Att byta hotellrum fem gånger är något som jag aldrig i hela livet NÅGONSIN skulle ha vågat göra för bara några år sedan. Men nu har jag tydligen blivit en sån. En sån där hotellgäst som inte bara nöjer sig utan som vill mer och önskar saker.
Exakt vad det var som hände som ledde till den här beteendeförändringen vet jag inte. Men från att ha varit en helängslig person som inte vågat säga ifrån när vi fått rum som inte alls motsvarat våra förväntningar (och här har ni en kvinna som bott i hotellrum med mögeldoft, mycket märkliga fläckar på både golv och säng, trasig ac och utsikt fläkttrumma) så har jag blivit en sån som faktiskt vill ha ett rum som gör just det. Motsvarar mina förväntningar. Har jag betalat extra för ett rum som ska ha utsikt så vill jag ha det. Och helt ärligt: det är hotellen själva som hjälper mig att måla upp dessa förväntningar genom att nästan uteslutande visa bilder på sina prestigerum. Jag menar: visa rummen så som de faktiskt ser ut och jag skulle kanske inte hålla på och kräva en massa saker.
Om det nu verkligen är så att jag "kräver" en massa saker? Mitt ordval blottar ett klassperspektiv som man nog bör ta hänsyn till i det här sammanhanget. Så här: Jag tror inte att Carl Bildt, okej kanske inte det bästa exemplet men ni fattar vad jag menar eller hur?, någonsin har tvekat om att begära att få minst det han har betalat för? Medan jag med min relativt enkla bakgrund aldrig har haft självförtroendet att ifrågasätta saker. Det har lett till att jag bott i dragiga hotellrum med trasig toalett och ätit illa tillagad mat bara för "att inte vara till besvär". Aja, någon gång provade vi alla fall: vi bad om att få ett annat rum och gissa vad? Det var nemas problemas.
Att byta hotellrum fem gånger är överdrivet även för att vara Det Nya Jag. Men det har sina förklaringar. Första rummet hade en brant trappstege upp till sängen = skitläckert, men inte rimligt med två bebisar. Det andra rummet var varmt som i en bastu. Det tredje och fjärde rummet var mindre och tråkigare än vad vi faktiskt hade betalat för (men antalet rum i vår priskategori var slut efter de två första). Till sist betalade vi ännu lite extra för att få ett rum som vi inte bara kunde stå ut med utan ett rum som man skapar minnen av.
Heh, det här var ett rekord som vi aldrig har varit i närheten av och inte har några som helst planer på att försöka slå eller upprepa. Men sanningen är också att vår semester gick från okej till fabulös i och med det här farsartade rumsbytandet. Och om jag uppfattades som besvärlig bryr jag mig faktiskt inte ett flygade skvatt om. Men om det här betyder att jag blivit lite mer som Carl Bildt? Isch! Låt oss inte fundera så mycket mer på det, okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar