Nu med ny förskoleplats

Det här med förskoleplats för barnen känns lite som den här sagan om Peter och vargen. Inte för att jag har ljugit tidigare men den är utnötningseffekten som en story har när man dragit den flera gånger, jo, där får vi nog allt säga att jag har hamnat.

Men faktum är att det är nu, i denna dag, som jubel och fanfarer ska in för idag har vi blivit inskrivna på drömförskolan! Medan regnet föll över Stockholm och jag jobbade gick Ulf och Olof och Greta till andra sidan om tunnelbanespåren och hälsade på och lekte lite (Oggi) och skrev på papper (Ulf). Ska jag vara ärlig hade jag inte en aning om att sådana ställen fanns: drömförskolorna alltså, men det gör de tydligen.

När jag har försökt förstå detta komplicerade med förskola och har kollat runt lite har nästan alla jag pratat med framhävt närhetsprincipen som den allra viktigaste. Det är logistiken runt att att hämta och lämna som tycks vara det vanligaste argumentet till varför man valt den förskola man har valt. (Detta förutsätter att det finns alternativ att välja mellan som Anna påminde mig om i en kommentar för några dagar sedan. För hennes del är det den enda förskolan som finns som utgör "valet".) Och jag är helt med på detta tänk. Men när vi så stod inför faktum att vi nog aldrig skulle få en önskad plats genom den kommunala kön (till våra tre närmsta förskolor har vi köplats 244 och 245, nästa 224 och 225 samt platserna 207 och 208 på den tredje) så började vi sondera de privata alternativen. Lyxigt nog har vi kunnat göra det, för på Kungsholmen där vi bor finns det många privata alternativ. De vi hittat och besökt har vi fått tips om via grannar på gården och andra föräldrar i lekparken. Vi har besökt tre förskolor och alla tre har varit bra, jättebra, till och med. Men en utav dem stack verkligen ut.

Både jag och Ulf delade upplevelsen av att vi blev lugna när vi kom in i lokalerna. Lugn av en förskola känns nästan som en självmotsägelse, inte sant, men så var det. Trots att det var runt tio-femton barn i rummet var allt helt lugnt och stilla. Barnen pratade med varandra och när Olof råkade spilla ut en skål med bönor kom det genast fyra andra barn och hjälpte honom att städa ihop dem. Det fanns så mycket som var fint med besöket, bara ett exempel: i rummet fanns en burk med fjärilslarver och puppor som de hoppas ska bli till fjärilar lagom till avslutningen – då ska de släppa ut dem i parken utanför. Så mycket hjärtan i ögonen på en sån sak alltså. (Ett tips till kluriga föräldrar och pedagoger som kanske läser här: de hade beställt ett kit på nätet och fått fjärilslarverna med posten.)

Det är en montessoriförskola och det är en pedagogik som passar mig, och förhoppningsvis mina barn. Den är sympatisk i sitt sätt att man låter barnen utvecklas i sin egen takt och att det är barnens egna intresse som styr vad de ska hålla på med. Jag gillar när saker har ett syfte och när det finns en tanke bakom varför saker ser ut som de gör och precis så var det där. Alla leksaker fyllde en pedagogisk funktion och det fanns till och med en anledning till ordningen som leksakerna stod i. Amen ni hör ju: för mig som gillar ordning var det som att mönstra på ett skepp lastat med harmoni. Åh, som jag hoppas att Olof och Greta ska trivas där. Det återstår att se i augusti då lejonungarna ska skolas in.