Det här med ... att våga tro på sin graviditet

Som ni vet har jag varit hemskt rädd under hela min graviditet. Rädd för missfall, rädd för att ettan och tvåan ska födas för tidigt, rädd för ... ja, allt. Det har varit som att leva i en sån där scen i en skräckfilm där en galning är i huset och huvudpersonen står intryckt i garderoben och håller andan. Det har känts som att om jag gör något, om jag så bara rör på mig lite lite, så kommer allt gå åt helsike. Då kommer detta något, vad det nu kunnat vara, upptäcka mig. Så jag har försökt skydda mig.

Jag har ju tidigare berättat om mina säkerhetsbeteenden men förutom det är det också som att jag har försökt hålla hela graviditeten i nuet. En dag i taget. Vi ska klara det här en dag i taget. Det har varit mitt mantra. Jag har inte vågat, eller klarat av, att titta framåt. Till exempel är det Ulf som fått ha all kontakt med vår barnmorska. Jag har inte vågat anmäla mig till föräldrautbildningar, gravidyoga, prata om alternativen runt förlossningen eller ens läsa böcker om graviditeter. Och alla barnsaker som vi fått av vänner och familj har snabbt forslats ner i källaren. Jag har helt enkelt (eller snarare mycket komplicerat) haft så svårt att tro på den här graviditeten och känna mig trygg i den. Jag har varit konstant livrädd för att den plötsligt skulle ryckas bort från mig. Vilket inte är så konstigt med tanke på vår historia. Men det här har varit mitt sätt att överleva. Det har kanske inte varit det bästa eller smartaste sättet, men det har varit mitt sätt. Och jag har överlevt.

Nu har vi har tagit ett stort steg jag och Ulf. Ett enormt stort steg för mig. Vi har nämligen köpt barnvagn, bilbarnstolar och skötbord. Till ettan och tvåan. Det är dom första sakerna vi köpt till våra bäbisar. Nåja, köpt och köpt, vi har beställt och betalat allt i alla fall. Barnvagnen är klar om några veckor och det andra hämtar vi ut först i månadsskiftet juni/juli. Fram tills dess får butiken ha grejerna. Ett steg i taget.

Allt känns i alla fall stort och fint. Och helt rätt.