Har man inte problem med selar så gör man det till ett. Och ja, med "man" menar jag "jag".

Sedan jag vet inte hur lång tid tillbaka har vi haft selar till barnens matstolar. Vi köpte dem direkt efter att Greta hade rest sig upp och ställt sig på sitsen för första gången. Och eftersom de där selarna alltid har varit där så har Olof och Greta blivit vana att sitta så. Fastspända liksom. Och nu börjar det hela bli till ett problem.

Inte för Olof och Greta nej nej. Dom älskar dom där himla selarna. Problemet ligger hos mig och eftersom jag är en kvinna av handling så har jag bestämt att vi ska prova att vara utan ett tag. Så här går tankarna på ett rationellt plan: I takt med att barnen blir större måste det till vissa förändringar, eller anpassningar, till deras nya förmågor och förutsättningar. På ett irrationellt plan går tankarna så här: Att de där selarna allt mer har börjat kännas som ett – för att ta i från tårna – fängelse för mig. Alltså, det är som att jag är Olofs och Gretas fångvaktare som spänner fast dom vid varje måltid.

Så. Selar bort. Frihet in.

Men det går sådär. För varje gång jag sätter dem i stolarna, utan att ta på selarna, så hummar dom till, blänger på mig och sträcker ut armarna sådär lite bakom sig som för att underlätta själva påtaganden av kopplet/bojan/kättingen. Och varje gång det händer (vilket är varje gång) får jag ont i hjärttrakten. I mitt huvud är det som att de har accepterat att de är mina fångar och att jag har hjärntvättat dom till att avstå från sin frihet.

Och ja, jag vet att de inte är mina fångar. Och ja jag vet att jag är knäpp i huvudet. Och JA! jag vet att det finns människor med verkliga problem. Men ändå. Hjärtat ba: ynk.

Eller så har jag bara sett för mycket Homeland i det senaste? Eventuellt. Ågud, typiskt mig att vara så himla populärkulturellt lättpåverkad.