Det här med ... internationella kvinnodagen

Det är ju internationella kvinnodagen idag. Det är en bra dag för tankar virvlar upp och media lyfter viktiga frågor. Bara under morgonen har jag gråtit tre gånger över livets litenhet, och storhet:

1. Av DN-artikeln om att Afghanistan är världens farligaste land att leva i som kvinna, där 1 av 11 kvinnor dör i samband med sin graviditet eller förlossning. Drabbade mig hårt.

2. Av Maud Edgren Shori som är FN:s rådgivare i genusfrågor och som var gäst i Morgonpasset i P3 och hennes berättelser om kvinnor som fått självförtroende av att lära sig läsa och som nu kunde gå med raka ryggar till sjukhuset och läsa skyltarna för att veta var de skulle gå.

3. Av M.I.A. alltid av M.I.A. och hennes video till "Bad Girls" där Saudiska kvinnor kör bil (vilket är förbjudet).



Jaha så var jag igång med bölandet igen.

*harkel*

Jo, tankarna som virvlade upp efter att ha lyssnat på Morgonpasset i P3 i morse kan man väl säga var inspirerade av själva programmet i sig själv. För jag är övertygad om att programmets briljans beror på att det är starka kvinnor som arbetar med programmet både on air och off air. Jag har mycket svårt att tro att någon annan morgonshow i Sverige vek hela programmet till att prata om jämställdhet idag: med både en intressant och kompetent gäst samt diskussion med lyssnarna om vad jämställdhet egentligen är.

Här är mina osorterade tankar, eller mina negativa erfarenheter får jag väl kanske kalla dom, som jag påmindes om en dag som denna:

På en arbetsplats hade jag tre tusen kronor lägre lön i månaden än min manlige kollega. Vi gjorde samma jobb. När jag fick veta hans lön gick jag till min chef och ifrågasatte. Hon försökte argumentera för att det var rättvist. Men det var det ju inte. Efter en diskussion höjdes min lön med två tusen. Av någon oklar anledning skulle han ändå ha tusen kronor mer än mig.

Ett år när jag gick i gymnasiet sommarjobbade jag som vaktmästare i ett bostadsområde. I lunchrummet hade gubbarna sina porrtidningar. Jag vågade inte säga ifrån men äcklet jag kände varje dag alltså. Kommer jag aldrig att glömma.

På en annan arbetsplats fick jag frågan varje måndag när jag kom in till jobbet om jag hade kn***at mycket i helgen. Första veckorna sa jag ifrån. Sen vande jag mig.

På samma företag hade man tävlat ut bröstförstoringar i en radiotävling.

På ett annat sommarjobb som kyrkogårdsvaktmästare sa min handledare att jag inte borde måla staketen utan rensa ogräset istället eftersom måla var ”karlgöra”.

En chef jag hade en gång sa inför hela vår arbetsgrupp att jag gjorde ett dåligt jobb samtidigt som han hyllade min manliga kollega. När han drog exempel på lyckade inslag och gäster kom samtliga exempel från de program som jag gjort. Trots att alla i rummet visste, sa ingen ifrån.

En annan chef sa att det inte går att ha två kvinnor som programledare "det blir för otydligt då, man vet inte vem som pratar". Samma station har kvinnor som uttalad målgrupp, men två män som programledare för ett av programmen. Samma företag kickade för övrigt två av sina kvinnliga morgonprogramledare och ersatte dem med män.

På en av mina gudsöners namngivningsfest hjälpte jag till att laga maten. När jag stod i köket och stekte pannkakor gick en femåring (som jag inte träffat förut) förbi och daskade mig i rumpan. Han var fem år!

På en fest sa en kille att det han älskade mest med sin tjej var när hon tvättade och manglade lakan. Han borde kanske ha blivit ihop med den tjej som på en annan fest sa att hon skulle göra slut med sin kille om hon hittade en ansiktskräm i hans badrumsskåp. Det var alltså inte ett vapen hon såg som en red-light-varning utan en ansiktskräm.

En kille som jag jobbade med sa alltid att han var ”barnvakt” när han tog hand om sina barn.

En tjejkompis är så himla glad för att hennes kille hjälper till mycket hemma. Key word beeing ”hjälper till”.

Men så finns ju dom där andra exemplen också. Dom som ger mig hjärtan i ögonen. Men dom suger jag på till en annan dag.