Ni vet all den där ångesten jag beskrev förut runt frågan om jag "känner något"? Jag har ju glömt bort att berätta att jag har det nu. Jag har känt både ettan och tvåan!
Det är kanske ett par veckor sedan som jag kände något första gången, men då var jag inte säker på om det verkligen var ettan eller tvåan eller bara något annat. Luft, magkurr eller, ptja, vad vet jag? Men över de här två veckorna har jag blivit övertygad. Det är dom jag känner och det är en väldigt härlig och bekräftande känsla. Dom är verkligen där inne och dom verkar må bra.
Bäst av allt är att när frågan kommer nu – för det gör den säkert en gång om dagen fortfarande – så får jag inte oro i kroppen, utan jag kan säga "ja, jag har det". Det är skönt på ett sätt som man nästan inte begriper. Det enda jag kan jämföra med är med är hur det är att vara arbetslös (eller mellan kontrakt som man säger i min bransch) och känna paniken över att frågan ska komma om "vad man gör nu", respektive lättnaden när man har ett jobb och rakryggat kan säga att man är normal "jag har ett arbete". För på något sätt är det väl just det allt handlar om.
När jag, nu för tiden, kan säga att jag har känt något kommer alltid följdfrågan:
- Visst var det mäktigt när det hände första gången?
Alltid frågat med tindrande ögon.
Men faktum är att det var så fruktansvärt pressande att jag skulle känna något att jag inte riktigt kan säga att det var "mäktigt" eller "fantastiskt" första gången det hände. Första gången fattade jag ju inte ens att det var dom. Och än så länge svarar jag just så: jag ger det sanna, komplicerade svaret. Men jag antar att jag kommer att sluta med det, typ imorgon, och istället bara säga "ja". Orka hålla på och förklara och socialisera liksom. Jag vill ju trots allt bara vara lite vanligt normal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar