Var ska tv:n stå?

Ska den stå till höger?

Eller kanske lite mer till vänster?

Ja. Nu har vi bott i nya lägenheten på Kungsholmen i en vecka och typen av frågor vi ställer oss är nu mycket djupa. De är av typen: Ska toalettpappershållaren sitta på väggen eller är det inte bättre att sätta den på sidan av badrumsskåpet? Ska inte barnens himmelssäng hänga lite lägre än vad den gör nu? Vilken hylla är det smartast att ha mjölken på egentligen? Och. Kanske viktigast av allt: Var ska tv:n stå?

Ska jag fortsätta? Jag skulle kunna hålla på tills imorgon.

När det gäller det enorma problemet med placeringen av tv:n valde jag alltså att gå den kreativa vägen och fotografera de två olika scenariorna. Jeez. Inte mitt stoltaste ögonblick i min karriär som människa. Men jaja. Det är där jag befinner mig nu. Fotar olika inredningsalternativ som om det vore den viktigaste frågan någonsin ever. Parentes: ps. vi har fortfarande inte hittat lösningen på vårt tv-placeringsproblem. ds. Slut parentes.

Men det kanske är logiskt? Att såna här små saker och beslut blir oproportionerligt stora när livet bara skenar iväg som tio vilda hästar. För vet ni. Mitt i allt det här sa Olof plötsligt "titta". Och sen reste han sig upp. Våra två små bebisar börjar bli stora.

Barnen växer och vi vet inte var tv:n ska stå. Jamen det är väl bara att slänga upp händerna och ge in för det hela. Det är så här livet ser ut när man flyttar med två små lejonungar. Perspektiven blir sneda och skeva. Men ärligt, det här Picassolivet är ändå rätt vackert. På sitt sätt.

En ny nivå av trött

Och precis när jag trodde att jag inte kunde bli tröttare så gick jag på konsert och drack två mellisar och hittade en ny nivå på trötthet. Steget innan medvetslös. Där hittar ni mig idag. Och hes är jag med. Sjöng ihjäl mig på Halo.

Ändå så värt det. Lätt så himla värt det. 

Det här med ... att sitta still i båten

Redan när vi kom hem från bb bestämde vi oss för att flytta från vår lägenhet i Vasastan. Det var nästan lite chockartat att upptäcka allt som inte fungerade för oss. Hur trappan och porten, som ni vet, var omöjlig att ta sig in och ut ur på ett rimligt vis. Lägenheten som med ens blev för liten för att rymma även ett arbetsrum till Ulf. Och hur behovet av att ha någonstans att ta vägen när vi väl tog oss ut ur huset blev större. Ni förstår, jag har aldrig varit någon promenadmänniska. När jag har lämnat hemmet har det varit med ett mål: en butik, restaurang eller en motionstur (johodå det har visst hänt) eller jobbet. Så när jag nu skulle ut och bara gå med barnvagn eftersom det är sånt man gör när man nyss fått barn insåg jag att just Vasastan inte var optimalt för den typen av aktivitet. Inte för mig i alla fall.

Men tiden gick och vi fick allt att fungera. Det var inte toppen på något vis men jag tog mig in och ut. Ulf kunde jobba från matbordet. Jag hittade promenadstråk och kände mig ganska cool när jag styrde barnvagnen Drottninggatan fram som den citymamma jag blivit.

Det var så dags då. För då hade vi redan köpt vår nya lägenhet och ångesten över att lämna vår älskade våning och centrala kvarter bara växte. Jag minns inte om jag redan skrivit om detta och i så fall ber jag om ursäkt för mitt ältade? Men jag ville verkligen inte flytta. Verkligen. Inte. Men ett köp, och dessutom en försäljning, av lägenhet är typen av beslut som är rätt definitiva. Det kan vi nog komma överens om. Någonstans där läste jag ett inlägg som Amanda Schulman skrev, om att hon ville ändra allt när hennes bebis var runt halvåret. Och att det var ett beteende hon kände igen från sin förra bebis. Den här gången hade hon inte ändrat något. Hon hade inte byggt om sin garderob eller klippt av sig håret för hon förstod att det här bara var en fas. Och jag kände mig så träffad. Och så dum. Med ångern flåsandes i nacken undrade jag varför jag inte bara suttit stilla i båten?

Jag ville visserligen flytta. Jag var redo att lämna den lägenhet som var så fin men opraktisk. Men steget, att lämna sekelskifte inne i stan ja allt det jag drömt om mot nyproduktion i ett område som känns som en förort och ligger lite off trots att det är på en av holmarna, var för stort. Av någon anledning hade jag fått för mig att det inte fanns praktiska portar och lugnare gator inne i stan. Samtidigt nåddes jag av insikten att jag och Ulf hade fattat ett beslut som till stor del grundade sig på vad man borde göra snarare än vad vi ville göra. Det får mig att rodna nästan. Men tiden att tänka igenom saker fanns inte, och finns inte heller längre.

Så till sist kom dagen för vår flytt. Det var inte en längtansfylld dag. Det var heller inte en sorglig dag. Det var en dag liksom. Som vilken annan bara fylld med lite mer att göra. De följande dagarna packade vi upp lådor och placerade ut möbler med en ofattbar effektivitet. Vi kom allt mer i ordning och bitarna började falla på plats. Och vet ni? Den nya lägenheten är så precis perfekt för vad vi behöver. Och den har det där som inte går att ta på med fin stämning.

Så idag, just nu när jag sitter i vårt nya vardagsrum och hör mina barn vakna i rummet intill, är jag glad att vi inte satt stilla i båten där i början av februari utan att vi vågade hoppa. Att vi lämnade det som kändes tryggt men ändå var så fel. För det här nya kapitlet som vi startat här känns så fint. Det säger min magkänsla. Och jag tror inte att den ljuger.

Oj oj oj vad jag kommer att bli hes ikväll

Jag fick biljetter till The Mrs. Carter Show World Tour i födelsedagspresent av min mamma. Biljetter och en hotellnatt med min familj. Hur fint är inte allt det? Och ikväll är det dags! Vi lämnar flyttbestyren för en kväll där jag kommer att sjunga med Beyonce från toppen av mina lungor. Tillsammans med min syster. Det är ju så att jag blir gråtig bara jag tänker på det. Men det, mina redan så rödkantade ögon alltså, kan lika väl bero på tröttheten kombinerat med pollen? Jaja. Imorgon kommer jag hur som helst att vakna hes och det kommer att vara så värt det.

Veckan med tvillingarna fyrtioett

Greta och Olof 41 veckor idag

Som jag har skrivit tidigare så har både jag och Ulf svårt att hänga med och upptäcka allt som händer i Olof och Gretas utveckling nu för tiden. Men nu ställer Olof sig upp på knä för att nå saker och gör samma fysiska övningar med att stå med händer och fötter i golv som Greta höll på med för några veckor sedan. Greta ställer sig upp mot allt, över allt, hela tiden. Det är nog det bästa hon vet just nu och hon blir morskare för varje dag. Nu står hon upp och håller bara i sig med en hand lite nonchalant mot väggen till exempel.

Båda barnen kommer om vi ropar på dem. Det verkar som att de förstår mer och mer saker vi säger. De tittar mot lampan när vi frågar var den är och förstår vad de inte får pilla med (men försöker ändå envist att nå dammsugaren och elsladdar). Greta är klängigare än Olof och kryper nu fram till mig och sträcker upp armarna. Hon säger mamma mmmamma mamma när hon blir trött och gnölig. Både Olof och Greta älskar att bli jagade och gulligast av allt i hela världen är när Olof drar iväg med Greta efter sig. Båda två skrattar då så att de blir högröda och tårögda. Herregud hur gulligt är inte det?

Det här var veckan då vi flyttade och allt har gått fantastiskt bra. Både Olof och Greta verkar trivas i nya lägenheten. Alla dessa ytor att krypa runt på och utforska alltså! Och sedan flytten sover de i sitt rum och jag och Ulf har alltså fått ett eget vuxensovrum. Separationen har gått bra för barnen men vi vuxna saknar dom i rummet när vi går och lägger oss. Att ligga och lyssna på deras andetag eller fnissa åt Olofs snarkningar innan vi somnar har varit så fint. Men okej. Livet går vidare och vi vaknar ju oftast med någon av dom mellan oss i alla fall.

Vi har haft en ganska lång period nu när de ätit bra. Olof äter mer än Greta och gillar det mesta. Han slukar maten medan Greta sitter och smakar på saker innan hon bestämmer sig för om det är något hon gillar eller inte. Det hon tycker om (som fruktpuréer, majskrokar oj vad hon älskar dessa krokar eller lasagne) blir hon så glad av att hon hoppar i stolen. När vi erbjuder något hon inte tycker om kniper hon ihop munnen, lägger armen över och dessutom vänder sig bort. Jo, hon är tydlig med sina smakpreferenser. Olof tycker att hemmalagad mat är överlägset godast av allt. Då äter han tills han blir trött. Bokstavligen. När min mamma var här i samband med flytten och lagade en korvgryta åt han tills han kroknade: han la ner huvudet på bordet och vilade mellan tuggorna.

I övrigt har det varit en hektisk vecka så klart. Flytten har tagit all tid och energi. Vi har haft ovärderlig hjälp av mina föräldrar och av Ulfs pappa. Min bror med familj och två av barnens gudmödrar har varit här och välsignat lägenheten. Idag var vi tillbaka till Torsgatan och tog farväl. Både Olof och Greta var med och det var fint. Att vi fick göra det tillsammans. Säga hej då till stället där allt startade menar jag.

Våra första dagar i nya lägenheten

Så i fredags morse började alltså utflyttningen från våningen i Vasastan. Vi anlitade en flyttfirma som jag är jättenöjd med. Det blev dyrt men känns ändå så himla värt.

Medan flyttkillarna packade ihop vårt bohag borta i Vasastan åt vi lunch i nya lägenheten på Kungsholmen. Min och Ulfs pappa fick agera barnstolar åt Olof och Greta.

Det var också där i fredags som vi upptäckte att vår nya spis inte lirade med någon av våra stekpannor. Hum.

Sen kom flyttlasset och alla lådorna.

På kvällen åt vi vår första middag i lägenheten. Pasta och rödvin som ni ju redan vet.

Ännu lite senare på kvällen stod jag ute på balkongen och rengjorde vår sovrumslampa. Den rengjorde jag senast när vi flyttade in på Torsgatan. Så man kan säga att det här lamprengörandet är en liten tradition jag har vid flytt.

På lördagen packade vi upp lådor och åt frysta röda vinbär.

Och hade min mamma på besök!

Greta ville mest ställa sig upp mot allt medan Olof chillade lite på golvet med sin nya leksak. Nej, det är inte en riktig padda.

På lördagskvällen åt vi firarmiddag med mina föräldrar. Skagenröra och champagne stod bland annat på menyn. En bra meny som ni förstår.

Nu när vi har flyttat har också barnens sängar flyttat ut ur vårt sovrum. Nu för tiden sover de bredvid varandra inne i barnrummet så gulligt.

Både min mamma och pappa har varit här hela helgen och det har varit ovärderligt. De har tagit hand om barnen och mamma har lagat mat och bakat och skämt bort oss.

Tack vare mina föräldrar har vi nu hunnit packa upp sjuttio flyttkartonger och fått nästan allt på plats.

Och Olof och Greta har varit med och övervakat allt mest hela tiden.

Vad jag inte har fått med på bild överhuvudtaget är alla fina besök som vi haft: min bror med familj kom förbi på lördagen, min faster kom över igår och idag var darling Katarina och hennes Daniel här och åt lunch. Jag älskar att dom har varit här. Det gör allt det här så mycket mer verkligt.

Herregud. Vi bor inte längre i Vasastan. Vi bor här nu.

Kort rapport från flytten

Så. Nu är vi inte Vasastansbor längre utan Kungsholmare. Flytten igår gick bra. Overkligt bra, barnen var glada, flyttfirman superstabil och både min och Ulfs pappa bistod med ovärderliga extra händer.

Sista middagen i våningen är alltså avklarad och under den pratade vi om att vi inte minns en enda av våra tidigare sista middagar. Något säger mig att vi kommer att minnas denna. (Om inte så åt vi entrecote på en bädd av ruccolasallad och på kvällen tryffelsalami och brieost. Alla dessa saker är sånt som vi ätit en miljard gånger på just Torsgatan). Och vår första middag på Pär Lagerkvists Gata är också intagen. Det blev pasta från en av restaurangerna i vårt hus och ett glas av samma vin som vi drack på nyårsafton. Tror att jag även då sa att jag aldrig mer ville dricka något annat vin än det. Châteauneuf-du-Pape. Vi får se om jag blir bättre på att hålla den idén vid liv den här gången.

Annars har vi packat upp ungefär trettio flyttlådor. Bestämt oss för att göra om i arbetsrummet. Upptäckt att våra stekpannor inte funkar på vår nya induktionshäll (så vi fick steka korven till den obligatoriska korven med brödet i en kastrull). Förstått att vi har en smått överväldigade insyn till grannarna tvärs över gatan som tycks ha en mycket naturlig inställning till sina kroppar. Jag har redan hunnit se pappan i husets kalsonger och mammans bröst. Sovit gott i våra nya sovrum och haft vår första nattgäst, min mamma som kom igår. Barnen har badat badkar och fått chansen att leka med sina doppresenter som varit magasinerade sedan den där helgen i mars.

Ja, vad tror jag om allt det här? Jag tror att det kommer att bli bra. Jättebra.

Den där stunden på morgonen

Den där stunden på morgonen. Sådär som den var i morse. När jag vaknar och hör Olof och Greta och Ulf andas bredvid mig i sängen. När jag känner värmen från deras kroppar och allt är lugnt och stilla. Då är det så vackert. Lyckan ryms inte längre i mitt bröst eller kropp ens. Den bara sväller och växer och tar sig fram överallt.

Det är en lycka som springer.

Det är i den där stunden på morgonen som jag har tid att tänka på hur tacksam jag är. Över att jag får uppleva det här. Över allt det här som är mitt.

För snart två veckor sedan i Hummelviken

För snart två veckor sedan, men ett helt liv känns det som, åkte vi ut till Hummelviken. Det var den där första helgen med tydlig doft av vår och kanske till och med försommar.

På tomten blommade det nya blomster.

Och Olof var nyfiken på gräset.

Medan Greta var litet mer försiktigt skeptisk till allt det där gröna.

Olof smakade på gräset. Klappade på det. Drog upp strån. Utforskade helt enkelt.

Han försökte få med Greta på allt det roliga men utan resultat.

Så jag och Greta gick för att titta till lavendeln. Jag tror inte att den har klarat sig men hoppet är det sista som överger människan osv.

Efter lunch kom Katarina ut till stugan. Hon satte genast igång med att göra fint i vårt hallonsnår. Jag älskar att hon kan sånt.

Hennes barn hjälpte också till.

De gjorde en ursnitsig rand med grus mellan trall och gräsmatta.

Katarina stekte pannkakor.

Och mina föräldrar och syster dök också upp.

Det var på söndagen då Katarina var på kulturdelens förstasida. Hon hade skrivit ett helt fantastiskt spännande och gripande reportage om sitt letande efter sin farmors pappa som drog till Amerika och aldrig hördes igen. Tyvärr finns det inte på dn:s hemsida annars hade jag länkat så klart.

På eftermiddagen gick vi en tur ner till viken.

Den här gången var det min mamma och syster som gjorde mig sällskap.

Det var vitsippor överallt som blommade så att det gjorde ont.

Grönskan var sådär ny så att den skar i ögonen.

När vi kom tillbaka till stugan visade det sig att Greta klurat ut hur man får de där "nyfikna öron"-böckerna att låta. Så rart.

Vi åt middag ute om kvällarna och grillade varje kväll.

Och jag myste med Greta i kvällssolen.

Och Olof myste med morfar.

Nästa morgon myste han med sin moster. Han är bra på att mysa han vår son.

Han och hans syster är också bra på att vara komiska genier.

Sista morgonen var Olof ur slag. Han fick feber och ville bara sitta i mammas knä. Då var det dags att åka hem.

Hela helgen var bara så bra. Min syster hjälpte mig att styra upp tankarna runt flytten och mina föräldrar och Katarina, Emil och Moa gjorde vår tomt vårfin. Greta hittade en ny koja. Amen ni hör ju. En fantastisk helg i skattgömman Hummelviken.

Tips på leksaker?

Både Olof och Greta kräver rätt mycket stimulans. De tycker om att utforska och leka med saker men varje leksak har bara en viss livslängd. Det som länge har varit deras favoriter, som bitleksaker och skallror är de helt ointresserade av. Det är som att de själva tycker att de har blivit för stora för dem.

När de var bebisar känns det som att det var så enkelt att hitta roliga saker. Bebisavdelningen med speldosor och skramliga färgglada saker är rätt stor men sen verkar det vara ett hopp upp till leksaker för lite större barn. Men jag kan ha fel. Jag borde ha fel. Jag menar, det måste finnas leksaker till barn som är runt nio månader eller hur?

Har ni några tips? Några favoritsaker som barn i er närhet har gillat när de varit i ungefär Olof och Gretas ålder. Som alltså är nio månader ganska precis.

Vill ni få en tjuvtitt på nya lägenheten?

Det är klart att ni vill! Så här har vår första vecka med nya lägenheten varit:


Den började på golvet för ganska precis en vecka sedan. Det här är den första bilden på fyrklövern i nya lägenheten. Vårt nya hem.

Det första jag gjorde var att multitaska och prata i telefon med en granne samtidigt som jag slog på kylarna och frysarna. Ja, plural. Vi har två kylar och två frysar ja jag säger då det.

På den första dagen kom min syster och pappa över och hjälpte oss att spika ihop hyllor och skåp.

Och vi åt vår första middag i lägenheten.

Sen har vi jobbat med de där skåpen på lite olika vis. Gjort judorullningar ut ur dom osv.

Fint kommer det att bli.

Vi har även hjälpts åt med barnen.

Och målat ett sovrum i en mild grå ton.

Vi har köpt en kudde som tycks passa perfekt i det där sovrummet.

Vi har även köpt en vägglampa till barnens rum och tagit över en prylhylla som har suttit i min mormors hus i femtio år minst.

Barnen har haft enorma krypytor och nya vinklar och vrår att upptäcka.

Just det ja. Under vår shoppingtur fick Olof och Greta också varsin kudde.

De fick välja själva bland fyra motiv. Olof föll för räven och Greta för elefanten.

Vi provsatt även lite olika balkongmöbler som vi kanske inte ska köpa. Den här soffan är drömmig och skön och rejäl men den storleken vi vill ha fanns inte inne. Och ska man köpa en så dyr möbel som den här soffan så vill jag gärna ha sett den först.

Bistromöblerna var även lite bättre i mitt huvud än irl. För i verkligheten blev det mycket kallt om rumpan med de där stålsitsarna. Varianten med lackade träribbor hittade jag inte så jakten på de perfekta balkongmöblerna fortsätter. Vet ni något bra ställe i Stockholm där man kan hitta utemöbler?

Ja, ungefär så har vår vecka sett ut. Vad tycker ni?