I morse råkade jag se mig själv i en spegel när jag var sådär lite halvnaken på väg in till duschen. Jag skriver "råkade" för det är precis så det var. Flashen i morse fick mig att inse att jag nu för tiden helst undviker speglar. Jag gör det både omedvetet (eftersom jag inte hinner spegla mig längre) men också en aning medvetet. För jag tycker inte längre om det jag ser när jag ser mig själv i en spegel. Vem är det där? Vad är det där? Sånt har tyvärr blivit mina vanligaste tankar när min blick snuddar vid en spegel.
Och det här känns så märkligt. För jag har aldrig i hela mitt liv brytt mig särskilt mycket om hur jag ser ut. Jag har aldrig bantat eller varit särskilt fåfäng utav mig. Jag har aldrig sett mig själv som en snygging, men inte heller tyckt att jag varit ful. Men jag har heller aldrig vantrivts i mitt skinn så som jag gör nu. Plötsligt är allt fel verkar det som. Min hårfärg är tråkig. Jag har fått tusen nya rynkor. Dallret runt mage och midja. Och brösten! Don't
even get me started on the brösten! Fortfarande små men olika stora, olika hängiga.
Och ja, jag vet att jag borde vara snällare mot mig själv eftersom det bara är sju månader sedan jag fick två barn. Och ja ja JA! jag förstår att vissa saker är rimliga. Bristningarna, att jag ser trött ut eller att huden är uttänjd. Allt det är logiskt. Men vad spelar det för roll när allt jag ville göra var att gråta när jag råkade se mig själv i spegeln i
morse. Att jag dessutom går upp i vikt just nu är helt obegripligt för mig. Jag har aldrig rört på mig så mycket som jag gör nu. Jag går långa promenader och jag bär och lyfter bebisarna hela tiden. Usch och nej. Jag känner helt enkelt inte igen mig själv. Någonstans.
Jag känner mig gammal, sliten och fel. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken.
Ps. Det här är inte ett försök att fiska komplimanger ni vet strategin man körde med när man var sex år och sa "buhu jag ritar så fult". Obs detta.
Men exakt så!!! Jag såg på kort för nån vecka sen, från tiden pre-kids o fifan va pigg och fräsch jag såg ut!! På den tiden när jag orkade fixa (obs inte mycket alls, men nu är det obefintligt!!).
SvaraRaderaJag kör med mantrat "min kropp är fin och stark och har fött och närt två superfina och friska barn".
Och viktuppgången = muskler!!
Haha I love att min viktuppgång skulle vara muskler! Seriöst så kanske det är så? Tyvärr är de i så fall än så länge lite för inbäddade i flobb och vobbl. Men sen. Kommer ut på andra sidan som en Lazorax eller nåt annat gladiatiorskt :)))
RaderaJag får också fetångest av alla bristningar. Och vikten. Vill gråta när jag inser att jag inte kommer orka eller hinna ta tag i det på år och dar och sen kommer jag ha vant mig vid mina extrakilon och för evigt ha en mammakropp. Jag hatar att jag inte förmår att ställa mig över idealen men samtidigt inte pallar göra nåt åt saken. Klent känns det. Så jag är med dig syster!
SvaraRaderaPrecis så är det. Du formulerar det på pricken: jag hatar att jag inte kan ställa mig över idealen och samtidigt inte orkar göra något åt det heller. Jag är dessutom förvånad över min egen känsla av att se mig själv. Mycket märkligt och olyckligt allt det här.
RaderaMen på något märkligt vis känns det ändå bra att veta att man inte är ensam om dom här känslorna. Tack för det!
http://www.sthlm.friskissvettis.se/priser/default.aspx
SvaraRaderaså skaffar du det så ska jag vara din personliga blåslampa i arslet minst en gång i veckan //mvh 1 av 2 röda flåsiga inom kort
Jag älskar att du ska vara min personliga blåslampa i arslet! Du och jag på friskis. Kan inte låta bli att fnissa lite åt våra framtida rödflåsiga fejs :)
RaderaMest av allt känner jag mig sliten. Och lite fluffig förstås, men mest av allt sliten och, well, ganska ful faktiskt. Men jag är helt med Lily - det MÅSTE ju handla om muskler, så mycket som en kånkar och bär och sliter och släpar nu för tin! Och angående min nakenhet - det finns ju anledningar till att jag har vägrat ha en helkroppsspegel allt sedan Robin föddes för 12 år sedan. Denial, det funkar bra för mig.
SvaraRaderaMmmm förnekelse. Älskar förnekelse nästan lika mycket som fantasin där jag har blivit en tränande människa. Jag har helkroppsspeglar som jag köpte på ett sånt där billigt ställe vilket gör att de är en aning som skrattspeglar. Sätter man upp dom åt fel håll får man tjocka lår. Åt andra hållet osnyggt breda axlar. Sånt är inte bra för självförtroendet.
RaderaNu har jag ju inte fött barn (även om jag fått alla såna grejer ändå, "tack" gener) men... årstiden är inte heller särskilt förlåtande vare sig mot kroppar eller hem.
SvaraRaderaJamen PRECIS! Har jag någonsin haft en mars där jag känt mig som en blomma? Nej nej. Det här kan ju vara den elakaste månaden av dem alla när det kommer till hur man ser ut och känner sig. Lite lite sol på denna blekslitna kropp och jag tror att jag kommer att känna mig a tad mer härlig. Det är vad jag tror i alla fall.
RaderaJag tycker det är bra du delar med dig av dina tankar kring detta eftersom det uppenbarligen är saker som många andra känner också. Med ålder och erfarenhet kommer också tidstecken (för oss alla) och i många kulturer är det något fint som man vördar men i Västvärlden är vi ofta så programmerade att jaga evig ungdom att det är lätt att må dåligt i fall man inte ser ut som i tidningar och tv. Detta är lite lätt bisarrt med tanke på att det bara är en liten procent som ser ut som fotomodellerna men det är den kroppstypen som exponeras 90% av tiden. Sorry, nu blev det mer samhällsdebatt här och det hjälper inte dig kanske. Men låt mig då säga att jag också känner som du - och då är jag man och har inte fått kroppen härjad av en tvillinggravididet! Så som pappa, make och just man måste jag ändå säga att det är både respektingivande och därför attraktivt med kvinnor som "varit med lite". Så höj ditt huvud, sträck på ryggen - och säg med klar röst: "Jag är fan morsa, och jag är het som en spisplatta." Då kommer världen falla in i samma kör.
SvaraRaderaHaha! Åh! Det ska bli mitt mantra idag: "Jag är morsa och het som en spisplatta!" Det kanske kommer att bli Olof och Gretas första ord?
RaderaBortsett från skoj så uppskattar jag verkligen din kommentar. Det är befriande att tänka att vi alla känner så här - kvinnor som män. Och att det ÄR så himla svårt att få ihop allt som vi vet och tycker med huvudet och det vi känner när vi ser oss själva åldras och förslitas.
Men jag tror som du är inne på: lika bra som vi är på att trycka ner oss själva med negativa tankar borde vi också kunna vara på att lyfta oss själva med positiva och schyssta tankar om oss själva.
Mission: activated.
Håkan har alltid haft de bästa sägningarna. Jag minns på vår förra gemensamma arbetsplats hur han fick mig att säga "het som en crackpipa" om någon var snygg. Nu när han blivit pappa har han förvisso förmildrat det till spisplatta, vilket jag ser som både gulligt och moget. Själv kör jag ff med crackpipan, eftersom jag är så TUFF :)
RaderaSå rart på något vis! Föräldraskapet förändrar en i grunden. Det är tydligt det. Från crackpipa till spisplatta och det enda som behövdes var en bebis!
RaderaTänker att så där är det och så kommer det fortsätta att vara. Man är ju inte sitt tjusigaste jag så här års ändå. Ett nytt klädsamt plagg, en ny frippa eller varför inte litet vårsol så kommer det kännas bättre.
SvaraRaderaVåsolen! Jag tror mycket på den.
RaderaÅh, det kunde varit jag som skrev det där... (Om än inte lika välformulerat) Kram från Sara med tvillingarna i Borås
SvaraRaderaDå tycker jag att vi tar och bestämmer oss för att det här är en fas. Den här fasen kanske kommer att hålla i sig ett tag? Men det kommer en ny tid. En tid då vi vuxit in i våra kroppar och trivs med dom igen. Antingen har vi blivit mer fit och utsövda. Eller så kan vi se bortom de nya rynkorna, bristningarna och flobbet och gilla det vi ser. Kanske med hjälp av nya kläder? Såna som passar och inte skär in så förbannat i hullet? En idé bara Strand-Berglund (ja, det där sista var en note to mig själv och inte till dig Sara). Kram!
RaderaKommer ihåg ett tillfälle då jag skulle köpa byxor och råkade se mig själv på ryggen i spegeln i provrummet. Då var min gosse 3 månader. Holy moly vilken chock. Har inte vant mig än. För tantvecken på ryggen är tamejtusan kvar. Och det kommer de nog att vara hela livet. Men brösten, de rättade sig faktiskt till lite ett tag (läs en längre tid...) efter att man ammat klart.
SvaraRaderaMen - när jag har lite kroppsnoja peppar jag mig själv med att den här kroppen inte bara har burit två underbara barn, utan faktiskt också kunnat producera mat åt dem båda. Och fifan vilken bra kropp det är då!
Kram
Tornskatev
Du är bra. Det är precis sådär man ska tänka och som jag nog ganska ofta kan tänka också. Men så kommer de där dagarna när spegeln är som kryptonit.
RaderaKram tillbaka och ha en härlig helg!