Dessa eviga tankar om tiden.

Det finns en passage i Lotta Lundgrens bok Tio lektioner i matlagning som jag gillar alldeles extra mycket. Det skall sägas att jag gillar prick vart endaste ord i hela boken, och särskilt ordningen hon har lagt dem i. Men just denna bit träffar mig. Så klart:

Kan du också känna dig stressad över att åren går?
Händer det att du reflekterar över din ålder och har svårt att identifiera dig med siffran? På 1600-talet levde människor inte alls med den här känslan av att åldras i takt med tidens gång. Till att börja med visste nästan ingen exakt när de var födda och hade därför sällan någon riktig ordning på hur gamla de var. Tiden upplevdes snarare som cyklisk än linjär. Att dag blev natt och att naturen bytte skepnad för att varje ny årstid tolkades inte som tecken på att tid passerat. Tiden och livet var ett flöde som kom människan till mötes, inte en tråd som metodiskt kortades från den ena änden och hade ett lika okänt som definitivt slut i den andra. Tid gick inte. Den kom bara mer och mer hela tiden.

Jag tycker verkligen om det här synsättet. Alltså. Verkligen. Och sedan mina ögon passerade dessa rader någonstans runt jul försöker jag tänka att det är så. Att tiden är något som det bara kommer mer av hela tiden. Eftersom insikter är en gåva man inte bara får, utan också behöver påminna sig om, så  läser jag detta någon gång då och då. Orden skänker mig tröst och ger mig ro. Det tangerar visserligen självbedrägeri, men att hålla på med sånt mår jag bara bra av ibland.