Jämställdhet och barn, så gör vi (aka det lååånga inlägget)

Frågan som kommer från Anna är tudelad och jag väljer att besvara den just så. Dvs:
1. hur behandlar vi barnen jämställt och 
2. hur gör vi med jämställdheten i relationen nu när vi har fått barn. 
Detta är det elfte ämnet i bloggens novembertema Ni bestämmer, jag skriver.

Det här med jämställdhet och barn:

Jag tror att det här att vi har fått våra två barn samtidigt, en flicka och en pojke, gör att det blir så himla mycket enklare att behandla dom jämlikt och jämställt. Till exempel så erbjuds de båda på riktigt samma leksaker oavsett kön för det är det enda sättet att göra det på (i jämförelse med vänner och bekanta som bara har pojkar och ba: "och det måste vara något genetiskt för dom vill bara leka med bilar" och så tittar man in i pojkarnas rum och hittar bara just det = bilar). I Olofs och Gretas rum finns bilar, gosedjur, böcker osv för dem att leka med hur de vill. Att Olof oftare än Greta plockar upp en bil för att styra runt ser jag inte som ett tecken på att pojkars dna kräver bilar. Än så länge tolkar jag det mer som ett tecken på att han leker mer än vad Greta gör. För Olof är också den som gosar och pysslar om alla de små mjukisdjuren mest. Det är faktiskt bara först nu i det allra senaste som Greta har börjat visat intresse för att leka med deras saker.

Så på vilka punkter behandlar vi dem olika? När det gäller barnens kläder har de vissa plagg som är pojkigare och flickigare. Greta har några klänningar som vi inte tar på Olof och Olof i sin tur har några skjortor som Greta inte kommer att få ärva. Men de allra flesta kläder är lika, eller liknande i alla fall. Och där kan det nog hända att vi blir genusstyrda, när vi köper liknande kläder alltså: att Greta får en röd pop-randig tröja och Olof en svart. Samtidigt har Olof röda tröjor och tights som är lila och ljusgula. Bland annat. Greta har blåa tröjor osv etc. Ofta när vi är ute och går med vagnen så undrar folk om vi har två pojkar? Här om dagen hände det för första gången att en tant frågade om vi hade två flickor. Vi svarar alltid som det är för det är inte viktigt för oss att vara helt könsneutrala och kalla våra barn hen eller "barnen". Nu kallar vi dom aldrig för killen, lilltjejen eller liknande saker heller. Dom är allra oftast Olof och Greta. Det intressanta (och svårt besvärande) är reaktionen vi får när vi berättat att "nej det är en Olof och en Greta" då nästan alla ber om ursäkt – så oerhört mycket om ursäkt – och säger urskuldande saker som att "det är ju så svårt att se på så små barn" etc. I dom situationerna (som alltså sker nästan varje dag) känner jag så starkt att "Herregud! dom är ju just bara barn och att könet ju inte spelar den minsta roll". Men för dom som frågat är det som att de kränkt oss genom att kalla Olof eller Greta för motsatt kön. Och det är jobbigt att bli stående med människors skam (som man inte ens tycker är rimlig eller riktig, förstår ni vad jag menar?)

När det gäller ren uppfostring och uppfattning av våra barn tänker jag på hur jag tilltalar dom. Det är vår gulliga lilla Greta OCH vår gulliga lilla Olof. Jag säger lika ofta till dom att jag är tokig i dom och kramar och pussar dem båda. Men där skiljer dom sig åt: Greta tar åt sig av kramarna och spinner som en katt medan Olof ålar sig ur min famn. Men slutar jag krama Olof för det? Nehejdå inte det minsta. Både jag och Ulf uppmuntrar dem båda två att våga saker och just sånt blir så enkelt att göra jämlikt när de är prick lika gamla. De skillnader vi gör baseras på hur olika de är i utveckling och vad de själva tycker om. Olof älskar att bli bakad som en liten kaka och bli ivägskjutsad på golvet. Greta blir rädd och gråter av samma lek. Men det betyder inte att vi slutar göra tuffare saker med henne, vi provar bara igen lite senare. Greta är en säker klättrare. Olof ramlar ofta. Jag tänker på att ge order lika ofta till Olof som till Greta och på att be Greta om hjälp lika ofta som Olof.

Sen är det det där med gråten. Att Greta låter ledsen och Olof arg. Vilket tydligen är en typisk uppfattning om flickaktigt samt pojkaktigt beteende. Så jag försöker tänka på att Olof kanske är ledsen när han gråter och att Greta är arg? Oftast manifesterar de dock olikheterna i sitt kroppsspråk: Olof tar några ilskna steg åt sidan eller slår med handen i golvet = typiskt arg reaktion. Greta kurar ihop sig och gör sig liten = typiskt ledset beteende. Så uppfattar jag det men vad vet jag? Jag är i alla fall medveten om en himla massa genusfällor man kan snubbla in i och dessa undviker jag. Till exempel pratar vi aldrig om Greta som lillasyster och Olof som storebror vilket skulle kunna vara så lätt att göra. Olof är mycket större än Greta och det enkla skulle vara att försöka göra honom till den store beskyddaren och Greta till den lilla tjejtrasan. Men istället kallar vi dom bästisar och att de är syskon. Att prata om Greta som liten och Olof som stor skulle bara befästa det som redan är uppenbart, så istället försöker vi göra dom så jämbördiga som de faktiskt ju är. Födda med bara ett par minuters mellanrum.

Det här med jämställdhet och föräldrar:

När det gäller jämställdheten mellan mig och Ulf så skulle jag säga att vi kämpar varje dag. På många punkter är vi jämställda men på en förfärlig massa andra så är vi inte det. Jag är en feminist som hela tiden analyserar vad vi gör och hur vi gör det. När det gäller vardagssaker som att tvätta, diska, städa, byta blöjor, ta hand om barnen, handla och laga mat delar vi rätt lika rakt av. Och det är inte något jag bara säger. Vi tycker båda två om att ha det rent omkring oss och att ha rena kläder. Alltså hjälps vi åt för att uppnå det.

Jag är den som oftast initierar saker och kan rätt ofta känna mig som "familjens projektledare". Ulf är bra på att utföra men sämre på att se saker som behöver göras. För att vara mer konkret så kan man säga att det är tack vare mig som vi kommer oss iväg på resor, att vi har familjeråd, att barnen får nya kläder och att julkorten skickas ut i tid. Samtidigt är Ulf en entusiastisk person att ha med på resa, som tar familjeråden på allvar och som designar, printar och skär till familjens julkort (som btw kommer att bli episkt gölligölligt i år!) Men vi är medvetna om våra olika sätt att vara: jag är snabb, intuitiv och bestämd och kör ofta över Ulf som är långsam, eftertänksam och gärna skjuter på saker. Våra personlighetstyper är en svår kombo om man vill leva jämställt och jämlikt. Vilket vi båda vill. Så vi kämpar för att bryta dåliga mönster.

Den punkt som vi varit mest ojämställda i när det gäller vårt föräldraskap är att jag har tagit ut hel föräldraledighet sedan Oggi föddes, medan Ulf bara tagit ut deltid. Detta beror på att Ulf är sin egen och inte har någon som han kan delegera sina pågående projekt till. Vi diskuterade detta noga innan Olof och Greta föddes men landade i att det inte var ett realistiskt scenario att säga upp alla hans kunder för att sedan försöka hitta nya efter en föräldraledighet. Jag tycker ändå att vi har löst det här första året fint med att han har kunnat vara ledig vissa dagar eller veckor och att han jobbat kortare dagar nästan varje dag. På det viset har det känts som ett delat föräldraskap där vi i relation till våra barn är helt känslomässigt jämställda. Både Olof och Greta har haft näst intill full tillgång till oss båda vilket stärkt oss som familj.

Sen kan jag känna att det har varit mitt ansvar att se till att barnen har kläder och att introducera nästa steg i deras utveckling hela tiden. Det är något som vi har tjafsat om ganska mycket för jag trivs inte alls med att ha det fulla ansvaret för att barnen skulle få smakportioner, skulle lära sig äta själva, ställa dom i kö till förskola osv i all oändlighet. Men där är det våra personlighetstyper som ställt sig i vägen: jag tänker långsiktigt och vill planera medan Ulf hellre upptäcker saker och löser det på vägen.

Summerat vill jag säga att jag tycker att det här är svårt. Skitsvårt. Vissa dagar kan jag bara se saker som tyder på en icke jämlik och icke jämställd relation och värld. Andra dagar är jag mer nyanserad och kan se hur jäkla bra vi har fått till det och att världen håller på att förändras. Sen: Att det är svårt ser jag bara som ett tecken på att det är något som jag tycker är viktigt. Det här med att jag och Greta ska ha samma rätt att ta för oss av Ulfs och Olofs värld är något jag aldrig kommer att sluta kämpa för. Och att Olof och Ulf ska få ha samma tillgång som oss till sina känslor och varma famnar är precis lika viktiga vinster i samma kamp. Det här är helt enkelt en fight jag väljer att ta.

Ständigt och jämt. Varje dag. I all evig tid. Amen.