Att ta körkort är som att rulla en sten upp för ett berg

Så jag flunkade igen. Vad fan! Den här gången sällar jag mig dock till skaran som tycker att de bedömer hårt di där kuggarna på Trafikverket. Jag gjorde ett fel, ett oomtvistligt fel (jag lämnade inte företräde i en korsning där jag hade väjningsplikt) men allt gick bra. Sedan tyckte uppkörningspersonen att jag hade för dålig uppsyn när jag körde i ett tättbebyggt område. På den punkten var vi oense. Jag tyckte att jag körde försiktigt, hade koll samt var på pedaltå. Han tyckte dock att han inte såg att jag såg, är ni med? Det kändes oerhört surt att inte få godkänt igår för enligt min egen uppfattning så körde jag bra igår. Jättebra till och med. Men jaja. Inget att argumentera om. Jag är = icke godkänd. Igen.

Och nu börjar det knäppa. Enligt reglerna har jag/man två månader på mig/sig att klara uppkörning för att inte behöva göra om teorin. Som det är nu har jag en månad och en vecka kvar på mitt godkända teoriprov. Då är vi i mitten av april. I min värld skulle det perfekta vara att köra upp precis innan detta datum för att under den tiden ha fått lite paus och samtidigt skapat utrymme för att pussla in ett par körskolekörlektioner i mitt och min familjs redan pressade schema. Men. Närmsta lediga tid för uppkörning i hela Stockholmsområdet är i slutet av april. I Farsta. Vill jag köra upp i Sollentuna (där jag kört upp tidigare) finns första tid i mitten av maj. Dit är det åtta veckor och min tid för att klara körkortets båda delar är sedan länge förbi.

Så. Plan b. Jag kör upp med min körskola. Och se! Där fanns en tid bara några dagar innan min teori går ut!

I Eskilstuna.

Alltså, detta med att ta körkort. Så jädra Sisyfos att jag orkar inte.