Rapport från läkarbesöket

Det blev ett kärt återseende igår. Åh vad jag tycker om vår gamla läkare från Danderyd. Men det blev ändå ett lite jobbigt besök. Eftersom han känner mig och vår historia så väl tolkade han sammandragningarna och livmodertappens längd på ett lite mer allvarligt sätt än vad de tidigare läkarna gjort. De har ju alla tyckt att allt är "helt normalt". Det tyckte inte han. Det var inte så att han skrämde upp mig och drog i någon slags nödbroms eller ville lägga in mig på sjukhus. Men jag fick en medicin som jag kan ta när jag får för många sammandragningar – vilket ju är cirka jämt om jag ska vara ärlig. Och han tyckte inte heller att mina tre centimeter livmodertapp var helt bra. Så nästa vecka ska jag göra en ny mätning (vilket i och för sig är helt enligt plan) för att se om den har förändrats. Så vi säger väl hej och välkommen till oron igen. Hej hej.

I alla fall. Efter läkarbesöket åkte jag och Ulf ut till Hummelviken och när vi kom fram kändes det som att jag gav mig på något slags rekordförsök i antal sammandragningar på kort tid. Bilresan och oron gjorde sitt antar jag. Så jag tog en sån där tablett. Och ganska snabbt blev magen mjuk och fin. Så mjuk som den inte varit på flera månader. Det kändes bra men konstigt nog blev jag också helt förtvivlad. Stackars lilla maggi. Vad den får kämpa hela tiden.

Jaja. Nu ligger jag parkerad i soffan och här kommer jag att bli resten av helgen. Var så säkra på det.