En liten oskyldig fråga: känner du något än?
Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan sedan min mage började synas. Ibland när jag blir mörk i sinnet och tänker på det känns det som att jag får frågan av alla jag möter. Men det är en överdrift. Så klart. Men det hade ingen sagt. Att frågan skulle komma. Om och om, och om, och om, och om, och så om igen.
Frågan ställs av nyfikenhet, slentrian, kanske som en vad-finns-det-för-något-att-fråga-om-nu-då-fråga. Men det är en jobbig fråga. För jag har inte det. Känt dom. Än. Och att ständigt få frågan psykar mig. Varför känner jag dom inte? blir min oroliga fundering när jag ska sova.
Varför känner jag dom inte? Jag säger till mig själv att det kommer. Att det kan komma när som helst. Och det kan det. Från för ett par veckor sedan till om ett par/tre/fyra veckor. Eller senare. (Spannet går mellan vecka 15 fram till vecka 24 typ.) Det är det "normala" – vad fasen som nu är normalt med en graviditet.
Men frågan får mig att bli orolig och känna mig onormal. Det är både jobbigt och tråkigt att alltid behöva säga "nej, inte än ..." och samtidigt försöka se lite glad ut.
Tänk att en liten portion trevlighet kan bli så komplicerad.
Det finns så himla många uppfattningar om hur det är när man är gravid, både hos en själv och andra. Har funderat rätt mycket på det i efterhand eftersom inga av mina graviditeter alls motsvarat den där idealbilden och det har varit rätt jobbigt. Nu efteråt har jag börjat inse det mer, att jag hela tiden jämfört med en idealbild, klart det blir jobbigt då om man inte strålar hela tiden och mår jättefint. När det gäller att känna sparkar och sånt så gör inte alla det, det beror nämligen på hur moderkakan är placerad. Och som du sa själv, det varierar ju jättemycket också, när man känner nåt. Om man gör det.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig av dina erfarenheter och tankar! I och med att inget riktigt blev som vi tänkt oss med att bli gravida tror jag att jag har en rätt icke-förskönad bild av det hela. Idealet är sedan länge passerat, så att säga. Och även om jag inte jämför är det jobbigt att så många "tvingar på" mig den här bilden: att jag ska ha fått en craveing, känna dom i magen ... ja, att uppleva allt enligt något slags mall.
RaderaDet är lite som att man blir en offentlig person när man är gravid, att vanligt hyfs inte längre gäller. Helt plötsligt tycker folk det är ok att fråga hur mycket man väger nu, hur mycket man gått upp och helt plötsligt får man klappa på magen!! Saker som man bara inte gör innan!! Lite märkligt.
SvaraRaderaJag har förstått att det där kan komma att hända! Tack och lov har det inte hänt mig än, men jag misstänker att det kommer med den växande magen. Tyvärr är jag rädd att jag också varit en såndär klämmare. Usch. Very bad Erika!
RaderaSvårt att bara ignorera, och ibland hjälper det inte att tänka att de inte gör det för att vara dumma. Förmodligen är de uppriktigt intresserade och magen är så stor och snygg nu. Din graviditet är så påtaglig för andra, menar jag. Och vet du. Jag tror att alla är väldigt glada för er skull! Undrar om det inte var så med min första graviditet att jag kände väldidgt sent...
SvaraRaderaExakt! Det är så svårt att ignorera när det känns som att alla ställer samma fråga. Jag vet ju att de frågar av omtanke men det jobbiga är att jag inte kan leva upp till _deras_ förväntningar på min graviditet. Och där satte jag kanske fingret på det som blir problematiskt, eller hur?
RaderaPå en bra dag struntar jag i det, men på en svagare dag blir jag som Stålmannen exponerad för kryptonit.
Åh jag vet precis vad du menar. Jag kände inte Mira förrän en vecka efter ultraljudet och Molly kände jag första gången under ultraljudet då jag både kunde se och känna sparken samtidigt. och det var jobbigt med frågor innan det kändes...
SvaraRaderaDet är så himla skönt att jag inte är ensam om dom sakerna jag känner. Tack vare såna som dig känner jag mig mindre ensam :) Tack!
RaderaGud vad jag har tänkt på denna helt sinnessjuka brist på gränser när det gäller graviditeter. Turligt (eller not so much...) nog har
SvaraRaderabebisen för mig fört med sig ett helt ostopppbart temperament som även suddat ut lite räknande till tio-hyfs från min sida och jag har flera gånger påpekat att jag tycker att det känns som en för privat fråga tillexempel för att diskutera i kassakön på Ica. WTF? Det är som om folk helt glömmer att någon annans mage inte är deras allmängods. Nä, jag blir så arg bara jag tänker på det, men jag vet att jag är väldigt mycket känsligare än de flesta andra gällande folks (här kom ordet "snokande" spontant, såatteh...) intresse för min privata tillvaro.
Tänk på att du VET ju att du kommer att känna dom, att många frågat innan dess är deras bristande känsla för vad som är deras business, inte ditt problem eller orosmoment.
Jag kände ingenting före v. 20, och då bara pyttepyttelite fladder. Det kändes väldigt konstigt på ultraljudet att se någon baxa omkring utan att känna ett endaste dyft men det viktigaste var ju att få en bekräftelse på att allt var frid och fröjd.
Som jag skrev till Hanna: tack för att du delar med dig! Det får mig att känna mig mindre ensam och det är viktigt. Jag är ju också extra känslig för allt så det är väl därför saker och ting kommer åt mig.
RaderaVad ska vi göra Jenny F? Ska vi flytta till en öde ö tills våra små sötningar har kommit? Vad säger du? :)
Hej där!
SvaraRaderaNär jag väntade min gosse, dröjde det "länge" innan jag kände något. Det måste berott på mitt six-pack:) **Mycket ironi** Med min flicka i magen kände jag dem tidigare, du får själv dra slutsatsen - slappa magmuskler eller att jag minndes känslan.
Denna väntan på fladder är helt klart en källa till oro, och detta jämförande och mätande gör mig pissed!
Många starka kramar från mig att strunta i förstå-sig-påare! Karin (med volanger istället för six-pack)