This just in: han heter tydligen inte Bo längre! Eller?

I morse hände detta oerhörda vid matbordet att vår son plötsligt proklamerade att han heter Olof nu.
– Va! Heter du inte Bo längre?, frågade jag.
– Nej, Olos, svarade han.
– Så du heter Olof nu?
– Ja, Olos.

Vi blev alla väldigt upplivade av detta, inte minst han vår lille Olof som sken som solen själv. Men det skulle visa sig att allt tydligen inte var sagt i frågan för innan barnen drog iväg till förskolan hade han hunnit bli Bo igen. Och sen Olof och sen Bo. Och sen Olof, Bo, Olof, osv. Men lite Olof är i alla fall lite mer än ingen Olof alls, inte sant? Inte för att någon av oss har några som helst problem med Bo men ändå.

Har jag förresten berättat att jag kallade honom för Gustaf under hans cirka tre första månader? Det var inte medvetet utan det var bara ett namn som kom över mina läppar väldigt ofta, skrämmande ofta, när jag pratade om och med honom. Var detta Gustaf kom ifrån har jag ingen aning om men det var i alla fall där. Det var till och med så att när vi skulle träffa vår bvc-tant för första gången så presenterade jag mina barn som "ja här har vi Greta och det här är Gustaf". Laine, som vår bvc-sköterska heter, tittade frågande på mig och sa "men, heter han inte Olof? Det är i alla fall vad ni har skrivit till mig?". Ågud vad jag skämdes. Att vara mamman som inte vet sitt barns namn va, den mamman vill man inte vara. Men hej! jag heter Erika och under cirka tre månaders tid visste jag tydligen inte min sons namn. Inte helt i alla fall. Och jag kan inte låta bli att tänka att detta med Olof och Gustaf och Bo – att allt detta hänger ihop på något sätt. Exakt hur vet jag inte men jag känner mig skyldig.

Greta har i alla fall hittat en lösning på det hela som funkar rätt bra. Hennes namn på Olof har länge varit Vavva. Nu kallar hon honom för Vavva-Bo.

Vavva-Bo, Bo eller Olof? Det blir spännande att se vem det är vi får möta i morgon.