Så mycket bättre livet blir när höstsolen lyser och middagen kommer från en underbar helgkasse

Så här ser det ut där vi bor nuförtiden. Det här är liksom min bakgård kan man säga. Wow kan man också säga för att sammanfatta känslorna runt det hela.

Under en stund igår hängde jag och barnen lite på en brygga medan vi väntade på att pappan skulle komma.

Vi skulle nämligen gå en promenad för att barnen skulle sova och vi vuxna prata.

Vi gick den promenad som jag går nästan varje dag. Minst fem gånger i veckan i alla fall.

Jag hade mina nya löparskor på mig. Sedan jag köpte dom har jag inte längre ont i mitt högra knä. Man kan alltså dra slutsatsen att mina gamla skor inte gjorde något för att förbättra min fysik eller humör. Dessa dock! Humörshöjare!

Vår promenadväg var vackra än någonsin tror jag.

Den här tiden på hösten är verkligen helt magisk.

Där på andra sidan vattnet, invid det höga vita huset, bor vi.

Ulf tog en bild och jag slogs av hur långt mitt hår har blivit.

Kisiga ögon och det lilla gulliga örat som sticker fram. Ibland när jag ser bilder på mig själv vill jag bara ge mig en kram.

Efter en knapp timme vaknade Olof.

Och precis efter det vaknade Greta.

På kvällen åt vi middag från Köttbarens helgkasse som jag berättade om häromdagen. Det här var förrätten. Hummersoppa med krutonger.

Huvudrätten var en kalventrecôte med rödlökssmör, rosmaringlaserade betor och trädgårdssallad. Så himla jättegott!

Till efterrätt hade de packat ner vaniljpannacotta med hjortron.

Vi hade min mamma som middagsgäst men hon fastnade visst inte på bild så vi får nöja oss med en bild på Olof och Greta och det gör vi ju så gärna. Inte sant? Och av den shittiga torsdagen såg vi inte ett spår. Skönt det.