Och den helt värdelösa vändningen

Plötsligt, när Ulf skulle gå ikväll så rasade allt samman. För vet ni. Det är inte alls okej att vara här. Jag vill inte vara här. Jag vill vara hemma. Med Ulf. Jag vill somna bredvid honom. Och jag vill vakna med honom. Jag vill inte att det här ska vara mitt nya liv. Jag vill inte ligga bakom en fukking jävla skärm och bara se gula väggar och ha en kass tv med sämstokanaler och äta take-out varje dag för att allt annat smakar bläk.

Men mest av allt vill jag vara med Ulf. Det kanske låter osjälvständigt men jag VILL inte vara utan honom. Under dom 16 år som vi varit ihop kan jag räkna de nätter som vi inte sovit tillsammans. Det antalet nätter har nästan fördubblats den senaste tiden.

Nej. Det här är helt sämst. Så nu ska jag grina ihjäl mig lite. Fast tyst så klart så jag inte stör min roomie.

SÄMST.

Ps. Ja jag förstår att det är bra för oss att vi är här. Och att sett till hela livet är det här bara en kort stund. Och jag vet att det här är det bästa stället för oss att vara under omständigheterna. Men just nu lägger jag alla dom där vettiga argumenten och tankarna åt sidan för jag orkar inte tänka så just nu. Or-kar in-te. Nu vill jag bara vara ledsen ett tag, okej?