Att ha hjärnan på sitt lag

Det är märkligt hur min hjärna funkar nu för tiden. Den tycks ha fått för sig att det enda som finns är det som är precis framför mina ögon. Om jag till exempel har haft en timme av hektiskt kaosliv (med en överbelamrad hall, blöjbyten, matning och gnöl till exempel) så drar den snabbt slutsatsen att Det Är Så Här Livet Alltid Ser Ut.

Men det stämmer inte. För även om mitt liv är tämligen inrutat av barnens rutiner och att mycket av både min tankeverksamhet och planering går åt till det stundande dopet och kommande visning så finns det faktiskt plats för lite annat också. Som att umgås med vänner och det är så energigivande att man önskar att det fanns som brustablett.

Idag kom mina vänner Stefan och Jocke över för att äta en våffellunch och hänga lite. För bara drygt en månad sedan var de iväg några veckor som volontärer i ett djurreservat i Sydafrika. Under lunchen berättade de om magiska möten med leoparder, elefanter, lejon och noshörningar. Och om en dödsgiftig skorpion som klättrade på Stefans ben. Fram till den historien kände jag inget utom sug på att åka iväg sådär som de gjort. Men i skenet av att ha döden krypande upp för vaden insåg jag att en tur till tippen med en flyttkartong full avgamla vhs-kassetter är mer i nivå med den typ av spänning som jag klarar av. I alla fall den här helgen. Och fördelen med att ha åkt till tippen med en massa rat är att jag nu tror att det alltid kommer att vara så här utrensat och luftigt i mina skåp.

Håhåhå. Att ha min hjärna så som den funkar just nu: Vissa dagar en kamp. Men just i denna stund strax innan klockan nio i soffan = ganska trevligt.