersom jag är en kontrollerad människa (och att jag inte känner de som sitter längre bort i lokalen varför ett skrikande skulle bli enbart jättekonstigt) så ska jag bara lugnt och stilla gå och byta om. Värdighet är ett ledord jag jobbar in mer och mer i mitt varande.

Förresten! Lite senare idag återkommer jag med en ny Nassim-övning. Han är fortfarande min PT även om han inte torde vara så stolt över mig i det senaste. Men han vet inget av detta maskande jag har hållit på med. Jag är nämligen en mästare på att dölja saker ska ni veta. En mästare!

Maskningsmästaren. Döljningsmästaren. Kärt barn har många namn.

onsdag 12 november 2014

Nä-Hepp! (Inget) Dagens filmtips!

Jag undrar när jag såg en film senast. Jag som alltid har älskat film mer än livet själv. Något kom emellan mig och filmen. Nå. Något kom emellan mig och ganska mycket i mitt liv. Prioriteringar ändras och det är först nu när jag tänker på saken som jag inser hur mycket jag saknar det. Filmtittandet. Det är ändå en sån underbar sak att få vara med om: att försvinna in i en riktigt bra film och upptäcka att livet är så mycket större än det här vi sitter med i våra knän.

För en bra film stannar kvar. Det kan vara för att den gör mig upplivad, kär, inspirerad, sorgsen eller medveten. Jag vet precis hur det känns i kroppen när jag upplever något av det där.

Ibland tror jag att jag har kommit till en ålder, eller, låt mig säga: till en plats i livet där jag inte orkar hitta något nytt. Så ofta har jag tänkt i det senaste att jag bara borde välja ut fem böcker, fem filmer, fem maträtter, fem klädesplagg, fem jag vet inte vad mer – men bara välja ut fem saker som är Erikaapproved som jag sedan kan rotera på. Som till exempel filmer: som jag vet gör det där med mig? Som gör mig upplivad, kär, inspirerad, sorgsen eller medveten. Så kan jag plocka fram den för sinnesstämningen lämpade filmen och bara låta mig svepas iväg. Tiden är för knapp för att tröska mig igenom dåliga, tråkiga, meningslösa saker. Och bevisen hopar sig: Aldrig förr har jag så lätt gett upp på böcker och tv-serier som nu. Tidigare var jag någon att lita på. Jag var den som fanns kvar till slutet. Jag såg till och med den sista säsongen av Scrubs. Herregud vilken idioti. Det är inte alltid dåligt att ha ont om tid.

Men nja. Nä. En sån där kommer jag aldrig att bli. De här tankarna handlar bara om säsongen. Jag vet ju det. Jag vet att jag har svårt att värja mig mot mörkret och allt det gråa och motiga. Det kommer alltid åt mig i november.

Men några bra filmtips skulle jag gärna ta emot. Det var ungefär vid den här tiden förra året som fick jag så många bra tips. Och där kom också svaret: det var för ett år sedan jag senast såg en film. En oväntad vänskap och Silver linings playbook och dom var inget annat än fantastiska.

Ja, fasen vad bra dom var! Nämen vilken bra påminnelse det här var. Nu är det sannerligen på tiden att jag tittar på film igen. Från den där listan förra året har jag några filmer kvar att titta på, men jag vill ha mer! Fler! Åh, jag känner mig redan på förhand alldeles upplivad av alla bra tips som jag kommer att få! No pressure. Skoja: massa pressure.

Risotto med marinerade morötter och chevré

De första gångerna vi serverade den här risotton till barnen var mottagandet ganska svalt, det får jag nog säga. Men eftersom vi vet att allt som är nytt är lite konstigt för Oggi så har vi bestämt oss för att inte ge upp så lätt. Enligt alla experter är det ju helt naturligt att vara tveksam inför ny mat, det handlar tydligen om överlevnad det här att vara avvaktande till det som är nytt på tallriken. För att barnen till slut tycka att något är gott behöver de oftast få smaka samma sak många många gånger. Nyckelordet här är "smaka" och därför brukar vi säga till Olof och Greta att de aldrig behöver äta något men att vi vill att de ska smaka. Förvånansvärt ofta funkar den där sägningen: "du behöver inte äta maten, men jag vill att du ska smaka". Det kanske inte leder till att de äter massor men en tugga kan ibland bli två eller tre i alla fall.

När vi nu åt den här risotton här om dagen var det för jag vet inte hur många gånger i ordningen. Men något hade plötsligt hänt. Båda två åt massor och ville ha mer. Trägen vinner, eller vad är det man säger? Eller så hade vi bara en bra dag. Det är svårt att veta men vi hade i alla fall en fin stund vid matbordet där vi alla njöt av risotto, rivna marinerade morötter och chevré i stora bitar.



Det här behövs för ca 4 portioner:
1 vitlöksklyfta
2 schalottenlökar
1/2 stjälk selleri
1 liten morot
1 liter vatten
2 1/2 grönsaksbuljongtärningar
4 dl arborioris
3 dl vitt vin
1/2 dl olivolja
1 ordentlig klick smör
1 1/2 dl grovt riven parmesan

Marinerade morötter
Morötter
Italiensk salladskrydda
Olivolja
Balsamvinäger

Chevré

Gör så här:
  • Finhacka vitlök, schalottenlök, selleri och morot.
  • Koka upp vattnet och lös upp grönsaksbuljongen. Ställ åt sidan.
  • Fräs grönsakerna på medelvärme i en rejäl skvätt olivolja i en gryta tills löken är genomskinlig.
  • Tillsätt riset och rör om.
  • Addera det vita vinet låt det koka in i riset.
  • Tillsätt sedan varm buljong så att det täcker riset helt. Koka på medelhög värme. Rör om med jämna mellanrum så att riset inte fastnar i botten.
  • Fyll på med mer buljong under kokningen. Riset ska koka ungefär 17-19 minuter, tills det blir al dente och har en liten kärna.
  • Ta kastrullen från värmen och tillsätt smöret.
  • Rör till sist i parmesanosten.
  • Marinerade morötter: Riv några morötter grovt och lägg i en skål. Krydda med italiensk salladskrydda och häll på en skvätt olivolja och en skvätt balsamvinäger. 
  • Servera risotton med marinerade morötter och chevré.

tisdag 11 november 2014

Alla dessa hämtningar som kom och gick, så visste jag att det var livet.

Allra oftast är det Ulf som lämnar och hämtar barnen på förskolan. Han jobbar närmare och har enklare att vara flexibel med sin arbetstid så när jag var med vid hämtning idag var det för första gången på bra länge. Just den här dagen bestämde vi oss för att Oggi skulle få ta den tid på sig som de ville på vägen och att vi inte bara skulle trycka ner dom i vagnen och rusa – så där som vi oftast behöver göra. Om man går i vanlig takt har vi en promenad på cirka femton minuter från förskoledörr till lägenhetsdörr. När vi nu följde barnens (mest Olofs) nycker hade vi kommit halvvägs efter ungefär en timme. Det är ju så mycket att upptäcka! och det är fint. Om man har möjlighet att ta sig tiden att vara med på den färden vill säga.


Vid tillfället fick till exempel jag tid att ta in några gatlyktor som är fantastiska. Jag hade gott om tid att titta på dem eftersom Olof prompt skulle ligga på marken ett tag. Varför han ville det var mycket oklart så där som så mycket är med våra barn just nu. Det mesta är oklart. Eller, det är mycket tydligt att de har upptäckt att de har en vilja och att de vill uttrycka den, men vad det är som de egentligen vill? Det är som jag redan sagt: mycket oklart.

måndag 10 november 2014

En ögonblick från en kväll när mörkret lagt beslag på november


Kolla! Här har jag ritat en hund.


Ja, det här är hur det blir när jag ska rita hundar. Det blir katter istället. Om jag inte ritar den från sidan (se exempel till höger uppåt i bild)? Då blir det lite mer hundliknande i alla fall. Närmare bestämt är det här tre raggamuffin dogs. Vitt tolkat kan man se dem som tre hundar som diggar reggae men sanningen är denna:

Vi var i Vienna, jag, min man, min syster och min mor. Det här är några år sedan. Vi bodde på ett enkelt men ändå väldigt trivsamt hotell invid Stephansdomen där allt gick i vinrött. Vinrött och guld.

Hur som helst.

Vid frukosten en dag noterar jag vädret utanför fönstret och säger:
- It's raining cats and dogs.
Det var nämligen vad det gjorde denna aprildag i Vienna. Min syster svarar:
- Vad då raggamuffin dog?

En episk felhörning som sedan blev ett återkommande skämt hela semestern. Som jag minns det gjorde vi en hel story om denne raggamuffin dog. Var han kom ifrån, hur hans familj såg ut, vad han gillade att äta. Sånt. Vi byggde hela karaktären. Vi gjorde till och med en sång och en dans utifall att ragamuffin dogs liv skulle bli en musikal.

Nu blev det ju inte så. Men han är förevigad i mitt konstprojekt. Och här har ni nu hela bakgrundshistorien. Och med den berättad känns detta katt-hund-tema som jag ofrivilligt hamnar i när jag ska rita hundar helt logisk, inte sant? Cats and dogs = ragamufin dog.