Det har gått ett helt år sen den där dagen på KS

Förutom att min hjärna varit full av tankar på allt vi behöver göra innan vi flyttar så har jag tänkt ganska mycket på hur det var för ett år sedan. Det var nämligen på precis det här datumet som jag blev inlagd på KS eftersom jag hade så fruktansvärt mycket sammandragningar och en livmodertapp som förkortats på alldeles för kort tid. Usch. Jag var så rädd och orolig och samtidigt benhårt övertygad om att "ettan" och "tvåan" skulle stanna kvar i magen. Minns ni den tiden? Då Olof och Greta var ettan och tvåan? Det är så overkligt att tänka på att det var just dom som låg där inne, vars hjärtljud vi jagade varje dag. Och Olofs lilla hand som vi såg så ofta på ultraljudsbilderna av tappen.

Jag tänker på allt som har hänt sedan dess. Att jag har blivit mamma, och Ulf pappa, och Olof och Greta som har fått sina namn och nu håller på att lära sig att krypa. Dom har blivit så stora. Nu tittar dom på oss och skrattar och vill kramas. Och allt vi vet om dom! Som att Olof blir jättesvettig när han blir trött och att Greta älskar keso. Eller att Olof blir glad av musik och om hur huden på Gretas kropp blir helt knottrig om vi pussar henne på halsen.

När jag tänker tillbaka på veckorna på KS blir jag rörd. Även om jag vet att allt kändes läskigt och osäkert då så är det ändå ett ljust minne. För jag hade det bra där. Jag fick den bästa vård man kan tänka sig och när jag nu sitter här med mina barn vet jag ju också att hela den där historien fick ett lyckligt slut. Det lyckligaste av dem alla. Slutet som stavas Erika och Ulf och Olof och Greta. Med min familj.