Det här med ... att komma hem

Nu har jag varit hemma i över ett dygn. Samtidigt som det är otroligt skönt att vara hemma så är det också hemskt jobbigt. Bara för att jag fått komma hem innebär det inte att jag mår bra, att allt är coolt eller att faran är över. Vi har situationen under kontroll. Just nu. Men det säger inget om hur det kommer att vara imorgon eller om en vecka. Igår tex hade jag fruktansvärt många sammandragningar. Det var egentligen fullständigt logiskt men ändå hemskt jobbigt. Så klart.

Men låt mig ta mitt emodygn från början:

Jag blev väckt igår av en sköterska som kom in i salen med en rullstol: "du har fått tid för ultraljud NU! Har du något du kan dra på dig?" Yrvaken rullades jag ner till ultraljudsavdelningen där Ulf mötte upp. Undersökningen gick bra, tappen hade blivit någon millimeter kortare men potejto potato. Det är inte ett statiskt mått så alla inblandade var nöjda.

När jag kom upp till avdelningen igen kom ronden och vi (jag tillsammans med läkaren) bestämde att jag skulle åka hem. Jag är alltså inte bara på permis nu utan jag är utskriven från KS. Eftersom ingen försämring hänt under de två veckorna jag legat på antenatalen  (ante = innan födseln) kom vi överens om att jag lika gärna kunde göra det jag gjort på sjukhuset hemma dvs vila.

Innan jag fick åka hem var det en del praktiska saker som behövde ordnas, recept, plan för återbesök, remisser och sjukintyg skulle skrivas och ett sista ctg skulle göras för att registrera ettans och tvåans hjärtslag. Det gick ovanligt bra och alla var glada och nöjda över kurvorna.

Precis innan vi skulle gå kom en av avdelningens barnmorskor, och en av mina favoriter, in med tårar i ögonen och gav mig den gulligaste av presenter. Två små gubbar i guldhattar - Sprattel-Allan och Greta (Garbo), ja, ettan och tvåan alltså. Smeknamnen har de fått under veckorna eftersom de varit så hopplösa under ctg-försöken. Ettan har sprattlat så att det mest blivit brus och tvåan har likt Garbo hållit sig undan och skyggt gömt sig från uppmärksamheten. Barnmorskan sa att hon brukade ge en sån där liten figur till vissa för att skicka med ett lycka till. Ni kan ju tänka er känslorna. Känslorna! Gud.

Ja, sen rullades jag ut till bilen och jag och Ulf åkte hem. Allt kändes så bekant men ändå helt annorlunda. Det är väldigt svårt att förklara men jag har levt i en sån hermetiskt sluten miljö nu att allt Vasastan, Torsgatan, våningen, ja allt blev liksom över-verkligt. Och mycket, mycket märkligt.

När jag kom in i våningen gick jag ett varv och tittade hur Ulf anpassat hemmet åt mig. Badkaret är borta, i duschen står istället en pall, och i arbetsrummet har en ny säng fått flytta in. På gården hade häggen redan blommat klart och doften av syren var bedövande. Sen försökte jag göra det bekvämt för mig och stilla sammandragningarna. Men det var helt sjukt. Det känns som att dom kom hela tiden. Som tur var hade jag Bricanyl (som eg är en astmamedicin som hjälper glatt muskulatur att slappna av) som jag kunde ta och därmed bryta kramperna. Nackdelen med medicinen är att man blir helt skakig. Det är som att man blir hundra år eller som en knarkare på avtändning som Clara kommenterade här om veckan.

Jag sov resten av dagen, vaknade för middag (som var ljuvlig älska Ulfs mat) och lite Let's Dance. Men mest av allt var jag trött och ledsen. Det var ju inte så där det skulle bli att komma hem.

Idag har jag också varit väldigt blå. Jag känner mig så taskig mot Ulf som längtat så efter att jag ska komma hem. Men det är liksom inte jag som kommit hem. Det är en labil och överdrivet gravid kvinna som tagit över min kropp. Och jag är inte jätteförtjust i henne just nu.

På sjukhuset var allt konstigt och tråkigt och då kunde jag anklaga sjukhuset för det. Här hemma har jag inget att skylla på, är ni med?

På sjukhuset var dessutom allt anpassat för mina behov, med ställbar säng och läkare eller barnmorskor ett knapptryck bort. Här hemma hittar jag ingen riktig sitt/liggställning som funkar och jag känner mig som en klängranka på Ulf. Han måste hjälpa mig med allt. Han gör det visserligen gärna men ändå. Jag = :(

Ska jag hobbypsykologa mig antar att allt kommer att bli bättre snart. Jag måste bara ge mig tid att justera in mig och anpassa mig till det här nya livet. För så här ska jag ha det i åtta-nio veckor till. Minst. Gärna längre. Just nu känns det helt övermäktigt. Och det är väl kombinationen av alla dom här känslorna som ger en gråtfest som till och med sätter Helena Bergströms främsta skådisfeature i skuggan.

Och egentligen är det inte synd om mig. Jag är gravid, jag har två små liv i magen som verkar må hur bra som helst. Jag har Ulf och jag har familj och vänner som bryr sig om mig. Jag har en fantastisk lägenhet och möjligheten att vila och låta bebisarna växa sig starka.

Men ändå. Ändå. Fan.