För en vecka sedan: Nosh & Chow

Jag har skrivit det förr men det tål att upprepas en miljon gånger. Gud vad det är energigivande att komma iväg ett par timmar och träffa en vän dagar som dessa. Förra torsdagen hade jag en ganska jobbig dag med lite för många saker inplanerade. Avbokningen för kvällens middag låg bara sekunder bort innan jag bestämde mig för att åka. Och oj oj OJ vad jag är glad att jag åkte till Nosh & Chow för att träffa Jenny. Hon är en av mina favoritpersoner i hela världen.

Nosh & Chow är en ganska nyöppnad restaurang på Norrlandsgatan precis intill Stureplan. Och även om maten ser lite funky ut på den här bilden så var den inte det utan fantastiskt god. Den kanske till och med är min nya favoriträtt i hela världen?

Jenny hade med sig presenter till Olof och Greta. De fick varsina bodysar och mössor. Allt var megadorable (som ni som följer mig på Instagram redan har sett). Det här märket kan vara mitt nya favoritmärke i hela världen när det gäller barnkläder.
Som ni märker har det här inlägget ett tema: mina-favoriter-i-hela-världentemat som jag kallar det sådär lite nonchalant.

Men tillbaka till Jenny denna underbara människa. Vi pratade en hel del om hur det är att ha fått barn eftersom hon är en av dom som varit med på hela min långa långa resa hit. Och vi pratade också en hel del om reaktionerna efter Uppdrag Gransknings program om näthat. För Jenny var en av de beundransvärda kvinnor som gick ut och berättade om all skit och alla vidriga hot hon får skickat till sig i egenskap av att vara en kvinna i media. Vips hade det gått några timmar och det var dags att åka hem igen.

Men först hade jag tydligen ett uppdämt behov av att fota. För när jag kom hem hade jag inte bara en bild på mig själv poserandes inne på toaletten.

Nej nej inte bara en som sagt.

Det var inte bara tre bilder utan säkert ytterligare fem till i samma stil. Jag har tydligen hittat min favorittoalett i hela världen också. Och favoritmotiv i hela världen. Ibland är jag så förutsägbar. Men skit samma. Allt som allt hade jag en av mina favoritkvällar i hela världen förra torsdagen. Och när vi skulle gå ville jag aldrig sluta krama Jenny.

Våning till salu

Nerverna. NERVERNA! Nu är vår lägenhet våning utlagd på Hemnet. Vårt älskade hem som snart ska få nya ägare. Det ska bli så spännande att se vilka det blir som flyttar in här så småningom. Men starkaste känslan just nu = sjukt! My god, nu händer det verkligen.
För er som vill se hur vårt hem ser ut genom mäklarögon kan kika här.

Vår vagnpark

Jag fick en fråga av en blivande tvillingmamma om hur vi tänkte när vi valde vagn. Eftersom vi har köpt både en Mountain Buggy Duet och en Bugaboo Donkey Duo kan man säga att jag har fått en del erfarenheter. Dyra men bra erfarenheter. Och dom delar jag gärna med mig av så klart.

Till att börja med. När vi skulle välja vagn hade vi två kriterier som vi tyckte var viktiga: vagnen skulle gå in genom vår port och sittdelarna (den dagen det var dags för dom) skulle vara vända mot oss. Det var egentligen det enda som var viktigt för både mig och Ulf. Nu visade det sig att vår drömvagn inte fanns på marknaden så vi fick helt enkelt bestämma oss för vad som var viktigast och då, i juni två månader innan Olof och Greta gjort entré i vårt liv, var smidigheten att ta sig in och ut viktigast.

Så vi valde alltså Mounatin Buggyn på grund av att den faktiskt är den enda vagn som går in och ut genom vår lilla Stockholmsport. Och till en början var jag jättenöjd. Den är liten och nätt. Med den tar man sig in igenom i princip alla dörrar. Det är inte några problem att gå i butiker – inte ens på HM som har extremt trångt i sina klädgångar. Med Mountain Buggyn kände jag mig aldrig i vägen eller som att jag tog för stor plats. Trots att jag rullade runt med en tvillingvagn.

Men. Så fick vi ju en ganska stor pojke. Och redan när Olof var fyra månader började liggdelen bli väldigt trång för honom. Han låg med huvudet mot toppen av korgen och med benen uppdragna. Han gnällde lite men det var som att han stod ut. Stackarn. För Greta var storleken aldrig något problem.

Men när Olof var fem månader blev det ohållbart så vi bestämde oss för att byta till sittdel för Olofs del. Men, och här kommer Mountain Byggyns stora MEN, i Mountain Buggyn är sittdelarna vända från en. Och det gick bara inte! Jag kunde inte (och kan inte) tänka mig att inte ha mina barn vända mot mig när jag är ute och går. Inte när de är så här små. Plus: att ha ögonkontakt med bebisarna när de är i vagnen är faktiskt en av de finaste stunderna man har med dom under en dag.

Så vad göra? Jo, vi köpte en Bugaboo Donkey Duo och jag ÄLSKAR den vagnen. I jämförelse är den lättstyrd och barnen får utan problem plats på ett helt annat sätt. Det beror ju såklart på att den är större än Mountain Buggyn. Den kanske inte är så förfärligt mycket större om man tittar till måtten men den känns mycket större. Och det är väl möjligen Bugaboo Donkey Duos nackdel: Med den har det hänt att jag inte tagit mig in i butiker och restauranger. Och ibland (som när jag är på restaurang) känner jag mig stor, otymplig och i vägen med den. Samtidigt kommer jag ju också med två barn så hey! vad hade jag väntat mig egentligen?

Jag gillar verkligen Bugaboon och hade jag vetat då det jag vet nu hade jag köpt den på en gång. Den är dyr som attan men det är en väldigt bra vagn. Och jag kan tänka mig att andrahandsvärdet kommer att vara bra den dagen vi bestämmer oss för att sälja den.

Jo! En annan bra grej med Bugaboon är att man kan styra ihop den och göra den till en singelvagn. Det gör att jag fortfarande kan ta mig in och ut genom min trånga port. Jag får helt enkelt sätta Olof eller Greta i sin sitt/liggdel på golvet medan jag tar ut vagnen och sedan dra ut den till full storlek ute på gatan innan jag sätter den andra tvillingen på plats. Puh!

Ja, lite så ser mina tankar kring vagnarna ut. Har ni några fler frågor? Eller är det någon som har något annat klokt att komma med till alla som står mitt i barnvagnsdjungeln och velar.

Ps. Vi har bestämt oss för att behålla Mountain Buggyn för om ett tag kommer tiden när barnen inte längre vill sitta vända mot oss utan vill sitta just framåtvända och då kommer den nätta Buggyn passa perfekt igen. Tror jag.

Veckan med tvillingarna (tjugoåtta)

Greta och Olof, 28 veckor idag.

Greta har börjat vända på sig! Plötsligt hände det. Och sen igen och igen och igen. Nu är det som att hon alltid har gjort det. Så märkligt det kan vara. Men Olof smög det fram stegvis medan Gretas strategi verkar antingen vara på eller av. I torsdags när vi var på BVC för sexmånaderskontroll kunde hon det ju inte och läkaren försökte lugna oss med att vissa barn hoppar över en del av utvecklingsstegen. Inte för att vi behövde lugnas. Jag hade inte tänkt på Gretas icke-rullande som ett problem. Det vill säga: jag hade inte sett det som ett problem innan bvc-kontrollen för paradoxalt nog blev jag inte alls lugn av hennes kommentar. Tvärt om. Hade vi ett onormalt barn här? Såna jobbiga tankar väcktes. Och kanske var det precis den här oron som Greta kände av när hon plötsligt outade sin nya skill.

Båda barnen sitter nu rätt bra. Greta parerar tiltningar som värsta ninjan, Olof som en aspirerande (men rätt klumpig) ninja. Man kan absolut inte lämna dom sittandes men jag behöver inte längre hålla en hand på lagom avstånd när det gäller Greta i alla fall.

Sämst under den är veckan har nätterna varit. Både Olof och Greta har börjat sova så dåligt. De vaknar ofta. Jätteofta. Olof gråter en så ledsen gråt att hjärtat går i bitar. Jag antar att det beror på att deras värld har utvidgats. Dom har nämligen upptäckt att det kan finnas något bakom saker. Fatta hur stor världen måste bli av en sån insikt.

När det gäller maten är vi ganska på banan när det gäller puréer och rutiner. Jag är så oändligt tacksam att det funkar för det är sannerligen inte en självklarhet. Det som är tråkigt är att båda barnen numer ratar mitt bröst. Jag hade gärna ammat lite mer och lite längre än vad Olof och Greta verkar vilja. Än har jag inte gett upp helt, kanske är det bara en kort amningsstrejk? Men mest troligt är amningen är över nu. Vi får se.

Annars har vi haft en social och trevlig vecka. Jag har träffat både Lisa och Katarina och deras tvillingar och det är så fantastiskt skönt att träffa andra tvillingföräldrar. Vi vet liksom hur den andra har det och det gör att livet blir lite lättare. Dessutom har min gamla kollega Susan varit här liksom våra vänner Stefan och Jocke. Och min syster och faster såklart!

En kväll träffade jag min vän Jenny på flådig restaurang och det var precis så härligt som det låter. Det är en sån energiboost att åka iväg ett par timmar och bara vara sig själv ett tag (som man skulle säga i en reklamfilm). Jag var också med min vän darling Katarina till den festvåning som vi har hyrt för dopkaffet på lördag. Katarina är vår dopkoordinator och hon har stenkoll på allt. Det går nästan inte att beskriva hur skönt det är att ha en extra hjärna och person vid sin sida dagar som dessa.

Hade jag skrivit det här inlägget i förrgår skulle jag ha sagt att båda barnen är väldigt enkla och roliga just nu. Men det stämmer inte riktigt längre. Olof är gnölig mest hela tiden känns det som medan Greta är på gott humör nästan jämt. Hon testar sitt röstomfång och ylar, piper, gnisslar och har sig. Och skrattar. Gud så hon skrattar. Olof gnäller och pyr. Han är liksom inte arg eller ledsen. Bara missnöjd. Men jag skulle gissa att det där kommer att ändra sig. Om cirka en stund eller så.

Lite terapi, lite sol, lite LaChapelle

Herregud ilken vacker dag det var i Stockholm idag! Efter att jag hade varit hos min terapeut i förmiddags tog jag trapporna ner från Katarinavägen till vattnet. Vyn där är sån att man nästan tappar andan.

Och titta vilka som dök upp där mitt i allt det vackra! Mina favoritpersoner i hela världen! Vi skulle gå till Fotografiska.

Vi började med att ta hissen två våningar upp. Jag och min lilla familj.

Det var nämligen tid för lunch. Olof och Greta fick var sin flaska ersättning medan jag och Ulf fick varsin tallrik mat. Greta tyckte att det var lite för spännande att vara ute på restaurang för att få någon riktig matro, det skall sägas, men annars tycker jag att det gick det rätt bra för familjen att äta ute. Det var vår premiär och då måste man ha realistiska förväntningar på en sådan.

Om ni inte har ätit på Fotografiska tycker jag att ni ska göra det. Maten är vällagad med modern snits och utsikten är faktiskt helt jädra sensationell (den är typ som på den första bilden i det här inlägget).

Efter lunch var det dags att titta på foton av David LaChapelle. Jag och Ulf har sett två stora utställningar med hans bilder tidigare (i Milano till exempel så märkvärdigt va) och vi älskar, verkligen älskar, honom så ni kan ju tro att vi var exalterade över att få dela denna fotoupplevelse med Olof och Greta.

Till en början var tvillingarna inte så imponerade. De var liksom "sådär" intresserade av hans bilder med bröst och bröstmjölk. Precis som i verkliga livet kan man säga.

Men när vi kom till bilderna på Jesus och kändisarna var det något som lossnade. Olof älskade bilden på Elton John, körsbär, bananer och leoparder.

Och bilden på Lady Gaga. Olof ville inte sluta titta på den.
Vid det här laget var Greta mer sugen på att luta sig tillbaka och äta på sin giraff. Men det är så olika det där vad man går igång på.

Efter att ha tittat på cirka tusen hundra sextio foton eller så packade vi ihop oss och åkte hem. Om med "hem" menar jag Zara där vi köpte snajdiga kläder till Olof och Greta plus Gallerix där vi köpte papper och kuvert till dophälsningarna. Sammanlagt hade vi en produktiv, konstruktiv, kreativ dag. Helt enkelt: en mycket bra dag.

Att ha hjärnan på sitt lag

Det är märkligt hur min hjärna funkar nu för tiden. Den tycks ha fått för sig att det enda som finns är det som är precis framför mina ögon. Om jag till exempel har haft en timme av hektiskt kaosliv (med en överbelamrad hall, blöjbyten, matning och gnöl till exempel) så drar den snabbt slutsatsen att Det Är Så Här Livet Alltid Ser Ut.

Men det stämmer inte. För även om mitt liv är tämligen inrutat av barnens rutiner och att mycket av både min tankeverksamhet och planering går åt till det stundande dopet och kommande visning så finns det faktiskt plats för lite annat också. Som att umgås med vänner och det är så energigivande att man önskar att det fanns som brustablett.

Idag kom mina vänner Stefan och Jocke över för att äta en våffellunch och hänga lite. För bara drygt en månad sedan var de iväg några veckor som volontärer i ett djurreservat i Sydafrika. Under lunchen berättade de om magiska möten med leoparder, elefanter, lejon och noshörningar. Och om en dödsgiftig skorpion som klättrade på Stefans ben. Fram till den historien kände jag inget utom sug på att åka iväg sådär som de gjort. Men i skenet av att ha döden krypande upp för vaden insåg jag att en tur till tippen med en flyttkartong full avgamla vhs-kassetter är mer i nivå med den typ av spänning som jag klarar av. I alla fall den här helgen. Och fördelen med att ha åkt till tippen med en massa rat är att jag nu tror att det alltid kommer att vara så här utrensat och luftigt i mina skåp.

Håhåhå. Att ha min hjärna så som den funkar just nu: Vissa dagar en kamp. Men just i denna stund strax innan klockan nio i soffan = ganska trevligt.

Med glada ögon i det inrutade livet

Alltså livet just nu. Det tycks som att allt bara är planering och utförande hela tiden. Jag längtar så tills dopet och visningen är över så att det finns lite tid att göra något annat också. Inte för att det inte är trevligt att planera dop eller direkt onödigt att slänga en massa skräp. Men ändå.

Om livet är inrutat i vanliga fall är det inget jämfört med nu. Det är liksom vakna, mata, söva, rensa och kasta och skänka, byta blöja, leka, mata, söva, rensa och kasta och skänka, byta blöja, mata, leka, söva, rensa och kasta och skänka, hela långa dagen. Plus pussla in köpa kläder till barnen, göra små bakverk till dopet ... och äta något själv också kanske.

Guldkanten då. GULDKANTEN DÅ: när först min faster svänger förbi med två ostar som hon köpt i en nyöppnad fransk ostaffär (alltså den kombinationen av ord "fransk" och "ostaffär" man ba MERRY ME!) – sådär bara för att hon vet att jag älskar ostar. Och min syster sedan ringer och frågar om hon ska komma och laga middag åt oss – sådär bara för att hon vet att vi har det lite körigt just nu.

Då är det ju så att man får tårar i hela ögonen av glad.

Ett försök att dokumentera en vanlig dag

Jag hade som ambition att dokumentera en hel dag i onsdags. Det gick både bra och dåligt. Bäst gick det från början, sämst gick det på eftermiddagen då jag slackade av lite. Men okej. Så här såg nästan hela min onsdag ut i onsdags:

Dagen började med att jag och Ulf gav Olof och Greta gröt. Med blåbärspuré. Det är så mycket med den här situationen som jag älskar. Som Olofs pose. Han sitter ofta sådär. Men ena armen sådär lite relaxed bakom sig på kudden. Och allt kladd. Älskar allt kladd! Tänker ofta att "det här skulle kunna bli Olof och Gretas studentbild".

Efter frukost tog jag en dusch och torkade håret med publik. Både Olof och Greta tycker att det är mycket spännande när det händer nya saker.
Sen åkte Ulf till jobbet.

På förmiddagen sov tvillingarna samtidigt en stund. Då passade jag på att diska cirka en miljard flaskor. Det vill säga en halv dags förbrukning.

Olof vaknade redan efter en halvtimme men var egentligen mer trött. Jag plockade ändå upp honom så att han inte skulle väcka Greta. Plus att det är ganska mysigt när dom är så här pömsiga och kuriga.

Sen var det dags för lunch! Morotspuré utblandad med mjölkersättning och kalops. Och en burk med fruktpuré till efterrätt. Den här dagen åt de jättefint.

Precis när jag matat tvillingarna klart kom min gamla kollega och chef Susan med lunch. Vilken lyx! Det var lax i lådan vilket ju passar mig perfekt eftersom jag har bestämt att 2013 ska bli året då jag lär mig äta lax (denna satans fisk). Både Greta och Olof var helt betagna av Susan.

Men innan jag och Susan kunde sätta oss och äta vuxenlunchen bytte jag dagens första, men inte sista, bajsblöja. En kissblöja bytte jag också av bara farten.

Efter lunchen hängde jag och Susan ett tag och pratade om jobb men det glömde jag att ta bild på. Så vi hoppar vidare till lite senare när jag och barnen skulle möta pappan för att storhandla. Jag kommer inte att sakna det här stupet sen när vi har flyttat.

Resten av eftermiddagen och kvällen glömde jag tydligen bort min tanke med att dokumentera dagen. Men i korta drag så handlade vi klart, åkte hem, gav barnen middag, lagade och åt vuxenmiddag, hade nakenfest och badade tvillingarna, gav dem nattflaskan och nu är vi i synk igen.

Efter att både Olof och Greta somnat dukade Ulf upp kvällsfika. Ett synnerligen proffsigt sådant som vi inte kan ta åt oss äran över det minsta lilla. Det var Susan som hade köpt med sig en present till oss. Är hon inte den bästa? Jo. Det är hon.

Ja, och så var det med mitt försök att dokumentera en hel dag.

Så kär, så jäkla jäkla kär

Sexmånaderskontrollen: check

Igår var jag och Ulf iväg med tvillingarna till bvc för att göra den häringa sexmånaderskontrollen. Vad som kontrollerades och hur väl de klarade sig är jag inte helt säker på. Så där som det blir när cirkusfamiljen drar in som en tornado i lokalerna. Man får liksom liiite svårt att behålla fokus.

Vad jag vet är att Greta blev livrädd för sköterskan och läkaren och grät mest hela tiden. Och kissade ner hela mätstationen. Plus nöp tag i sitt eget skinn på bröstet så hårt att hon fick klösmärken. Modershjärtat när jag upptäckte det. MODERSHJÄRTAT. Det brast.

Så det var med ett blödande hjärta som läkarkontrollen fortsatte. Och fastän det var kaos inuti mig (och även i rummet) hann jag uppfatta att läkaren verkade nöjd med lite olika saker. Som att båda barnen ville hjälpa till för att sätta sig upp. Och att de ville ta i en kloss och hålla den med båda händerna. Och trots att Olof vägrade visa sin färdighet i att vända på sig så trodde läkaren på oss när vi bedyrade att han visst kan det, att det är näst intill Det Enda Han Gööör nuförtiden. Förutom igår hos läkaren då. Nej, då låg han bara som en utspilld kopp mjölk på bordet och smålog. Och det här att Greta inte vänder på sig från rygg till mage blev ju lite farsartat när Ulf plötsligt hittade på att han nog visst sett henne vända på sig några gånger. Och jag med emfas påstod att det var omöjligt eftersom hon inte alls kan vända på sig. Inte det minsta faktiskt. Som sagt: cirkusfamiljen bjöd på underhållning. Aningen Norénsk kanske men i vissa kretsar kan det nog ses som underhållning det med.

Och i slutet av historien om sexmånaderskontrollen fick vi trots allt fick vi lämna bvc med båda barnen i vagnen. Med det resultatet får vi vara nöjda.

Dagens vikt och längd

Olof och Greta är 6 månader och 1 vecka idag.
Olof väger 8845 och är 71,5 cm lång.
Greta väger 7000 och är 65 cm lång.

Tvillingvagnskompatibelt hotell med utsikt bokat

Efter att ha konsulterat tre hotell om vår tvillingvagn går in i hiss och genom dörr är nu hotell bokat! Ja, jag vet att jag är ett geni som kom på att jag skulle ringa och kolla det. Är mycket tacksam över min hjärnas samarbetsvilja i det här fallet. Ett av hotellen hade en trappa för att komma in i hotellet och erbjöd ett förråd där vagnen kunde stå under natten osv vilket var väldigt gulligt men det är ändå precis det där jag hoppas slippa för två dagar i alla fall. Att slippa allt krångel och bruten rygg när jag ska ut själv.

Killen i receptionen på det hotellet vi valt sprang iväg och mätte dörrar och hiss och ringde tillbaka med "goda nyheter: er vagn kommer in genom alla dörrar till våra olika hotellrumstyper!". Efter ett sånt bemötande smälter man ju till en liten pöl av snyftig tacksamhet så det är klart att det fick bli det hotellet. Jeteglad var han också för vår skull.

Och stort kommer rummet också att vara. För jag valde ett extra stort (och dyrt) ett. Men jag tänker som Ulf sa till mig när jag började ranta om att det här med hotell var en onödig kostnad: Vi köper oss ett minne här. Och det är precis vad vi gör. Ett fint minne från hur det gick till när den lyckosamma fyrklövern skulle flytta.

Plus. Vakna med sån här utsikt. Ämen jag dör. Känner mig som en vinnare och allt sånt.

Många tankar om dopet (och om att älta)

Precis som jag trodde så kunde jag inte somna igår. Men det var inte hotellen som låg och kittlade mina tankar utan dopet. Jag kunde inte sluta tänka på dopet. Jag tänkte på det så mycket att jag började älta. Vissa kvällar blir det så. När jag ska sova är det som att något händer i mitt huvud. Då slås ältaknappen på och hur mycket jag än försöker finta bort det genom att tänka på annat, sjunga en sång i huvudet eller visualisera moln som sakta glider förbi så äter sig ältatankarna in. Är det någon som känner igen det här eller är det bara jag? Sjukt jobbigt är det i alla fall. Det enda som brukar funka är att läsa men det går inte nu med de två nya familjemedlemmarna i rummet. Så ältandet fick bara pågå.

Lite som nu.

Mensåatt.

Aaah! Släpp och gå vidare.

För jag vill ju skriva om dopet. Låt mig skriva av mig om dopet! Nu när jag tänkt så mycket på det och allt. Till att börja med så känns det mesta bra. Dopklänningarna är på väg att bli klara (den ena döptes jag i och den andra håller min mamma på och syr ♥). Dekoreringen av lokalen där vi ska ha dopfikat efteråt har darling Katarina full koll på. Prästen är soft. Kyrkan mäktig. Bubblet beställt. Tårtor lika så.

Sen tänkte jag göra egna cake pops. Till dom har jag varit på Panduro och köpt fint strössel och små små sidenrosetter som ska sitta på klubborna. Och så tänkte jag göra cup cakes. Till dom har jag beställt en sprits från en baksida på nätet.

Jag har också tänkt att alla som kommer till dopfikat (och som vill) ska få skriva ett meddelande till Olof och Greta där de berättar lite kort vilka de är och på vilket sätt de kan och vill hjälpa tvillingarna i livet. Låter inte det som en himla fin grej att göra medan man äter tårta och skålar för våra barn?

Kvar är också att hitta något snajdigt som jag kan ha på mig. Det är liksom inte så mycket i garderoben som passar längre. Så det ska jag också fixa. Och något gölligt som Olof och Greta kan ha på sig.

Hum. Hum hum i hum. Trots att jag tänkt och tänkt och tänkt så känns det ändå som att jag glömt något. Det vill säga ---> den helt vanligaste känslan i mitt liv just nu.

Men i övrigt. Bra känsla. Trots en halv natts borttappad sömn pga ältande.

(ps. bilden och recept på cake pops finns bland annat i Mia Öhrns fina blogg)

Rostad citruskyckling med fänkål och vitt vin

Jag älskar allt-i-ett-rätter. Jag gör verkligen det. Att bara slänga ner en massa olika smarriga saker i en ugnsform och cirka en timme senare kunna sätta sig till bords och njuta av något som känns så vällagat ... jamen det är ju som en dröm. I lördags gjorde jag den här rätten som jag hittat i ett nummer av Lantliv. Jag fick ändra lite utifrån vad jag hade hemma i skåpen och resultatet blev en rätt som hämtad från ett bättre värdshus i Frankrike. Det är något med fänkål och apelsin som är helt oemotståndligt gott. Och kycklingen. Kycklingen! Blev sådär knaprigt i skinnet som man bara ser på film. Och fördelen med kycklinglår är att de inte kan bli överlagade. Amen typ. Jag tror att jag råkade ha inne rätten i närmare en timme snarare än receptets 25 minuter. Så det här är alltså en rätt som man inte behöver passa det minsta. Allt som allt skulle jag säga att det här var en strålande festlig, snabb och enkel helgmiddag! Just do it.
Så här gjorde jag:

Det här behövs:
2 fänkålsstånd
2 lökar
2 apelsiner, rengjorda
2 citroner, rengjorda
3 vitlöksklyftor
10 kycklinglår
salt
peppar
1 tsk torkad rosmarin
1 dl vitt vin
1 dl olivolja

Gör så här:

1. Värm ugnen till 225 grader. Klyfta fänkålen och lökarna. Skär citrusfrukterna i ganska tjocka skivor och skiva vitlöken.
2. Lägg ut citrusskivorna i botten av en ugnsfast form. Lägg på lök, fänkål och vitlök. Salta och peppra. Salta och peppra sedan kycklingen på båda sidor och lägg den ovanpå grönsakerna. Sprinkla över rosmarinen. Addera vin och olja och ställ in formen i mitten av ugnen.
3. Rosta i minst 25 minuter, gärna längre. Se till att kycklingen är helt tillagad. Ös gärna kycklingen någon gång under tiden.
4. Servera med ett gott lite matigare bröd till. 

Ps. Vill man göra rätten lite matigare kan man såklart servera potatis till. Då räcker den också till fler.

Pirret! Att bo på hotell! Ih!

Alltså jag är så uppspelt nu att jag ALDRIG kommer att somna i natt. Över vad? Över vad? Över vad? Jo det ska jag säga. Över att jag har surfat hotell i tam-ta-da-ta Stockholm! Som vi ska bo på. Ja, inte alla hotellen men nåt av dom. Nåt av hotellen ska vi bo på. Om bara några veckor. Pirret!

Det enklaste för oss när det är dags för visning av våningen är nämligen att inte vara hemma alls. Och eftersom Ulf jobbar funkar det inte riktigt att åka ut till Hummelviken och vi har inte heller någon familj som vi kan bo hos. Så vi har bestämt oss för att bo på hotell och där jag först bara kände "jobbigt" känner jag nu alltså pirr och pepp! Att surfa hotell. Vilken humörhöjare. Och även om det bara är i min egen hemstad så andas hela grejen resa, flärd, roligt, hurra och hundra andra såna känslor. Frågan är bara vilket hotell vi ska välja? Det finns ju så många! Jag har inte bott på hotell i stan sen ... sen jag var liten och Lydmar hotell låg vid Humlegården och hette Eden Terrace Hotell.

Ja, så här sitter jag med datorn i knät och skrockar och smackar med tungan och planerar vår hotellvistelse som vore det en weekendresa till New York. Det är lite rörande på något vis att jag blir så upp under taket sprallig över en sån här grej. Himla gull-jag ibland.

Veckan med tvillingarna (tjugosju)

Olof och Greta, 27 veckor idag.

Bieffekterna efter vaccineringen klingade ut under veckan och vi får mer och mer tillbaka de Olof och Greta vi känner. Så obeskrivligt skönt att allt inte längre är helt upp och ner. De äter bättre igen, även om det är mycket besvärligt det där med matandet nu igen. Och de sover bättre igen, även om de vaknar någon gång varje natt och kräver uppmärksamhet. Antalet bajsblöjor börjar också stabilisera sig även om de fortfarande ligger på ett liiite för högt snitt just nu. En om dagen per barn är okej, tre per dag är det inte, om man säger så.

Olof kan plötsligt sitta riktigt fint. Nu säckar han inte längre ihop när man sätter honom på golvet utan han sträcker ståtligt på ryggen. Men än kan vare sig han eller Greta parera tiltningar utan trillar omkull om man inte passar dom.

Greta är fortfarande oförstående för det där med att vända på sig själv. Varför göra det när det alltid finns någon som kan göra det åt en, tycks hon tänka. För hon har inte några problem med att ligga på mage. Tvärt om. Nuförtiden hatar hon att ligga på rygg wtf? Och den här veckan har hon långsamt långsamt börjat förflytta sig runt på mage som en långsam propeller. Olof propellrar runt på golvet och i morse började han också trycka sig bakåt med armarna. Han ålar baklänges liksom. Hemskt gulligt.

Vissa av barnens förändringar är lite svåra att upptäcka när de sker utan de liksom bara smyger på en om ni förstår vad jag menar? Som det här att Olof och Greta nu är mer medvetna om varandra. Vissa dagar kan Olof skratta åt saker som Greta gör. De kan sitta och titta intresserat på vad den andra gör och ta leksaker från varandras händer. Ibland tar de i varandra ganska ömt och fint så som de gör med oss föräldrar. Ibland är det som att Greta blir oerhört förnärmad av att Olof nuddar vid henne. Då lägger och av en gråt som inte alls är i proportion till vad som hänt.Vilka reaktionerna än är så är det en av mina favoritsaker i hela världen: att bara sitta och titta på hur Olof och Greta är med varandra.

Så var det det där med matningarna ja. Först det positiva: Vi verkar ha knäckt matgåtan! Efter envetet och enträget kämpande äter nu båda barnen sötpotatispuré med hyfsat god aptit. Trixet verkade vara att blanda i ganska mycket mjölkersättning så att purén blir väldigt lös. Och söt. Jag har också provat att blanda i köpt matpuré och då slinker även den ner. För erbjuder jag bara köpt puré av mattyp kväljs de. Sen det negativa: alltså HUUUUUR lång tid ska det ta att få i barnen mat nu för tiden? Att sitta och tjollra med sked och puré tar ju sin tid och för att de ska bli mätta måste jag komplettera måltiderna med tillägg i flaska. Man kan väl inte påstå att de jublar och slukar flaskan direkt efter en liten portion puré så även det – flaskmatandet alltså gånger två – tar sin tid. Sen var det dags för mellanmål jamen typ.

Vi har börjat ge Olof och Greta gröt på morgonen och det funkar jättebra. För att lura i dem lite extra blandar vi i någon fruktpuré och så får det väl gå till ett tag. Kvällsgröten är borta ur rutinen nu eftersom det bara ledde till gråt och mycket dålig stämning i bebisparken.

Annars har den här veckan handlat nästan bara om fixning och styling av lägenheten inför fotograferingen som alltså skedde i fredags. Allt gick jättebra men herre min je vad slut vi var efteråt. I helgen hade vi besök av min vän Åsa med familj och det är alltid lika stort att sammanföra sina gamla favoriter med dom nya. Även min vän Camilla var här en dag. Hon väntar sitt andra barn om några veckor och hon kom över för att ta med sig det hon ville ha av tvillingarnas urvuxna kläder. Inget kan göra mig gladare än tanken på att andra barn kommer att bära sånt som Olof och Greta har haft på sig. Jag blir så seriöst varm i hjärtat alltså.

Igår var vi också till Gustaf Vasa kyrka och pratade med prästen inför dopet. Det var ett bra samtal och jag tror att dopet kommer att bli fint. När vi satt där kom det fram en kvinna som storögt tittade på Olof och Greta och sa "oj! de där två måste ha kommit tätt". Och jo. Så var det. Ju. Den där kommentaren har jag fått några gånger den sista tiden. Jag antar att det beror på att Olof är rätt mycket större än Greta men också på grund av att vi nu har barnen i en syskonvagn. Oftast får Greta vara i liggdelen (även om hon under de senaste dagarna protesterar HÖGLJUTT när vi lägger ner henne där) och Olof i sittdelen vilket gör att han ser mycket äldre ut. Men snart kommer vi att gå över till två sittdelar så då får vi se om kommentarerna upphör.

Annars var det här veckan då tvillingarna fyllde sex månader och vi firade med en lunch på Moderna museet eftersom det var en varannan torsdag. Vi lånade också ett par Baby Björn och gick på Picasso/Duchamp-utställningen. Både Olof och Greta gillade Duchamps verk mycket mer än Picassos. Intressant och så gulligt att de redan vid en sån här liten ålder så tydligt visar vad (och vilka) som är deras favoriter.

En favoritgiraff att ha i munnen

En av Olof och Gretas favoritleksaker är giraffen Sophie. De fick var sin i julklapp av min bror med familj och det tycker jag var så fint. Att de fick var sin. Annars tänker nog både jag och andra att man ger "tvillingarna" presenter och att de kan dela på leksaker. Inget fel med det men jag gillar idén om att de ibland ska få saker som är bara deras egna. Än har Olof och Greta inte börjat slåss om leksakerna men just nu är båda två mycket förtjusta i den här giraffen. Då är det tur att det finns två.

Olof älskar att den piper när man trycker på den. Ljudet gör honom alldeles uppspelt. Och Greta tycker om hur den ser ut. Hon kan ligga ganska länge och bara titta på giraffens mönster. Båda barnen hjärtar att den är så inbjudande att bita på. Benen, öronen och nosen är extra intressanta att ha i munnen. Jag kan tänka mig att den kommer att bli helt söndertuggad när tänderna börjar titta fram.

Giraffen är gjord i naturgummi och precis så där ekologisk, giftfri och frikkin' rätt som man vill att barnleksaker ska vara. Den är lite dyr så därför är den kanske en perfekt present att önska till sina barn? Eller att ge bort till någon som man vill skämma bort lite extra? Ni vet, sådär som man vill göra mest hela tiden.

Semesterstresspaus. Enter: dopstress

Jo. Jag är definitivt en sån som stressar upp mig över saker. Kanske ännu mer nu för tiden då jag inte har tid att göra genomtänkta val. Jag pratar med min terapeut om det. Stresspåslaget och vad man kan göra med det. Jag tror att jag lever ut lite av min allmänna livsångest genom såna här saker, som att stressa upp mig över att vi ska på semester. Eller över det som just nu ligger etta på listan över saker att stressa upp mig över: dopet.

För att hjälpa mig själv har jag bestämt mig för att ta en mental paus från semesterletandet. Jag får helt enkelt sortera stressmomenten och beta av dom ett i taget. Och till att börja med ska barnen döpas. Sen ska lägenheten säljas. SEN kan jag försöka hitta en resa och planera sommarens semester. För det är bara att inse. Att multi-taska är lika med att långsamt döda mig själv dagar som dessa.

Även om jag till allra största del är mycket förtjust i det här nya livet som jag lever tillsammans med Olof och Greta (och Ulf förstås) så kommer det nog ta ett tag innan jag klurat ut hur jag ska leva det. Det är i de här mötena mellan den gamla Erika som var van att kunna göra saker och den nya Erika som inte hinner någonting alls som utmaningarna ligger. Och strategin nu är alltså att ta en sak i taget. En dag i taget.

Semesterstress

Jag tror att jag håller på att bli tokig. Galen. Snurrig. Jag är lost i alla fall. Ni förstår, jag vill så förtvivlat gärna åka ut och resa med min nya lilla familj men HUR i hela friden ska jag hitta något som passar oss? Problemen är så många just nu att vår efterlängtade semester bara blir mer och mer avlägsen ju mer jag tänker på den. Kanske är det inte ens några problem? Men precis som med beslutsångesten i fallet med lägenheten med de skeva väggarna hittar jag inget utrymme att tänka klart. Så jag känner mig uppstressad flera månader innan semestern. Semesterstress. Heh! vilken oxymoron. Men ändå en så hemskt vanlig känsla, inte sant?

Så här: vart reser man med två bebisar på drygt tio månader i slutet av juni/början av juli? Det får inte vara för varmt, men inte heller för instabilt väder så att vi inte kan räkna med att vara ute. Om man vill hyra hus – vilket vi vill – var hittar man då hus som inte är sunkiga, risiga eller dödsfällor för två små barn som förmodligen kan krypa. För det borde de väl göra när de är tio månader? Eller? Inte ens det har jag någon koll på. Vi hade inte tänkt åka på charter men det kanske är feltänkt av oss? Oh LORD! öppnar jag upp för charter så kommer jag eventuellt att dö. Antalet surftimmar för att hitta rätt resa minskar inte direkt av att jag utökar sökandet till charter också. Men charter kanske är grejen? Eller är det ett hus i Bretagne vi ska sikta in oss på? Eller ska vi hyra något i Spanien? Grekland? Kroatien?

Just nu önskar jag mest av allt att någon bara genom ren magi skulle lösa allt åt mig. Åt oss. Som ba: "Åk hit. Det kommer att blir bra." För det här att jag ges möjligheten att hitta min egen drömresa funkar tydligen inte just nu.

Hur skulle ni göra? Har ni några tips på hur jag ska tänka? Tips på resmål? Kanske till och med ett hus eller hotell ni kan rekommendera? Helt enkelt: Kan ni hjälpa mig att tänka?

Vi försöker intressera tvillingarna för en ny lek

Pappan: Nu barnen! Nu ska ni få testa en ny rolig lek.
Greta: Kul! Är det leken då man ska äta på en låda?
Pappan: Nej, man ska plocka upp nappar ur den!
Olof: Plocka upp nappar ur en låda? Varför skulle jag vilja göra det?
Pappan: För att det är roligt?
Olof: Huh! Och vad tänkte du att jag skulle göra med dom när jag har plockat upp dom?
Pappan: Jag tänkte att du skulle kunna lägga tillbaka dom i lådan?
Olof: Hum. Får jag se om jag uppfattat dig rätt här: Jag ska alltså plocka upp nappar ur en låda bara för att sedan lägga tillbaka dom.
Pappan: Ja! Exakt!
Olof: Kreativt pappan. Nu har du verkligen tänkt till.

Greta: Menar du så här pappan?
Pappan: Ja! Precis så. Vad duktig du är Greta!

Mamman: Hur går det för dig Olof?
Olof: "Menar du så här pappan"? Vet du att tycker jag att Greta är en sån himla ögontjänare ibland.
Mamman: Ska du inte prova den här nya leken ens?
Olof: Humpfr.

Greta: Olof, jag är inte alls någon ögontjänare. Jag tycker faktiskt att det här var en rolig lek för vet du att man kan smaka på napparna också!

Olof: Smaka på napparna. Ja, det låter frestande men ...

Olof: ... men alltså den här lådan. Jag fattar inte poängen.
Mamman: Vad är det du inte förstår?
Olof: Vad gör den här lådan här? Kan jag inte bara få smaka på napparna utan lådan?
Mamman: Men då blir det ju inte någon lek. Titta på Greta hur hon gör.

Olof: Ja, jo, jag ser vad hon gör.

Pappan: Men här då Olof. Ta den här nappen.
Greta: Aaammm, den här rosa nappen var inte dum alls.

Olof: Pruuuutt!
Mamman: Ville du inte ens smaka på nappen Olof?
Olof: Nej! Jag tycker att det här var en töntig lek.

Greta: Töntig? Nej Olof! Den är URKUL! Du måste testa.
Olof: Hum ...
Mamman: Du Olof, är det så att du inte riktigt förstår hur du ska få ner handen i lådan.
Olof: Hah! Nähäe.
Mamman: Okej. Jag ville bara kolla.
Olof viskar: Eller jo. Jag fattar inte hur man gör.
Mamman viskar: Jag ska hjälpa dig.

Mamman: Prova att lyfta handen lite ... sådär ja! Bravo Olof!
Olof: Men njae. Nej, jag tror inte att den här leken är för mig. Så enkelt är det bara.

Greta: Muen duen puassar mugi puuörfekt.

*SKRAMMEL*

Mamman: Men vad hände Olof?
Olof: Hehe.

Olof: Hehe! Jag kom på en lek som passar mig perfekt! Jätterolig!

Mamman: Okej men hur har du tänkt att ska du göra nu då?
Olof: Hum.
Mamman: Nu är lådan på golvet och leken är alltså slut då?
Olof: Njae ... det behöver den inte vara.
Mamman: Inte?
Olof: Nej, du kan ju plocka upp den igen åt mig!
Mamman: Och det tror du att jag vill göra?
Olof: Ja.
Mamman: Nej, det vill jag inte.

Olof: Men snälla mamman. Kaaaan inte du plocka upp den åt mig? Snäääälla mamman.
Mamman: Oh lord. Olof, du äger mig med dina ögon. Du vet det va?
Olof: Ti-hi.