Ett liv av kaos och gråt är också ett liv

Ur en flyttlåda lyckades jag krafsa fram min lilla älskling also known as snuttefilten från de första månaderna, ja, jag pratar alltså om boken som av vissa kallas Den Heliga Bibeln: Att växa och upptäcka världen (eller The Wonder Weeks som den heter nu för tiden när den inte längre finns översatt). Olof och Greta har nämligen varit så ohemult jobbiga i det senaste. Jag har tänkt att det säkert har varit flytten som spökat. Jag är stressad, Ulf är stressad och vårt hem ser inte alls ut som ett hem längre och det är klart att dom sakerna påverkar våra små lejonungar.

Men det har varit något mer. Den här oroliga nattsömnen, plötsliga matvägran, svårigheterna att få dem att komma till ro och allmänt gnöl upphöjt i en miljard måste vara något mer. Med de här nio månaderna följer en viss erfarenhet och nog har jag känt igen tecknen? Och jamenvisst. Ett utvecklingssprång extra allt med separationsångestens inträde i våra barns liv är vad som pågår just nu. Stackars lilla Olof och stackars lilla Greta.

Och stackars oss! Att vi har tajmat flytten med att Olof och Greta går in i detta utvecklingssprång känns sådär. Förutom att vi förmodligen traumatiserar dom för LIVET (obs: glöm inte att ni har en dramaqueen på era händer här) så kan jag väl inte precis påstå att det finns något direkt utrymme för två gråtande och klängiga barn just nu. Igår började jag själv gråta under middagsmatningen när Greta grät som att hennes hjärta höll på att brista samtidigt som Olof skrattade ett tillgjort skratt och spottade mat på mig och bordet och kastade ner allt han kom över. Dom var helt galna igår jag svär. Inget jag gjorde hjälpte. Inga gamla trick funkade. Och nu för tiden går det inte att sätta ner dem på golvet medan jag diskar undan, torkar upp mat, försöker fricking överleva, eftersom de kryper/ålar iväg i en sabla fart. Och vårt hem anno flyttpackning är inte kompatibelt med två bebisar som inte har någon koll och samtidigt tar sig överallt. Jag vet inte hur många olyckor jag avstyrt eller små incidenter som skett. Inget allvarligt men låt mig måla upp en scen från gårdagen:

Jag bestämde mig för att gå ut med vagnen för att få stopp på allt jäkla gnöl efter lunchen. Medan jag försöker få på Olof hans byxor och han ålar runt i min famn som en mask ser jag i ögonvrån hur Greta tar tag i ett hyllplan som jag precis i samma ögonblick som det träffar hennes näsa kommer på är löst. Greta gråter hysteriskt och jag släpper ner Olof. Samtidigt som jag tröstar Greta känner jag något kladdigt vid hennes rumpa. Great, tänker jag, jamen vi tar väl lite diarre på det här. Men vad är det för ett konstigt poop? Det är alldeles rött och luktar typ ... lasagne? Aha. Greta har alltså kräkts rakt ner i sitt eget skrev. Och medan jag försöker byta på och tvätta Greta kommer Olof kryssandes mellan flyttlådorna med sin byxa släpandes efter sig. Ja just ja, jag hann ju bara trä i ena byxbenet på honom. Eftersom Greta nu hatar att ligga på skötbordet mer än någonting annat i hela världen så är det ett larmade inne i badrummet som inte är verkligt. Jag förstår att jag behöver öronproppar för att förhindra tinnitus men har ingen tid att plocka fram dom. Samtidigt som jag försöker trösta/avleda Greta för att kunna sätta på en blöja ser jag hur Olof tar sikte på vår korg med gamla smutsiga tvättlappar. Mums! säger hela hans ansikte medan jag ropar NEJ! och hinner rycka undan den misstänkt brunfärgade lappen innan den når min sons mun. Då blir Olof helt vansinnig. Det blir han nämligen nu för tiden om allt inte går hans väg.

Så där står jag. Med två förkrossade barn. Ringande öron. Urblåst hjärna. Kräkslukt fulla näsan (vilket en timme senare skulle få sin förklaring när jag hade tid att titta ner på min tröja). I det ögonblicket när man får ögonkontakt med sig själv i spegeln. Då frågar man sig vad det är man håller på med. Men jag fick inget svar. Istället forstatte jag bara med min plan. På med kläder, ut med vagnen, andas och gå. Gå gå gå.

Dagar som dessa känner jag att jag lever. Ja, herreminje vad jag lever just nu.