Bebissjukan

En kollega som också fått tvillingar svängde förbi min plats på jobbet alldeles nyss. I vagnen låg hennes helt ofattbart söta tvillingar som var nio månader (födda åtta veckor för tidigt) och jag ville så gärna SÅ GÄRNA bara plocka upp dom och gulla med dom. Alla dessa känslor var något som jag var helt oförberedd på att de skulle komma. Att jag skulle bli en sån som nawwade ihjäl mig när jag tänkte på bebisar. Som höll på att börja gråta av lycka när jag insåg att en person som vi försökte knyta till programmet jag jobbar med skulle ha en alldeles ny bebis då. Som får hjärtan fulla ögonen när jag ser en gravidmage. Vem har jag blivit? undrar jag, och kan ändå inte låta bli att gilla mitt nya jag.

Samtidigt vet jag hur komplicerat allt är. Hur den här bebissjukan som gör att det finns något i mig som bara ropar att jag och Ulf borde ha minst tio barn till inte alls är enkel. För oss är det inte att bara "skaffa ett barn till" eller lite så där finurligt gå runt och säga att "vi får se vad som händer". Om vi bestämmer oss för att försöka en gång till så vet jag precis vad det är vi ger oss in på, vilka processer och risker det är som vi utsätter oss för. Det faktum att vi har ett antal embryon som ligger i en frys på ett sjukhus är inte på något vis en garanti för att det faktiskt finns ett syskon till Olof och Greta där.

Men så kommer den här mamman in med sina gulliga bebisar och för en stund skyms all den där vetskapen av fantasier om små små bebisar som ser ut som en liten Olof eller en liten Greta. Och jag kan inte hjälpa att jag undrar så: Vilka små gullisar är det som ligger i den där frysen egentligen?