Jag pratade med min vän Stefan tidigare idag som berättade att en bekant hade trillat, vrickat till foten egentligen bara, men i fallet råkat krossa fotknölen på något vis. Operationer, gipsvagga och sex månaders rehabilitering. Som sagt. Det är små marginaler vi rör oss med.
I förmiddags trillade Olof ute på balkongen och lyckades slå i huvudet i våra rappade väggar. Bulan och skrapsåret han nu har i pannan väckte uppmärksamhet när vi var ute och gjorde ärenden under eftermiddagen. Bland annat: inne på Georg Sörmans herrekipering uppe på Fridhemsplan, där Ulf köpte shorts idag eftersom han är en gentleman, fick Olof sina sympatier av en som jag gissar är butikens ägare. Han visade sig även han vara tvilling, med en tvillingsyster. Mitt i mitt uppräknande av den kantstötta familjens skavanker vill jag bara flika in detta: vilken fantastisk sak det är att få vara med och se hur äldre tvillingar speglar sig i våra barn. Hur Lars-Olof (som han hette) i detta fallet verkligen tog till sig Olof och på något vis kunde se sin barndom igen? Han tyckte i alla fall hemskt synd om Olof och nu är vi tillbaka på spåret igen.
För själv har jag ett fästingbett på magen som retar och oroar mig. Finns det något att oroa sig för tycks det tillhöra min (kanske människans?) natur att göra just det. Jag har haft massor av fästingbett tidigare men just den här gången beter det sig lite annorlunda. Det är svullet och rött och kliar. Dessutom blev det en liten del av fästingen kvar och det är bara för ... yuck! Det har jag dock googlat mig till att det inte är någon fara. Jag hobbypsykologar mig lite och gissar att min oro i det här fallet har ett samband med att vi snart ska ut och resa? Det skulle vara så väldigt typiskt mig.
Hur som helst. Så här ser Gretas fötter ut nu. Vår lilla lilla Greta. Tack och lov verkar hon inte ha ont. Redan morgonen efter olyckan trippade hon runt på tå till och med. Vi har helt enkelt marginalerna med oss just nu och för det är jag tacksam.
Åh stackars Greta, det gör ont i mig när jag ser de där fötterna! Så jobbigt när ungarna slår sig... Olivia ramlade en gång ur vagnen med huvudet före och slog pannan i en sten så att blodet sprutade. Hon skulle klättra ur vagnen, vilket hon var bra på, och jag stod bredvid men såg inte att hon tappade kontrollen. Man får så dåligt samvete!
SvaraRaderaJa! Usch! Som jag önskade att jag hade varit närmare tv:n och fångat den istället för att sitta vid bordet och typ bläddra i en tidning. "Vad är jag för en mamma" och alla dom tankarna liksom. Men svaret är ju: jag är en människa inte en himla förutseende robot (även om jag önskar att jag var det i stunder som de där).
RaderaOch så känner man att man måste förklara sig inför andra så att de inte ska tro att man har misshandlat sitt barn... Dottern har haft två läskiga episoder - ett när hon slog i munnen på en lekställning när hon var ca 1.5 år (det blöder som f-n ur munnar kan jag informera om) och en när hon hoppade på soffan, trillade och slog bordskanten mot ögat medan jag satt ammade lillebror (hon har fortfarande ett ärr). I båda fallen var jag precis bredvid, hade nog behövt lite robot i mig för att ha fixat det.
SvaraRaderaTur att de faktiskt är ganska tåliga ändå de små.
Åh. Den där känslan av att man borde ... Vi har också haft blödande munnar (munnar är nog mitt värsta ... ) och blödande tår. Tips! Låt dem inte cykla trehjuling barfota ... Man kan inte vara där hela tiden, men om olyckan är framme kan man vara där snabbt!
SvaraRadera