Det är länge sedan jag jobbade nu. Jättelänge sedan. Det är så länge sedan att jag har drabbats av en självförtroendekris. Den där oundvikliga, antar jag, men lika fullt asjobbiga. Den där då jag går omkring och tror att jag är helt hopplöst passé och inkompetent och att ingen vill ha mig. Vilket jag obs: egentligen inte alls tror men säg det till mina känslor.
Jag arbetar som frilansande journalist och hoppar mellan olika projekt och företag. Det innebär en enorm frihet och lyx i att välja vad jag vill arbeta med men det innebär också att jag just i detta nu inte har något konkret som jag ska gå tillbaka till efter årsskiftet då det är tänkt att Olof och Greta ska börja förskolan. Och det stressar skiten ur mig.
På en bra dag kan jag övertyga mig om att det kommer att bli bra det här för rent rationellt vet jag att allt kommer att lösa sig. Men konturerna är så vaga just nu. De är så vaga att de inte ens finns. Och därför bryter kallsvetten ut då och då och jag vill bara skrika in i en kudde: hjälp mig! Någon! Kom hit och rädda mig! Styr upp mitt liv!
Så. Ja. Kan någon tänka sig att ta på sig det ansvaret? Har jag någon frivillig?
Jag tror att du skulle kunna göra dig bra som en s.k. "Bloggdrottning" för din blogg är alltid lika välskriven - bra driv i texten - intressanta formuleringar o.s.v.
SvaraRaderaVi ska heller inte glömma det bedårande bildmaterialet!
Kan det va' nåt?
Åh! Drottning av blogg. Det vore något det!
RaderaÅh, jag vet hur det känns. Jag har en visstidsanställning som jag just fick veta inte kommer att förlängas efter årsskiftet. Det var väntat men ändå så jobbigt att veta. Jag trivs så bra på mitt jobb och vill jättegärna tillbaka, men jobbar i ett stort projekt där alla har visstidsanställning, och det kommer bara bli några få fasta tjänster kvar. Mina tvillingar är ju bara två månader så jag kommmer antagligen inte att jobba på ett bra tag, men det är den där känslan av att hänga i luften, inte ha ett sammanhang, och framför allt ingen trygghet! Så, så jobbigt.
SvaraRaderaSå jag har ingen uppmuntran att komma med, bara min egen ångest... Sorry :P
Jag fick min första släng av jobbångest där när barnen var runt två månader jag med. Sen kunde jag lugna ner mig lite och skjuta oron på framtiden - jag menar vad skulle jag ha gjort då? Söka jobb när man vill börja om typ ett år kändes inte helt realistiskt. Men nu är den tiden inne för mig och jag tycker inte om det. Inte det minsta.
RaderaMen det kommer ju att ordna sig. Det kommer det ju.
Skriv en bok om IVF och ofrivillig barnlöshet baserat på era erfarenheter! Den hade definitivt jag läst om jag inte redan fått mina barn (storebror och tvillingsmåbröderna) med den hjälpen. Eller va sjutton, jag hade givetvis läst den ändå!!! Minst två gånger som jag gör med alla böcker som är välskrivna -vilket din utan tvivel skulle vara!
SvaraRaderaKram Annelie
Vad gullig du är! Jag funderade faktiskt lite på det ett tag men upptäckte att det redan skrivits en del och då kan det vara svårt att få med ett förlag på den idén. Kram tillbaka!
RaderaDet svåra är att våga ta tag i kontakter, jag har alltid haft svårt att höra av mig till folk för jag tror att de antingen glömt mig eller inte vill ha med mig att göra. Men det är bara hjärnspöken. Du får göra som författare och andra "lösdrivare" gör: göra upp ett schema för när du ska "söka jobb", alltså en timme om dan eller en förmiddag i veckan eller hur det nu passar bäst. Och då är du modig den timmen, den förmiddagen. Oftast räcker det med att ha ringt eller mejlat första samtalet/brevet för att man får lite mer sträck i ryggen. Och med tanke på vilka bra människor du verkat jobba med förut måste det ju bara lösa sig, nån som känner nån etc. Ta några jobbluncher med folk från förr och känn av. Det gäller bara att bli av med ringrostigheten i att vara jobbsocial :) Bra folk kommer det alltid finnas plats för och du = bra folk. Kram!
SvaraRaderaJA gud ja! Plus en på allt det där med att inte palla höra av dig till gamla kontakter. Eller skriva på fejjan att man söker jobb. Jag vet inte varför det tar emot så mycket. Kanske för att jag riskerar att inte få ett enda svar och då få ett KVITTO på allt jag är orolig för?
RaderaSen har jag faktiskt redan börjat så smått. Bokat in en lunch. Ätit en middag. Jag _vet_ ju att allt kommer att ordna sig men just nu är det lite för mycket som är löst och hänger i luften och jag tycker INTE om det.
Men dig. Tycker jag om mycket! <3
<3!!!
RaderaÅh den känslan! :( fy.
SvaraRaderaJag fickan sån attack inatt och fick för mig att jag var heeelt bortglömd och inte skulle få den där inbjudan till en projektinvigning nu i november. Så klart fick jag den bara några timmar senare. Pust! Jag är ihågkommen. Typ.
Jag fick. Inte jag fickan.
SvaraRaderaHaha! Jag fattade :) Och jag förstår att du förstår känslan. Dumma himla självförtroende som blir en sån motarbetare ibland.
Radera