Tidens tecken

Behovet av nya sovkuddar till vuxensängen har blivit stort och på rekommendation hade vi bestämt oss för att prova hotellkuddar. Riktiga hotellkuddar som man kan köpa på ett hotell inne i stan. Och eftersom vi nu lever ett liv där frukost, dusch, bäddning och redo-för-att-hitta-på-något-stadiet infaller redan vid cirka noll åtta trettio så bestämde vi oss för att ta en förmiddagspromenad ner på stan, till hotellet, för att införskaffa dessa lösningar till våra nattliga problem.

Sagt och gjort.

Vid klockan nio såg vi tågen passera på andra sidan Karlbergskanalen på väg in – och ut från – Centralen. Och vid nio trettiotiden, efter att den sjuhundraåttionde joggaren precis susat förbi oss, svängde vi in på Kungsbron. Det är fint att se en stad vakna och allra särskilt härligt är det dagar som dessa. Med en sol som värmer och vårfåglar som fyller luften med sin hoppfulla sång. Vid tio visste vi att den typen av kuddar vi var ute efter var slut för tillfället och att det bästa skulle ha varit att beställt dem i förväg. Ja, jo, förvisso, men då hade vi inte fått se dagen nalkas i de för årstiden dammiga skyltfönstren eller alla vackra säsongsplanteringar med pärlhyacint, vide och mossa. Barnen hade inte fått äta sitt förmiddagsfika i en hotellfoajé och vi hade heller inte låtit drömmarna om ett framtida boende segla så fritt och högt som de fick utrymme att göra under denna förmiddagspromenad som vi hade genom staden som vi älskar så.