Nu med förskoleplats!

Ni skulle bara veta vilket minidrama detta med förskoleplats har varit i den här familjen. För att göra en kort historia lång så började allt med ett himla velande från vår sida. När skulle vi vilja att Olof och Greta började? Efter mycket ältande och orosfyllda nätter kom magkänslan fram till att det var vid 18 månaders ålder som skulle vara lagom. Och det var väl ungefär vid den tiden som vi goofade och tackade nej till vår garantiplats (på förskolan med den finska inriktningen, ni minns?) med effekten att vi alltså inte fick någon plats alls, överhuvudtaget, nix pix. Till saken hör att erbjudandet kom den 19 december och ungefär vid den tiden hade vi mycket annat för oss än att ta eftertänksamma beslut. Och hur som helst så hade vi nog tackat nej till den platsen alldeles oavsett: vi vill inte ta två platser från en familj (eller två) som faktiskt har behov och önskan om att få komma till en förskola med finsk inriktning. Plus att vi inte var riktigt riktigt redo att (som föräldrar) ta steget.

Nå.

Så sedan i februari när jag började jobba har jag och Ulf delat på omsorgen av våra barn. Vi har båda två jobbat femtio procent och tagit hand om barnen de andra femtio procenten. Situationen har varit ömsom fin och ömsom lite väl påfrestande. Vi har båda två känt att vi skulle behöva jobba mer men det har liksom inte funnit några timmar att trolla fram. Så vid sidan av vårt kommunala köande (som inte leder någon vart i den stadsdel som vi bor i nu) så har vi också sökt platser på en rad privata alternativ. Vi har också blivit erbjuden platser, nej, plats – en plats – till ett par ställen men det hjälper ju föga när man har tvillingar.

Men så igår hände det! Ulf var på besök på en förskola med internationell inriktning som ligger i vår närhet och redan i lokalen blev han erbjuden plats i augusti. Idag var vi där och skrev på papper och det känns så himla bra. I bor i ett ganska homogent område så att Olof och Greta får gå i en förskola med 33 olika nationaliteter där de dessutom kommer att bli tvåspråkiga känns väl som en positiv bonus? På förskolan talar de nämligen både svenska och engelska.

Okej. Helt ärligt är jag lite orolig över just den saken. Jag ser bara Olofs och Gretas frågande ögon framför mig när de inte kommer att förstå vad pedagogerna säger och då gråter jag i hjärtat. Men jag gråter nog i hjärtat alldeles oavsett? Gudars, trots att vi alla i familjen är helt redo för detta steg så Känns Det I Mig att det nu är dags för den stora separationen. Barnen ska få något som blir bara deras och det är spännande men också så sjukarns läskigt. Jag är inte så bra på förändringar och detta är ju ett av episka mått.

Men den här kvällen och helgen kommer jag att välja att fokusera på det sköna i det hela. Vi har fått förskoleplats till Oggi efter sommaren! Hurra! Vi kan andas ut! Minidramat är över! Alla dom känslorna! Och det kommer att leda till så många bra saker: jag och Ulf kommer att kunna jobba på ett rimligare vis och Olof och Greta kommer att få en annan typ av stimulans och övning i att bli sociala varelser som jag tror att de kommer att älska.

Allt kommer att bli bra bara hjärtat får gråta av sig lite, visst?