Kort rapport från ultraljudsundersökningarna

Undersökningen av tappen gick bra. Den hade till och med ökat lite just idag men egentligen är det lite lur. Det är som sagt inte ett statiskt mått och då kan den öka och minska med några millimeter från undersökning till undersökning utan att det egentligen "betyder" något. Det man kan säga är att den inte blivit kortare i alla fall och att det betyder att jag kan fortsätta att vara hemma. Kort sagt är jag lika bra på att vila hemma som på sjukhus. Bra tappen! Bra maggi!

Vi gjorde också ett tillväxtultraljud för att ser hur stora ettan och tvåan är. Mycket roligt! Båda två ligger över förväntad vikt och ettan är bara 2% från att räknas som storväxt/överviktig hehe. Ettan väger 1330 g och tvåan 1152 g. Det är som att jag har två välfyllda mjölkpaket där inne alltså. Bra ettan! Bra tvåan!

Nu måste jag lägga mig och vila. Eftersom jag varit upprätt längre tid idag än vad jag varit på typ fyra veckor har jag sammandragningar utan dess like. Så nu ska jag Bricanylknarka lite och ligga i soffan och skaka ett tag. Story of my new life. Det är ett okej new life.

Snitsig färg på naglarna

Jag var på väg att skriva snitsiga naglar men det vore faktiskt att ljuga. Mina naglar är sorgligt nedprioriterade i vanliga fall och nu ska vi inte ens _prata_ om det. Men jag har i alla fall hittat det perfekta sommarlacket! Jag gillar visserligen alla dom mintgröna nyanserna som swischar runt, och dom gula och dom blekt ballerinarosa hehe ... men det är ju något speciellt med röda naglar inte sant? Nu är det här lacket visserligen orange men i alla fall. En sommarfärg!

Det kommer från L'oréal och heter Spicy Orange. Jag ska inte ta åt mig äran för att ha scoutat fram det nej nej det kom med senaste numret av Styleby. Hur som helst då älskar jag det. It's megadorable!

Det här med ... att våga tro på sin graviditet

Som ni vet har jag varit hemskt rädd under hela min graviditet. Rädd för missfall, rädd för att ettan och tvåan ska födas för tidigt, rädd för ... ja, allt. Det har varit som att leva i en sån där scen i en skräckfilm där en galning är i huset och huvudpersonen står intryckt i garderoben och håller andan. Det har känts som att om jag gör något, om jag så bara rör på mig lite lite, så kommer allt gå åt helsike. Då kommer detta något, vad det nu kunnat vara, upptäcka mig. Så jag har försökt skydda mig.

Jag har ju tidigare berättat om mina säkerhetsbeteenden men förutom det är det också som att jag har försökt hålla hela graviditeten i nuet. En dag i taget. Vi ska klara det här en dag i taget. Det har varit mitt mantra. Jag har inte vågat, eller klarat av, att titta framåt. Till exempel är det Ulf som fått ha all kontakt med vår barnmorska. Jag har inte vågat anmäla mig till föräldrautbildningar, gravidyoga, prata om alternativen runt förlossningen eller ens läsa böcker om graviditeter. Och alla barnsaker som vi fått av vänner och familj har snabbt forslats ner i källaren. Jag har helt enkelt (eller snarare mycket komplicerat) haft så svårt att tro på den här graviditeten och känna mig trygg i den. Jag har varit konstant livrädd för att den plötsligt skulle ryckas bort från mig. Vilket inte är så konstigt med tanke på vår historia. Men det här har varit mitt sätt att överleva. Det har kanske inte varit det bästa eller smartaste sättet, men det har varit mitt sätt. Och jag har överlevt.

Nu har vi har tagit ett stort steg jag och Ulf. Ett enormt stort steg för mig. Vi har nämligen köpt barnvagn, bilbarnstolar och skötbord. Till ettan och tvåan. Det är dom första sakerna vi köpt till våra bäbisar. Nåja, köpt och köpt, vi har beställt och betalat allt i alla fall. Barnvagnen är klar om några veckor och det andra hämtar vi ut först i månadsskiftet juni/juli. Fram tills dess får butiken ha grejerna. Ett steg i taget.

Allt känns i alla fall stort och fint. Och helt rätt.

Hurra för ännu en bra dag!

Det här har varit en bra dag. Det är viktigt att inte glömma dom bra dagarna. Jag har visserligen sovit mest ty jag har blivit en väldigt sovningskapabel kvinna men Herre Guuud! vad jag är trött hela tiden.

Idag hade jag bättre lycka med mina kontakter med omvärlden. Som så ofta stavas lösningen på mina problem Ulf. Han gick helt sonika över till 1. körskolan och frågade hur de tänkte göra. De bad om ursäkt och sa att de skulle sätta in pengarna åt mig. Nu har det visserligen inte hänt än men vi kan väl säga att det är ett steg i rätt riktning i alla fall. Sen fick jag 2. tag på rätt person på jobbet och hon erkände rakt av att hon goofat så nu ska jag vara sjukanmäld. Gott så. Och 3. den sista pengafrågan är ur världen på riktigt. Så: 1: Checkish! 2: Check steg ett! Och 3: check fo' sho'!

Rent fysiskt verkar jag gå in i en ny massiv tillväxtperiod. Det drar och ömmar på alla möjliga ställen i och utanpå magen. Jag väljer att se det dom växtvärk i stället för att oroa ihjäl mig. På torsdag ska jag tillbaka till KS så då lär det visa sig. Håll tummarna för mig är ni snälla. Det har ju fungerat så bra tidigare.

Rent mentalt har det varit en bra dag. Min syster kom och lagade lunch till mig och Ulf. Skönt för min man att få lite avlastning och hjärtan i ögonen på att Lilla Äl tog hand om oss lite. Jag har inte heller haft så många sammandragningar och det är ju så skönt att jag vill gråta lite. Men det ska jag inte, gråta alltså. Jag ska bara vara tacksam över att jag fått ha en bra dag.

Asiatisk vattenmelonsallad

Ska jag vara ärlig så är jag inte ett superfan av grillad mat. Det är väl klart att jag tycker om konceptet "grilla" svennebananig som jag är. För grillat är ju = sommar. Men rätt så ofta är jag rätt så enkelspårig. Det blir liksom oftast en karré eller entrecôte på grillen och en sås till. Så det känns rätt uppfriskade att vi i Kokboksklubben har valt Jamie grillar (som är Jamie Olivers nya grillkokbok) till den här sommaren. Allt ser så sabla gott ut i den däringa boken att man dör. DÖR! I helgen testade jag och Ulf ett första recept från den och det var helt lovely.

Jag var så vansinnigt sugen på vattenmelon. När det är varmt finns det inget som är så gott som just vattenmelon tror jag. I det här receptet tärnar man den och skivar rädisor (som ju är min andra favorit i hela världen) som man sedan blandar med en soja- och sesamdressing som hade både sting och syra. Vi åt den med en fin bit karré och inget annat. How very GI av oss, eller hur? Nu är vi inte några GI-människor men ganska ofta tycker jag att det räcker med en bit kött och sallad till. Särskilt på sommaren.

Eftersom den här salladen har den asiatiska tonen av lime och sesamolja kan jag tänka mig att den passar perfekt till en bit grillad lax men den var även helt ljuvlig till kött. Jag är också mycket nöjd med att ha hittat något helt annat än de vanliga grilltillbehören som bea eller någon gräddfilsbaserad sås.

Ni måste nästan lova att ni gör den här salladen någon gång i sommar för den här var frikkin' awesome!

Okej, så här gjorde vi:

Inköpslista: 
20 g sesamfrön
1/2 vattenmelon, fruktköttet urgröpt och skuret i 1 cm stora bitar
1 knippe rädisor, tunt skivade
1/2 kruka mynta, tunt skuren
Dressing:
1/2 vitlöksklyfta
ca 5 cm färsk ingefära
1-2 röda chilifrukter, urkärnade
1 msk soja
1 msk sesamolja
saften av 2 lime

Gör så här:

• Rosta sesamfröna i het torr panna på medelvärme. Ställ åt sidan.
• Gör dressingen: finriv vitlök, ingefära och finhacka chilin. Tillsätt resten av ingredienserna och blanda ordentligt.
• Blanda vattenmelonen och rädisorna i en skål. Häll över dressingen och strö över myntan. Vänd runt. Avsluta med att strö över de rostade sesamfröna.

Servera den som tillbehör, förrätt eller som vi gjorde – till en fin bit kött/fisk/fågel/quorn/tofu. Nom nom!

Summering av dagen

Jo. Jo, det här har varit en ganska bra dag ändå. Jag börjar så smått vänja mig vid det här nya livet. Det som innebär att jag ligger på en säng i det som förut var arbetsrum och i framtiden kommer att bli barnrum och just nu är ... ja, något där emellan.

Ulf har varit borta hela dagen och det kändes pirrigt till en början. Att inte ha någon trygghet om något skulle hända menar jag. Men allt har gått bra. Så klart. Och så kom min darling Katarina förbi med lunch och det är alltid lika ljuvligt. Att bara få prata strunt – och om viktiga saker – men framför allt att allt får vara lite som vanligt under en timme (förutom det här att jag halvligger under hänget hehe).

Annars har jag mest haft oflyt och inte lyckats få tag på någon på min to-call-list. Jag ligger ute med en massa pengar och det känns inte så bra. Jag vill göra ett återköp på ett körskolepaket jag köpte i vintras och obviously inte kommer att kunna använda på ... låt oss säga: ett tag. För tre veckor sedan var jag in kontakt med dom och fick höra att det inte var några problem att sätta in pengarna på mitt konto. Men sedan dess har jag inte sett röken av några pengar. Och inte dom heller. Dessutom ligger jag ute med pengar för inköp till mitt jobb och sammanlagt handlar det om ganska mycket pengar.

Sen visade det sig att UR (eller SRF som är den förvaltning som tar hand om allt sånt för UR, SR och SVT) inte har sjukanmält mig av någon outgrundlig anledning. Det är alltså inte Försäkringskassan som är min fiende just nu utan jobbet. Så otippat! Men precis lika jobbigt. I ett sånt här horisontalt läge orkar man faktiskt inte med att det ska blir en massa tjafs och strul. Det är en gammal sanning det här att man måste vara frisk för att vara sjuk. Kan det inte bara sluta vara så? Kan inte allt bara ordna sig? Lösa sig. Ha löst sig redan. Osv.

I övrigt misstänker jag att mina dagar kommer att se ut precis så här framöver. Jag vaknar. Äter frukost i köket. Blir hemskt trött av det. Lägger mig på sängen i något-där-emellan-rummet. Läser lite: tidningen, min bok, bloggar. Sms:ar med min faster. Har några sammandragningar. Analyserar dom. Kontemplerar om jag ska oroa mig eller bara chillaxa. Sover lite. Äter lunch i köket. Blir trött igen. Lägger mig på sängen i något-där-emellan-rummet. Vill sitta vid datorn men orkar inte. Lägger mig igen. Läser lite till. Får ännu mer sammandragningar och bestämmer mig för att ta en Bricanyl. Får skakningar och blir hemskt trött. Sover lite till. Äter middag. Pratar med mamma i telefon. Smsar med en vän.

Och nu ska jag titta på TV. Jag ska alltså byta rum. Oh, the excitement. Kämpa Erika!

Sötaste presenten!

Vad man däremot orkar – alla dagar i veckan – är att få presenter! Igår kom Ulf med en liten vit ask och sa att vi kanske kunde fira mors dag lite, bara lite?

Asken innehöll det här halsbandet. Av alla saker jag tycker om ligger smycken som är rosetter väldigt högt upp på listan. Jag älskar det här halsbandet och kommer att ha det på mig jämt. Och vet ni: jag hade inte ens med det på min Pinterest-önskelista. Ulf har helt enkelt än en gång visat att han är ett presentgeni! Ett formidabelt sådant.

Saker man verkligen inte behöver på en måndag

Men orka tjoller med Försäkringskassan och körskolan. Orka behöva tjafsa om pengar. ORKA!

Tillägg: orka inse att det är min arbetsgivare som inte gjort det de ska. Dvs sjukanmäla mig. Proffsoberton. O R K A !

Om mors dag

Nämen hörrni. Tänk att jag alltså ---> JAG <--- också kommer att bli firad på mors dag nästa år. Åh! och hjärtan i ögonen på det. <3 <3 <3

Syren v/s syre

Först idag vågade jag mig ut. Eftersom jag legat mer eller mindre still så länge har jag inte riktigt någon koll på vad jag orkar och klarar av längre. Att gå ner för trappan och ut på gården gick fint. Att ligga i en solstol gick också fint - i cirka tio minuter och två Piggelin. Sen kom svettattacken och jag blev kräftröd i fejset. Ja, ni ser ju själva. Jag är begåvad med det sämsta tänkbara pigmentet. Hoppas mina barn ärver Ulf på den punkten. Han har nog bästa tänkbara. Okej tillbaka till orken: att gå de cirka fem-tio metrarna för att dofta på syrenerna däremot. Asjobbigt! Jag blev både andfådd och framtung. Vad ska jag göra åt detta? Jag måste ju kunna stå upp utan att det ska kännas som att magen håller på att släppa taget om kroppen. Är det någon som känner igen den där känslan? Finns det något man kan göra? Jag ska ringa en sjukgymnast imorgon tänkte jag. Alltid en start.

En annan sjukt konstig/jobbig grej. Jag blir andfådd av att sitta upp. Eller det är mer som att det känns som att jag får syrebrist av att sitta. Är det mitt låga blodtryck som spelar ett spratt? Eller är det tvåan som trycks upp i mina lungor? Nåt weird är det i alla fall. Tur att jag har tre olika sängar nära hela tiden att välja mellan. Så att jag kan ligga ner och andas menar jag.

Okej. Syrebristen till trots är jag iaf mycket glad över att jag inte missade syrenblomningen i år. Jag älskar syrener. Nästan lika mycket som syre.

Och så vände det igen och vi fick en fin Eurovisionlördag

Efter att ha surat och deppat och tyckt synd om mig själv i cirka ett dygn kände jag att det fick vara nog. Banne mig. Så jag tog mig upp, drog på mig en klänning och sminkade mig en aning.

Ulf gick till Melanders Fisk och köpte hem en skaldjursmiddag som man liksom bara inte kunde eller ville grina bort.

Den innehöll havskräftor. Alltså, på riktigt: hur gott är det med havskräftor? Det kan vara mitt nya favoritskaldjur i hela världen.

Och räkor. Salta, ljuvliga färska räkor. Jag dör.

Vi åt alla skaldjur som dom var och jag måste tipsa om en sensationellt god grej vi gjorde till.
Vi smälte en rejäl klick smör i en kastrull och rev ner skalet från en halv citron och pressade i ungefär en klyfta citronjuice också. Sen hällde jag citronsmöret på de färska havskräftorna och när det blandades med spadet från kräftorna ... nomnom så himla väldigt gott att doppa brödet i.

Ser ni att strategin funkade? Lite smink, en klänning och en skaldjursmiddag och ser man på: ett litet leende kröp fram. Helt äkta också för där under middagen blev jag lite gladare.

Efter middagen parkerade jag mig i mitt soffhörn. En himla praktisk grej med att ha fått en väldigt stor mage är att man kan lägga saker, som lösgodis, på den. En annan – mindre – bra grej är att saker försvinner bakom den. Som den ena fjärrkontrollen (av två) till exempel. Syns inte alls.

Ja, sen gick ju resten av kvällen i euforins tecken, inte sant? Jag och Ulf åt schlagerröran så klart, och tippade topp tio med min roomie från KS över sms. Vi fick alla tre bara fyra rätt vardera. Det var ju inte så imponerande. Men vem bryr sig? Loreen vann och jag kom över den värsta blåheten. Allt som allt blev det till sist en mycket fin Eurovisionlördag.

Det här med ... att komma hem

Nu har jag varit hemma i över ett dygn. Samtidigt som det är otroligt skönt att vara hemma så är det också hemskt jobbigt. Bara för att jag fått komma hem innebär det inte att jag mår bra, att allt är coolt eller att faran är över. Vi har situationen under kontroll. Just nu. Men det säger inget om hur det kommer att vara imorgon eller om en vecka. Igår tex hade jag fruktansvärt många sammandragningar. Det var egentligen fullständigt logiskt men ändå hemskt jobbigt. Så klart.

Men låt mig ta mitt emodygn från början:

Jag blev väckt igår av en sköterska som kom in i salen med en rullstol: "du har fått tid för ultraljud NU! Har du något du kan dra på dig?" Yrvaken rullades jag ner till ultraljudsavdelningen där Ulf mötte upp. Undersökningen gick bra, tappen hade blivit någon millimeter kortare men potejto potato. Det är inte ett statiskt mått så alla inblandade var nöjda.

När jag kom upp till avdelningen igen kom ronden och vi (jag tillsammans med läkaren) bestämde att jag skulle åka hem. Jag är alltså inte bara på permis nu utan jag är utskriven från KS. Eftersom ingen försämring hänt under de två veckorna jag legat på antenatalen  (ante = innan födseln) kom vi överens om att jag lika gärna kunde göra det jag gjort på sjukhuset hemma dvs vila.

Innan jag fick åka hem var det en del praktiska saker som behövde ordnas, recept, plan för återbesök, remisser och sjukintyg skulle skrivas och ett sista ctg skulle göras för att registrera ettans och tvåans hjärtslag. Det gick ovanligt bra och alla var glada och nöjda över kurvorna.

Precis innan vi skulle gå kom en av avdelningens barnmorskor, och en av mina favoriter, in med tårar i ögonen och gav mig den gulligaste av presenter. Två små gubbar i guldhattar - Sprattel-Allan och Greta (Garbo), ja, ettan och tvåan alltså. Smeknamnen har de fått under veckorna eftersom de varit så hopplösa under ctg-försöken. Ettan har sprattlat så att det mest blivit brus och tvåan har likt Garbo hållit sig undan och skyggt gömt sig från uppmärksamheten. Barnmorskan sa att hon brukade ge en sån där liten figur till vissa för att skicka med ett lycka till. Ni kan ju tänka er känslorna. Känslorna! Gud.

Ja, sen rullades jag ut till bilen och jag och Ulf åkte hem. Allt kändes så bekant men ändå helt annorlunda. Det är väldigt svårt att förklara men jag har levt i en sån hermetiskt sluten miljö nu att allt Vasastan, Torsgatan, våningen, ja allt blev liksom över-verkligt. Och mycket, mycket märkligt.

När jag kom in i våningen gick jag ett varv och tittade hur Ulf anpassat hemmet åt mig. Badkaret är borta, i duschen står istället en pall, och i arbetsrummet har en ny säng fått flytta in. På gården hade häggen redan blommat klart och doften av syren var bedövande. Sen försökte jag göra det bekvämt för mig och stilla sammandragningarna. Men det var helt sjukt. Det känns som att dom kom hela tiden. Som tur var hade jag Bricanyl (som eg är en astmamedicin som hjälper glatt muskulatur att slappna av) som jag kunde ta och därmed bryta kramperna. Nackdelen med medicinen är att man blir helt skakig. Det är som att man blir hundra år eller som en knarkare på avtändning som Clara kommenterade här om veckan.

Jag sov resten av dagen, vaknade för middag (som var ljuvlig älska Ulfs mat) och lite Let's Dance. Men mest av allt var jag trött och ledsen. Det var ju inte så där det skulle bli att komma hem.

Idag har jag också varit väldigt blå. Jag känner mig så taskig mot Ulf som längtat så efter att jag ska komma hem. Men det är liksom inte jag som kommit hem. Det är en labil och överdrivet gravid kvinna som tagit över min kropp. Och jag är inte jätteförtjust i henne just nu.

På sjukhuset var allt konstigt och tråkigt och då kunde jag anklaga sjukhuset för det. Här hemma har jag inget att skylla på, är ni med?

På sjukhuset var dessutom allt anpassat för mina behov, med ställbar säng och läkare eller barnmorskor ett knapptryck bort. Här hemma hittar jag ingen riktig sitt/liggställning som funkar och jag känner mig som en klängranka på Ulf. Han måste hjälpa mig med allt. Han gör det visserligen gärna men ändå. Jag = :(

Ska jag hobbypsykologa mig antar att allt kommer att bli bättre snart. Jag måste bara ge mig tid att justera in mig och anpassa mig till det här nya livet. För så här ska jag ha det i åtta-nio veckor till. Minst. Gärna längre. Just nu känns det helt övermäktigt. Och det är väl kombinationen av alla dom här känslorna som ger en gråtfest som till och med sätter Helena Bergströms främsta skådisfeature i skuggan.

Och egentligen är det inte synd om mig. Jag är gravid, jag har två små liv i magen som verkar må hur bra som helst. Jag har Ulf och jag har familj och vänner som bryr sig om mig. Jag har en fantastisk lägenhet och möjligheten att vila och låta bebisarna växa sig starka.

Men ändå. Ändå. Fan.

Samtidigt i ---> Vasastan!

Jag är hemma! Allt känns helt sjukt. Sinnes. Grinade hela vägen hem i bilen av lättnad och av att allt är så konstigt. Det är sommar ute. Bara en sån sak.

Oh my.

Jag berättar mer lite senare om min dag. Nu ska jag bara njuta.

Fattar ni? Jag är hemma!!!

Veckans magbild, vecka 27

Nu har jag varit på KS i två veckor. Himlarns vad tiden gått fort ändå. Och hurra för mig och maggi som gått in i vecka 27 (eller 26+0) idag! Mitt mål är att ettan och tvåan ska vara kvar till vecka 35 minst. Nu är det bara åtta veckor dit. Det klarar vi va?

Och tack för tipsen om krämer och oljor till magen! Till att börja med tvättar jag magen noga efter ctg:t nu och Ulf kom med en flaska aloe vera vid lunch så jag antar att även han läst era kommentarer presentgeniig som han är. I alla fall: så verkar det som att det funkar. Jag är så väldigt väldigt glad för det!

Jag är också glad över att Lilla Äl kom och åt middag med mig (medan Ulf är på föräldrautbildning, jag missar ju allt sånt) och att jag har en skål med jordgubbar bredvid mig och att jag och min roomie ska titta på Eurovision ikväll.

Till sist blev det här en bra dag. Och för det är jag tacksam.

Samtidigt på KS, två veckor senare

Nu radar jag upp dom och räknar ner dom. Bekymren alltså.

10. Deppiga lunchen.
9. Har ont i huvudet.
8. Mår mysko. Tror att det är det låga blodtrycket som gör det.
7. Misslyckades med ctg:t på förmiddagen och måste alltså göra om det i eftermiddag.
6. Har sovit dåligt i natt pga rejv i magen. Ja, ettan och tvåan var på klubb alltså.
5. Kliande mage.
4. Blir yr av att ligga på rygg.
3. Halsbränna.

... ska jag inte kunna komma på två saker till?

Nej. Inte ens det klarar jag av denna strålande skitdag.

Tips mot kliet på magen?

Alltså jag håller på att bli tokig här. Det kliar på magen så att jag ... ja, jag vet inte vad jag ska göra. Helst skulle jag vilja anställa tre personer som bara kliade mig men det är ju inte en hållbar idé.

Anledningen till kliet är troligen helt logisk. Jag förmodar att det är den här ständiga expansionen av min mage som gör att det spänner och kliar som fan. Liten parentes här: jag och min syster pratade här om veckan om våra ärr vi har på magen efter att vi tagit bort ett par födelsemärken vardera. När jag skulle peka ut mitt visade det sig att det flyttat på sig en decimeter bak mot ryggen. LOL. Och mitt blindtarmsärr som i vanliga fall bara är ett par centimeter är över en decimeter nu.

Okej tillbaka till ärendet. Den andra logiska orsaken till det tokiga kliandet är att magen varje dag glaseras med den sexiga produkten glidslem (yea, you heard me: glid slem) för att ctg:t ska funka. Det torkar ut maggi och gör att jag får små röda prickar.

Jag har länge kunnat använda sån där babyolja mot växtkliet men det verkar som att glidslem + babyolja bara gör saken värre. Nu behöver jag tips. Vad skulle ni rekommendera mot mina problem?

Samtidigt på KS, dag tretton

Samtidigt på KS gör vi ctg på ettan och tvåan och mäter sammandragningar på mig. Hjärtljuden är jättefina och jag blir alltid helt mjuk och rosa inuti hela mig när jag hör dom. Dom livliga små gullungarna där inne. Jag har inga sammandragningar, inte som är mätbara i alla fall, och det är ju hemskt skönt. Även om magen fortfarande kör lavalampagrejen några gånger per dag så är det ingenting mot för hur det var innan jag kom till sjukhuset.

Idag fick jag det även bekräftat förresten. Det här jag misstänkt om att jag är Den Där Patienten. "Du är ju ett litet projekt som kräver viss planering" som tjejen som går elev bredvid dagens barnmorska sa. Barnmorskan som heter Anna och är jättegullig såg inte helt nöjd ut när eleven sa så. Jag skrattade mest inuti och ropade "I knew it!" med knyten näve i luften. Inuti alltså. Utanpå var jag cool.

Barnmorskan berättade också att hon hade legat och funderat på ettan och tvåan igår när hon kommit hem. Var det kanske på grund av att det blir ljust (att jag knäpper upp särken/drar upp klänningen) som de blir så HIMLA livliga när det är dags för ctg? Jag sa att det nog tyvärr inte finns någon logik. Det känns lika delar fint som ... jobbigt ... att vara en sån som följer med personalen hem. Ja. Jag är helt enkelt Den Där Patienten. Oh lord.

Dagens goda nyheter

På jobbet idag har jag hunnit med att titta på ett fint dop, åka på en lite mer relaxad rullstolstur till --> utomhus (inkl Piggelin - två stycken), ta en eftermiddagstupplur samt ta emot goda nyheter:

Så här. OM ultraljudet och mätningen av tappen ser bra ut när jag gör den i slutet av veckan. OM den gör det alltså. Då får jag åka hem!
Jag ger den här dagen fem plus, en buskistunga samt två tummar upp gånger tre. MINST!

Sånt som håller en över ytan

När man lever på det vis som jag gör just nu blir rutiner oerhört viktiga. Varje morgon klockan åtta kommer en sköterska in och mäter blodtrycket. Efter det får jag min frukost, antingen av Ulf eller av en sköterska. I det senaste har jag börjat hämta den själv i köket bara för att komma igång lite. Jag äter alltid samma sak: en tallrik fil med müsli och infrön, en smörgås med ost, ett glas apelsinjuice och en kopp te. Att jag äter en tallrik fil gör att jag måste vänta två timmar med att ta min järntablett ... och på så vis får jag min förmiddag att gå.

Någon gång under förmiddagen kommer också ronden som berättar att de är nöjda med mig och att mitt jobb är värdefullt och oersättligt och att "det inte finns någon annan i hela världen som kan göra det du gör just nu för dina bebisar". Det är fint att dom säger så. Ofta görs också ctg:t på förmiddagen ... eller ett första försök i alla fall. Jag har förstått att jag är lite av Den Där patienten när det kommer till just ctg:t. Man kan väl sammanfatta det som att ettan och tvåan ger barnmorskorna en utmaning. Varannan dag duschar jag och vips! är det lunch.

Eftermiddagarna är sega. Sega as hell. Då händer inget och jag väntar bara på att det ska bli kväll. De dagar när barnmorskorna gett upp ctg-försöken på förmiddagarna gör vi ett nytt försök på eftermiddagen. Annars händer det nada och ingenting. Det är därför det blir så viktigt med besök på eftermiddagen.

Kvällarna bara försvinner. Jag äter middag. Hänger med Ulf. Tittar kanske lite på tv, eller läser och pratar en hel del med min roomie. Hon är jättegullig och underlättar verkligen vistelsen här.

Men just idag har jag fullt upp! Det är ju dop på tv och det kommer att uppta mycket av min tid. Sen kommer Ulf och vi ska gå/rulla ut en sväng. Och sen är det ju eurovision ikväll! Uj uj, mycket att göra idag på jobbet som ni hör så jag måste nog sluta nu.

Ha en fin dag!

Jag har varit ute!

Nyss var jag ute. Alltså ute som i utomhus. Ulf rullade ner mig i rullstolen och jag satte mig på en bänk och åt en Piggelin. Och det ÄR ju sommarvärme ute. Alltså ute. Vilken grej!

Nu är jag helt matt. Matt men sjukt sjukt nöjd!

Känsloläget just nu = :)))))))))))

Samtidigt på KS, dag tolv

Jag har precis fått veta att jag kommer att vara här resten av veckan. Med permission till helgen. Är inte helt säker på hur jag ska ta emot den informationen. Jag trodde att det skulle vara skönt att få veta. Nu är jag inte riktigt lika övertygad.

Ett klassiskt måndagsexemplar av första arbetsdagen på veckan på jobbet helt enkelt.

Men det blir bättre

Alltså friden i detta. Ulf som sover bredvid mig. Ettan och tvåan som brottas och kör något slags danspass i magen. Min lilla rörande familj på en tidig söndagskväll.

Vet ni. Jag tror att det var helgen som dödade mig. På helgen ska man ha det bra och umgås och vara ute i det fina vädret. Ligga på sjukhus ska man inte göra.

Men nu är det söndagkväll. Och imorgon är det vardag igen. Måndag till fredag kan jag ligga på sjukhus. Då är det okej. Då kan det vara mitt jobb tänker jag. Okej. Vi säger så så länge.

Samtidigt på KS, dag elva

Trots att Ulf kom med ett bokpaket i morse och att jag snart ska få besök av min bror och hans småtjejer Juli och Lily så känner jag mig inte så glad idag.

Jag har lägre blodtryck än vad jag haft någon annan dag, ctg:t funkade inte (eller ettan och tvåan körde Garbostilen och gömde sig i inre baren med en wisky eller nåt) så vi kommer behöva göra om det senare och jag hade ett par timmar med rekordmånga sammandragningar för första gången på elva dagar.

Nu kanske ni tycker att det räcker? Men det tar faktiskt inte slut där. Nej, för ettan ligger och trycker sig mot min blåsa så jag är konstant kissnödig utan att egentligen vara det. Jag mår lite lätt illa, är trött och fryser. Ja, fryser, på årets vad det verkar varmaste dag. Men vad fan vet jag om någon sommarvärme? Jag ligger ju bara här bakom min frikkin' skärm och tycker synd om mig själv.

Jag har dessutom tröttnat på take-out.

...

Ja, det var väl det. Som jag kan komma på nu i alla fall.

Hej då från suroberta.

Och den helt värdelösa vändningen

Plötsligt, när Ulf skulle gå ikväll så rasade allt samman. För vet ni. Det är inte alls okej att vara här. Jag vill inte vara här. Jag vill vara hemma. Med Ulf. Jag vill somna bredvid honom. Och jag vill vakna med honom. Jag vill inte att det här ska vara mitt nya liv. Jag vill inte ligga bakom en fukking jävla skärm och bara se gula väggar och ha en kass tv med sämstokanaler och äta take-out varje dag för att allt annat smakar bläk.

Men mest av allt vill jag vara med Ulf. Det kanske låter osjälvständigt men jag VILL inte vara utan honom. Under dom 16 år som vi varit ihop kan jag räkna de nätter som vi inte sovit tillsammans. Det antalet nätter har nästan fördubblats den senaste tiden.

Nej. Det här är helt sämst. Så nu ska jag grina ihjäl mig lite. Fast tyst så klart så jag inte stör min roomie.

SÄMST.

Ps. Ja jag förstår att det är bra för oss att vi är här. Och att sett till hela livet är det här bara en kort stund. Och jag vet att det här är det bästa stället för oss att vara under omständigheterna. Men just nu lägger jag alla dom där vettiga argumenten och tankarna åt sidan för jag orkar inte tänka så just nu. Or-kar in-te. Nu vill jag bara vara ledsen ett tag, okej?

Samtidigt på KS, dag tio

Tio dagar har jag legat här nu. Det är inte klokt vad man är anpassningsbar ändå. För det känns verkligen inte som tio dagar. Kanske mer som tre? Samtidigt börjar konturerna av mitt hem bli lite luddiga. Alltså jag minns ju såklart var jag bor och hur det är möblerat och hur det ser ut när solen skiner in genom sovrumsfönstret. Men att jag verkligen skulle _bo_ där blir mer och mer overkligt samtidigt som den här salen och alla rutiner med mediciner och ctg (som det heter när man mäter hjärtljuden på bäbisarna) och skiftbyten hos personalen blir mer och mer mitt ... ja, mitt liv.

Än har jag inte fått något besked om när jag får åka hem. Det är väl som Frau Anna kommenterade häromdagen: att det blir efter helgen. Jag tror inte att några "vanliga" läkare jobbar nu lördag eller söndag. Så på måndag? På måndag kanske jag får besked. Eller. På måndag får jag kanske veta _något_ i alla fall. Kanske? Vi behöver inte bestämma något nu.

Eftersom jag mår så bra av att träffa familj och vänner har jag nu börjat boka in besök. Idag kom min faster med en sagolikt god lunch och en liten bukett förgätmigejer som hon plockat på sin kolonilott. Det är alltså en av alla saker som hänt sen jag kom hit. Blommorna blommar. Undrar hur mycket mer som kommer att hinna hända?

Nu är Lilla Äl här och det är fint. Hon kom med briljanta presenter och historier från en girls week-end i London. Jag fick bland annat ett mycket tjusigt halsband från Marc by Marc Jacobs. Ni ska få se sen. Och som ni hör är hon ett presentgeni! Hon sitter bredvid mig nu och spelar spel på paddan. Snart kommer Ulf med sushi (my own private langare *blink*) och även det här blev ju en helt strålande dag.

Hurra för strålande dagar!

Samtidigt på KS, dag nio

Åh, det har varit en sån bra dag idag. Idag har det nämligen hänt grejer. Hör bara på det här:

1. Idag fick jag göra ultraljudet och tappen hade inte förändrats på en vecka! *cheerleaders som hjular förbi med pom-poms i händerna* Det är mycket bra information. När vi gjorde ultraljudet visade det sig även att mina misstankar stämde: ettan låg som vanligt med huvudet ner mot tappen och vad var det man också såg om inte en hand! Sprattel-Allan ligger med ena handen liksom ovanpå huvudet och vill man vara gullig kan man säga att han ligger och vinkar lite där. Vill man vara jag så är det mer buffningar och klösningar han håller på med. När jag pratade om detta med min läkare idag sa jag att: jag svär, man vill bara ställa sig på huvudet när han sätter igång. Då nickade hon och sa att den gamla skolans barnmorskor brukade säga att det var exakt vad man skulle göra. Gravitationen får babyn att flytta på sig. Ja men då vet ni: ser ni en galen höggravid person på huvudet kan ni vara lugna. Det är bara jag.

2. Jag har fått fint besök av darling Katarina som kom med både urfina blommor och en helt ljuvlig trädgårdsbok. Den är iofs så tung att hon kommer behöva komma hem till mig för att hålla i den när jag bläddrar. Men det ser jag bara som en vinnis-situation. Det är faktiskt helt sjukt vad mycket det betyder att få besök när man ligger inne så här som jag gör. Den där strimman av vanligt verkligt liv alltså. Plötsligt kan man andas igen. På det viset är det också helt ovärderligt att jag har Ulf. När han är här blir allt tusen gånger enklare. Nu kommer jag att låta sådär jobbigt käck: men jag känner mig verkligen välsignad. Att jag har en sån fin man och omtänksamma vänner. Att mamma skickar en kram varje dag i ett sms. Att min faster skickar en bild varje morgon och säger god morgon. Att ni skriver små hälsningar och kommer med pepp. Det är vad som håller mig uppe.

Och det är inte slut än! Snart kommer min bror och Juliana med glass och sen kommer Ulf med mat. När jag gör bokslut över den här dagen kommer den ligga på fett plus asså. Bra. Bra dagen!

Ännu en dag på KS: och magen växer

Jaha. Så har jag och maggi varit på KS i en vecka. Det tråkiga med det är ju det helt uppenbara: att vi behöver vara här överhuvudtaget. Det braiga är att det gått en vecka till med ettan och tvåan kvar i mig. Konfettiregn över det och oss!

Idag går jag in i vecka 26, eller 25 + 0 som man också säger bara för att röra till allt. Som ni ser fortsätter jag att växa trots risig sjukhusmat och sängläge.

Jag äter fortfarande medicin mot sammandragningarna och det verkar som att de inte påverkar blodtrycket allt för mycket. Annars vet jag inte så mycket mer om sakernas tillstånd. Igårkväll kändes det som att ettan försökte krafsa sig ut ur magen. Oskönt och jobbigt. Men han är kvar så utbrytningsförsöket lyckades inte. Just det ja. Jag fick aldrig veta igår när jag ska göra ultraljudet. Så gick det med det. Kanske får jag veta imorgon? Spänningen! Näh.

Idag är min roomie på permission så jag och Ulf har rummet för oss själva. Det är helt obeskrivligt skönt att kunna prata med normala rösten och att kunna deppa, sucka och rapa utan att tänka på om man stör eller inte. Som ni ser ligger jag på en brits bakom en skärm. Det är inte helt gynnsamt för humöret. Vill jag se himlen får jag gå till toaletten. För från min plats är det enda jag ser gula väggar och lite olika sjukhusgrejer.

Och Ulf. Idag ser jag Ulf och det är bra. Imorgon får jag besök av min bror och hans dotter Juliana. Det ska bli så fint. En liten skärva av vanligt mitt i allt det här som bara är så konstigt så konstigt.

Okej. Hoppas er kristihimmelsfärdsdag är roligare än min. Kan ni inte berätta vad ni gör/gjorde? Ge mig en sipp av verkligheten!

Samtidigt på KS, dag sju på kvällen

Sushi *klapp klapp klapp*
från Råkultur *klapp klapp klapp*
hämtat av Uffe *klapp klapp klapp*
Uffe! *klapp klapp klapp*

Jag vann över den här tråkiga jävla skitdagen! VINNIS!

Om ni hade sett hur deppig min lunch var hade ni utan tvekan delat min segeryra och kanske till och med tagit ett dopp i Sergelfontänen. SÅ bra blev den här middagen. För att tala ren svenska.

Sega himla skitdag ta slut någon gång

Det här är en såndär dag när det enda jag vill är att den ska ta slut. Min vanligaste tanke per timme är: "Kan det inte bli kväll någon gång?" Det enda jag vill är att klockan ska bli tio så att jag får sova så att det blir imorgon någon gång. Då kan Ulf vara här och tiden kommer att gå lite fortare.

För att ni ska förstå. Idag väntar jag på att jag _kanske_ ska få veta vilken dag jag ska få göra mitt ultraljud. Alltså inte att jag ska få _göra_ själva undersökningen utan att jag kanske bara ska få veta _när_ den ska göras. Jahopp. Det är det enda jag har inplanerat för dagen. Jag är så uttråkad och less att jag inte ens orkar gråta. Då är det illa.

Idag köpte jag tv iaf. Tänkte att det skulle pigga upp. För 50:- fick jag SVT1, SVT2, 4:an, 5:an, Barnkanalen och Eurosport. Perfekt. Känns som att det kanalutbudet verkligen kompletterar mitt svajiga bredband, tjollriga padda och tunga bok (som jag måste läsa stötvis pga mjölksyra i armarna). Jahopp.

Och vet ni - det spelade ingen roll att jag tog på mig mina vanliga kläder idag. Det är precis lika tråkigt att vara jag med eller utan särk. Då vet vi det.

Men idag gick jag till köket i alla fall och gjorde mig en macka! *viftar med pompoms* Personalen blev så glad över att se mig på benen att jag överväger att gå dit igen och hämta lite äppeljuice. Dom fick mig att känna mig som Stenmark tamejfan.

:)

Jahopp.

Suck.

Ja, just det ja. Jag är tillbaka på medicinen. Vi vet inte om det är något problem med livmoderhalsen eller om det bara är ettan som jäklas med mig. Men det är ömt och hela morgonen kändes det som att sprattel-allan låg och boxade mot den. Som jag sagt tidigare: tänk cellprovtagning. Den ilningen. Usch. Eftersom jag inte haft problem med ettans boxningar under tiden jag fått mediciner testar vi om det kan vara den som hjälpt mig. Hoppas det.

Ja, där har jag en sak till att hoppas på. För att summera: jag hoppas 1. På att medicinen ska funka och 2. På att det ska bli imorgon. Snart. Gärna nu.

Samtidigt på KS, dag sju

Medan vi mäter hjärtljud och sammandragningar passar Ulf på att pussa på magen. Det blir inte så mycket av sånt nu för tiden annars.

Sur på den nya tekniken

Men alltså det här med iPad: så sjukt överskattat! Allt bara låser sig hela tiden. Hälften av gångerna jag försöker kan jag inte kommentera. Och så detta förbaskade autocorrect. Nerverna. Nerverna! Jag saknar min dator. Men den är för tung och jag för stor för att jag ska kunna använda den när jag ligger ner buhu! Ja, jag vet att det här låter småaktigt av mig och att jag säkert verkar både bortskämd och lite dum i huvudet. Men glöm inte att jag har carte blanche nu pga gravid. Och i och med att det är en sån stökig sådan med sjukhusvistelse till och med så skulle jag säga att det här vita kortet helt frikkin' BLÄNDANDE vitt. Typ så vitt så att man blir blind av att titta rakt på det. Så låt mig bara gnälla. Eller titta åt ett annat håll. Eller ännu hellre: förklara paddans storhet för mig.

Jag = glad

Jag blev så himla himla glad idag. Titta vilken fin bukett jag fick av min redaktion! Åh, vad jag tycker om dom.

Samtidigt på KS, dag sex

Jag är fortfarande kvar på sjukhuset. Nattens panik har lagt sig och sakta anpassar jag mig till det nya. Att jag delar rum med någon är ett tecken på att allt går åt rätt håll. Det är så jag försöker tänka. Och hon jag delar rum med verkar gullig. Hon har legat här i sex veckor. Sex veckor! Jag vet inte varför och vill inte fråga heller. Jag håller mig på min kant.

Läkarna var här precis och nu har vi en plan. Jag ska vara utan mediciner, pga får så himla lågt blodtyck av dom, i ett par dagar för att se hur jag reagerar. Nu är jag under observation helt enkelt. Förhoppningsvis får jag inte fler eller starkare sammandragningar. Funkar det utan mediciner och tappmätningen ser bra ut får jag åka hem om några dagar. Det där med "några dagar" tar jag med en nypa salt, nej, med en hel frikkin' saltsjö. Här är ju några dagar lika med allt från inom tre minuter (som flytten i natt) till några veckor (som för min roomie).

Tanken är att jag ska röra lite mer på mig nu. Inte för att det finns så rasande mycket att göra. Men dagens planer innefattar en dusch (yay!), byte av särk (wuhu!), läsa Eld (yes!) och surfa med min nya iPad (winning!) som jag fått i present av Ulf. Han är alltså ett presentgeni även när frun är på sjukhus. Det är bra. Ulf är bra. Faktiskt den bästa.

Nu vill jag hem

Plötsligt skulle jag byta rum. Pang bom klockan sent på kvällen efter en dag som innehållit nada och ingenting så rullades jag ut ur mitt och Ulfs rum "för någon annan behövde det bättre" och in i en annan sal. Här delar jag rum med en annan tjej och jag vill inte det. Nu vill jag inte vara på KS längre. Nu räcker det. Jag är färdig med det här. Nu vill jag hem.

Jag vill kunna vara ledsen utan att tänka på någon annan än mig själv. Jag vill kunna stånka och stöna och rapa och tycka synd om mig själv ifred. Framförallt vill jag vara med Ulf, inte med någon som jag inte känner. Orka vara tapper. Orka!

Fy vad snabbt saker kan ändras. Nu känner jag mig hemskt hemskt liten.

Samtidigt på KS dag fem

Jag är fortfarande här. På KS. Och ärtorna är också här. På min tallrik. Tillsammans med bitar av nån slubbig fisk. Den glor på mig. Jag hatar den lite men orkar inte tjafsa. Ulf är ute på räddningsaktion så det kommer att ordna sig. Med maten alltså.

Jag är inte riktigt säker på varför jag är kvar här. Allt såg så ljust och hoppfullt ut i förmiddags. Sen virvlade alla iväg och ingen undersökning blev gjord. Så jag antar att jag blir kvar. Och jag orkar inte ens fråga vad som händer, eller vad som ska hända. Det är konstigt hur orkeslös man blir av att inte göra någonting. Så känner jag mig nu.Orkeslös. Trött. Blå. Men trygg. Viktigt: jag känner mig trygg. Av alla ställen man kan vara på är det här ett av de bästa. För mig. Just nu alltså.

Ska jag få åka hem idag?

Nämen. Vad var det som just hände? Virvlade det in fyra härliga kvinnor ja läkare och barnmorskor och sånt som sa att vi verkade ha fått bukt på problemet? Och som sa att om bara nästa kontroll av hjärtljud och livmodertapp såg bra ut så får jag åka hem? Ja, ja det hände!
Hoppas att jag får komma hem idag. Jag hoppas hoppas hoppas så mycket så att jag får tårar i ögonen. Allt är alltså som vanligt. Fast helt annorlunda.

Och där kom tårarna

Ni måste förstå. Jag hatar gröna ärtor. Det är gröna ärtor till allt tamejfan här. Det har varit okej fram tills nu när de vidriga små grönisarna serveras med pulvermos (som ligger mycket högt upp på min lista över saker som kan dra åt helvete) och köttbullar eller ska vi säga sanningen = "köttbullar". Jag får halsbränna av "köttbullar" med "gräddsås". Någon annan mat kan jag inte heller få för jag "hade ju inte sagt till om att jag inte kan äta köttbullar". Vad då sagt till om? Funderar ju mycket nu på vad mer det kan tänkas vara jag borde vara förutsägande nog att berätta. Att curry, kräftstjärtar, för mycket socker, syrliga soppor och Gud vet allt av någon helt obegriplig anledning inte funkar just nu?

Ja, jag känner mig hemskt egennyttig.

Men gött att få gråta lite. Var ju ända sen igår det hände sist.

Samtidigt på KS, dag fyra

På plan tre på Karolinska Sjukhuset mäter vi hjärtljuden på ettan och tvåan. Dom verkar må precis lika prima som vanligt. Dom är väldigt aktiva och skulle ni se min mage skulle ni inte tro era ögon. Jag måste försöka få det på film någon dag! Jag har inte alls lika starka sammandragningar längre och det är ju så bra att man bara vill gråta av lycka.

Ulf har sovit här i natt och det var fint att ha honom här. Jag vaknade iofs vid tre med Nordeuropas värsta halsbränna. Fifan. Tänkte på dig då Karin och kunde skratta lite mitt i allt elände. Tre kvarts kilo muffins, var det det som fick dig att tro att du skulle föda fast det bara var halsbränna? LOL! För mig var det en risig lunch som fuckat upp systemet. Först fick Ulf hämta ett glas mjölk för det brukar hjälpa men inte i natt så jag ringde på en nattsköterska som kom med något vitt äckligt i ett glas. Hon var glad och sällskapssjuk och ville prata om fågelkvitter. Det passade mig perfekt för jag hade hunnit bli pigg som ... ja pigg som en lärka. Spenderade sedan två timmar med att läsa fylleinlägg på fejjan och titta på partybilder på instagram (där jag också finns och heter erikastrandberglund). Och med Zlatan. Zlatan håller mig sällskap och han är ett mycket utmärkt sådant.

Idag ska jag få börja röra på mig lite. Är inte helt säker på vad det betyder men jag ska i alla fall få duscha och den tanken får mig att känna mig som en vinnare.

Okej. La-di-da. La-di-da.

Samtidigt på KS, dag tre del två

Nu har jag bytt våning och avdelning och vi har fått ett eget litet rum med en extrasäng till Ulf. Han fick gärna sova i den förra salen med sa dom - i en säng som också lite snabbt kunde göras om till gynstol. Den såg inte så skön ut och needless to say: så sov han aldrig i den :)

Den gjordes för övrigt om idag när en läkare mätte min livmodertapp igen. Sedan i onsdags hade den inte blivit mindre utan ökat till 18 mm och det känns skönt.

Nu har jag också slutat med droppet/medicinen och hoppas på att det ska fortsätta vara coolio med sammandragningarna. Än vet jag inte hur det funkar, om det funkar, men vi håller alla tummar. Det känns som att magen blivit mer spänd men det kan mycket väl vara inbillning. Har jag inte också fått ont i svanken? Usch. Det är så himla svårt att hålla koll på sig själv - är det här normalt? Är det här inte normalt? Kolla bara er egen puls och försök se om den är normal eller inte. Man blir ju tokig.

Jaja. Nu ska vi installera oss, jag och maggi och Ulf, i vårt nya rum. Jag ser det lite som att vi fått ett sånt där rum man kan få på en sista minuten resa. Det är märkliga tavlor, lite för högljudd ventilation, puts som lossnat från väggen och noll havsutsikt. Men vi har ett eget rum med toalett och dusch. Och en säng som går att höja och sänka. Och så är det ju all-inclusive för mig: juicer, mackor, kaffe ... you name it. Ringer jag på en klocka får jag vad jag vill. Very royal, som sagt.

Samtidigt på KS dag tre

Det här har varit min vy i tre dagar nu snart. Det är alltså så här som en förlossningssal ser ut. Utanför dörren finns en skylt med en lampa som man kan tända där det står "förlossning pågår". I korridoren tänds och släcks dom där lamporna lite då och då. Babyverkstad verkligen. Men min lampa är stadigt släkt.
Två gånger om dagen kollar man hjärtljuden på ettan och tvåan, tre av gångerna har de varit så aktiva och kurragömmiga att dom blivit tvingade att hämta ultraljudsapparaten för att kunna lokalisera hjärtat på dom. De är fortfarande så små och har så stort utrymme att dansa runt på att det är lite lurigt att hitta dom. Man märker att personalen tycker att det är kul - och svårt - med tvillingar. Det är ju så många hjärtljud i min kropp nu och vilket tillhör vem? Killen, tjejen eller mamman? Vid ultraljudet kan det också vara sådär: "ja, här har vi ju ett huvud, och här har vi ben ... men vems är dom?" Roligt och knasigt och jag vet inte allt.
Medicinen verkar fortsätta att funka men jag måste ligga hela tiden och som det verkar kommer jag måsta göra det hela resten av graviditeten. Jag får gå på toa men that's it. Tur att jag precis beställt tio böcker!
I eftermiddag blir jag tagen från droppet och flyttad till en annan avdelning. Där ska jag börja äta en annan medicin och som det verkar kommer jag att vara kvar där länge. Men än vet jag inte så mycket. Jag återkommer med ny rapport senare.

Samtidigt på KS 2

Samtidigt på KS får jag frukost på säng och det känns ju flott, royal even. Det verkar som att medicinen funkar, hjälp mig att hålla alla tummar för att det ska fortsätta så. Precis som proffs-Frau Anna googlat fram så får jag Tractocile (OBS: mkt osäker på stavningen) och det är en medicin som man får via dropp i 48 timmar. Under den tiden ligger jag på förlossningsavdelningen och man kan väl säga att det är high chaparall här. När jag skulle sova inatt blev jag rätt medveten om alla skrik: av förlösande kvinnor och småningom av små bäbisar. Lika delar skräckfilm som vackert rosaskimrande drama alltså. Ja, det är klart jag blev emo.

Sova ja. Ligger ju på en såndär brits av galon jo jo med lakan men ändå: ni kan ju tänka er svetten. Svetten! Resultatet: huvudvärk idag. Gissar på vätskebrist.

Jag har dessutom fått en kortisonspruta som hjälper ettans och tvåans lungor att utvecklas snabbare om OM de skulle råka komma nu. Ja, det är därför jag ligger på förlossningen och inte på en ... lugnare ... avdelning. Alla här är redo att ta emot bäbisarna om de kommer. Men så ska det inte bli. Jag tänker att de ska vara kvar i tio veckor till. Vi har liksom kommit överens om det vi tre: jag, ettan och tvåan. Kortisonet gör mig dessutom pigg, piggare än vad jag varit sen typ november förra året. Mycket intressant känsla.

Jaja. Det var väl det för nu.

Jag blir väldigt glad av era kommentarer. Dom betyder mycket, mer än vad ni kanske förstår. Eftersom jag bara har min telefon att blogga från kan jag inte svara på alla men jag läser dom och blir varm och glad. Det ska ni veta. Massor av kramar till er!

Veckans magbild, v 25

På samma dag som jag och maggi går in i vecka 25 får jag också sova på KS förlossningsavdelning. Så konstigt allt kan bli.

Samtidigt på KS

Samtidigt på Karolinska Sjukhuset är jag inlagd och får mediciner för att få bukt med alla sammandragningar. Allt ser fint ut med ettan och tvåan men jag kommer nog att bli här minst ett dygn, kanske två för man får medicinen långsamt med dropp. Det känns tryggt att vara här och alla är hemskt gulliga och omtänksamma. Lite skumt dock att vara på förlossningen ... i en sal där man nog hjälpt både en och två och tre till världen. Jag ser det som ett studiebesök. Nu vet jag vart jag ska den dagen det blir dags. Plus: Kan inte låta bli att fantisera om att det var här, i den här salen, som prinsessan föddes? How royal.
Okej. Kram från mig.

Kort rapport från specialultraljudet 2

Idag var vi och gjorde ett nytt ultraljud för att se hur livmodertappen ser ut. För två veckor sedan var den 3 cm och idag är den bara 16 mm. Det är ju inte så bra. Exakt hur dåligt det är ville ultraljudsläkaren inte prata om men man behöver väl inte vara ett geni för att förstå att det inte är en önskvärd och strålande utveckling. Imorgon ska jag träffa min barnmorska och då får jag väl veta mer. Hoppas jag.

Jag är i alla fall sjukskriven på heltid från idag.

Känsloläget = :(((((((((((((((((((((((((

En tvillingmages utveckling på en månad

Jag tycker att det kan vara svårt att få grepp om hur mycket magen växer. Att den gör det märker jag ju. Men ändå? Hur stor skillnad är det på en månad till exempel? Så jag gjorde en jämförelse. Skillnaden mellan bild ett och två är ganska exakt en månad. Den första togs i början av april i Hummelviken. Den andra i våningen i förra veckan. Då, i Humlis, borde jag ha varit i vecka 19 och i förra veckan var jag ju i vecka 24. Skillnaden är nästan hisnande. Jisses vad magen växer. Tänk hur jag kommer att se ut om en månad! Fast, alltså, näe, hur mycket jag än tänker på det kan jag inte föreställa mig det.

Löftesrapport quatre

Hur har det gått att hålla årets nyårslöften under april månad?
Låt oss se:

1. Inte dricka i januari
Check!

2. Ha olika matteman varje månad
Nej, inte heller i april blev det så. Nu kan jag i och för sig inte laga mat längre på grund av att jag inte kan stå. Så. Det kan ju bero på det. Jo.

3. Äta mer vegetariskt
Check!

4. Spara mer pengar
Check! Det enda jag köper nu för tiden är: en dagens sallad, en apelsinjuice, en banan och en fruktsallad. Detta sker ungefär vid halvtiotiden två till tre dagar i veckan då jag vaggar in i SVT:s matsal Gourmedia som den så fyndigt heter på väg till redaktionen.

5. Läsa minst en bok i månaden
Check! Jag har läst en reportagebok som nu har fem år på nacken: Hett En amatörs äventyr som köksslav, pastabagare och slaktarlärling av Bill Buford. Den var bra, lite macho sådär som det blir när en medelålders man "ska lära sig hur man lagar italiensk mat PÅ RIKTIGT". Men den var ändå intressant nördig och mycket inspirerande. Jeez, vad jag vill laga italiensk mat nu – och dricka italienska viner.

6. Sluta snacksa på vardagar
Check! Inte för att det är ett medvetet val. Jag är bara inte sugen på snacks längre. Förutom rädisor med flingsalt. Mmm. Och Orangina. Mmm Orangina. 

7. Göra något kulturellt en gång i månaden
Well. Eftersom jag aldrig lämnar lägenheten (förutom för jobb och läkarbesök) så får jag väl säga nej här då. *sur*

8. Ha en konsumtionsfri månad
Nej. Jag måste ju ha mellanmål och lunch för i helvede! Och köpa presenter till mig själv. Nu om någonsin är presentgeniet i behov av presenter.

9. Köpa ett par riktigt dyra, fina pumps
Nej. Men jag har köpt två andra riktigt fina skor. Som ni vet.

10. Äta ostron igen
Nej nej får inte det än.

11. Skriva fler resereportage
Nej. Se punkt nummer 7.

12. Inte köpa fler tidningar än jag läser
Check! Jag har visserligen köpt några tidningar denna månad men dom har jag läst. *stolt*

Summering:
Alltså, det är ju bara att inse: jag har ju satt upp orimliga nyårslöften för mig själv det här året. Men jag fortsätter ändå att checka av den här listan för det känns lite trivsamt på något vis. Trivsamt och tryggt.

Nya snajdiga vår- och sommarskor

Även om det här gamla presentgeniet är lokaliserad till det vänstra soffhörnet mest nu för tiden så hindrar det inte henne från att köpa de bästa av presenter från sig själv till sig själv. Eller vad sägs om de här två helt strålande snajdiga skoparet?!
Lösningen stavas: personal shopper (eller förkortat ULF).

Dom här ljusbruna sandaletterna är så sköna att mina fötter fick tårar i ögonen när jag drog på mig dom. Det är sant! Ni kanske inte visste att fötterna har ögon – som dessutom kan tåras – men det beror nog bara på att ni aldrig har fått uppleva the sensation av ett par riktiga Askunge-pjuck.

Och dom här ballerinorna med spetsig tå är också så sköna att jag svävar fram. Måste bara sy upp alla mina preggobrallor först så att jag inte behöver se ut som en toker när jag svassar (okej, vaggar) fram. Jag har fått köpa så stora byxstorlekar att jag behöver vika upp dom minst en decimeter okej parentes tillbaka till ämnet nämligen att jag är ett sånt ----> PRESENTGENI! Är inte ni också helt förundrade över hur bra jag är på att köpa presenter till mig själv? Förundrade! Amazed! osv.


ps. och det tar inte slut med skorna. As I blog ligger det tio (ja, jag skojar inte TIO) böcker och skvalpar runt i en beställning på nätet. Je suis un presentgeni extraordinaire.

Kan vi införa veckans boktips?

Hej, signaturen "lässugen" här igen.

Jo. Jag är väldigt sugen på att läsa. Jag har väldigt mycket ... tid för att läsa just nu beeing en riktig soffpotatis and all. Men jag är kräsen. Eller kräsen och kräsen. Jag är känslig just nu. Jag tål inte några böcker som tar upp missfall, för tidigt födda barn eller andra oroande saker som händer där barn inte överlever eller graviditeter som går åt fanders.

Och jag har insett att böcker är ett minfält när det kommer till just dessa ämnen. Man kan tänka sig att det skulle finnas vissa genrer som är säkra men app app app så är det icke! För att ni ska förstå spännvidden på mina problem: två böcker jag råkat läsa som plötsligt blev jobbiga är Niceville och Stina Dabrowskis senaste bok om intervjuteknik.

Nu har jag beställt den andra delen i Engelsfors-trilogin Eld och de två böckerna som följer Hungerspelen: Fatta eld och Revolt och jag har två ängsliga frågor:

1. Ni som har läst Eld, Fatta eld och Revolt – kan jag läsa dom utifrån kriterierna ovan?

och

2. Har ni något annat ofarligt men ändå härligt lästips till mig? Det kan vara vilken genre som helst. Jag är en sån som gillar "allt" utom när det händer jobbiga saker som ligger lite för nära min oro just nu.

Bästa hälsningar "lässugen"

Deckarhjälp!

Jag är så fruktansvärt sugen på att läsa en deckare, och här är tre som jag blivit tipsad om och har här hemma. Men jag vågar inte läsa dom. Ni förstår, jag måste ha en garanti på att det inte finns något barn som föds för tidigt, något missfall eller annat jobbigt som händer barn eller gravida i böckerna. Ni som har läst – kan ni hjälpa mig? Vilken eller vilka av böckerna är det fritt fram att läsa för en überängslig människa som mig?

Tack på förhand från lässugen

ps. Jag läste Hunger games i helgen och även om unga människor dör i den så är det okej "okej" äh ni förstår vad jag menar. Hoppas jag.

Så kom livet åter

Det här har varit en riktigt jobbig helg för mig. Humörspendeln har svingat mellan ledsen och orolig, ledsen och orolig. Bättre sinnesstämningar har jag ju haft i tombolan om man säger så.

Men så vaknade jag i morse och kände mig lite ... glad? Det är som att jag är helt utmattad på att vara orolig och att huvudet bara: nej, nu får det vara nog. För ett tag i alla fall. Den är bra på det sättet. Hjärnan alltså. När den säger stopp och förklarar att jag "inte kan hålla på och älta på det där viset längre", då blir jag riktigt förtjust i min hjärna.

Allright. Nu ska jag strax ta emot hela min redaktion här hemma i lägenheten våningen. Jag kommer att köra möte pashastajl liggandes i soffan. Det är ytterligare en grej som gör att jag älskar mitt jobb med Retorikmatchen: kan inte producenten komma till redaktionen kommer redaktionen till producenten. Inga konstigheter liksom.

Sammanlagt två saker att vara förtjusta i idag alltså: min hjärna och mina kollegor. Bra måndag!

Rapport från läkarbesöket

Det blev ett kärt återseende igår. Åh vad jag tycker om vår gamla läkare från Danderyd. Men det blev ändå ett lite jobbigt besök. Eftersom han känner mig och vår historia så väl tolkade han sammandragningarna och livmodertappens längd på ett lite mer allvarligt sätt än vad de tidigare läkarna gjort. De har ju alla tyckt att allt är "helt normalt". Det tyckte inte han. Det var inte så att han skrämde upp mig och drog i någon slags nödbroms eller ville lägga in mig på sjukhus. Men jag fick en medicin som jag kan ta när jag får för många sammandragningar – vilket ju är cirka jämt om jag ska vara ärlig. Och han tyckte inte heller att mina tre centimeter livmodertapp var helt bra. Så nästa vecka ska jag göra en ny mätning (vilket i och för sig är helt enligt plan) för att se om den har förändrats. Så vi säger väl hej och välkommen till oron igen. Hej hej.

I alla fall. Efter läkarbesöket åkte jag och Ulf ut till Hummelviken och när vi kom fram kändes det som att jag gav mig på något slags rekordförsök i antal sammandragningar på kort tid. Bilresan och oron gjorde sitt antar jag. Så jag tog en sån där tablett. Och ganska snabbt blev magen mjuk och fin. Så mjuk som den inte varit på flera månader. Det kändes bra men konstigt nog blev jag också helt förtvivlad. Stackars lilla maggi. Vad den får kämpa hela tiden.

Jaja. Nu ligger jag parkerad i soffan och här kommer jag att bli resten av helgen. Var så säkra på det.

Krämig tomatrisotto med citron- och basilikasmör

Det här kan vara det perfekta receptet inför grillsäsongen. En ljuvlig, krämig, tomatrisotto som man serverar med en bit grillat kött, fågel eller quorn samt ett friskt citron- och basilikasmör. Det här smöret passade lika bra på köttet som på risotton faktiskt = underbart!
Okej. Originalreceptet kommer från ICA, men så här gjorde vi:

Till tomatrisotton behöver du:

8 dl buljong (kyckling eller grönsaks)
1 gul lök
1 stor vitlöksklyfta
2 msk olivolja
3 dl arborioris
3 dl torrt, vitt vin
1 burk körsbärstomater (konservburk à 400 g)
3 dl riven parmesanost
smör
salt
nymalen svartpeppar

Gör så här:

• Koka upp buljongen i en kastrull. Håll varmt. 
• Skala och finhacka lök och vitlök. Fräs detta ca 2 minuter i olja i en kastrull. Tillsätt riset och fräs någon minut, tills det är glansigt och nästan transparent. 
• Häll på vinet och låt koka in under omrörning. Tillsätt tomaterna (vi valde att röra försiktigt försiktigt så att tomaterna inte skulle gå sönder, men det tror jag inte att man måste. Men det blev väldigt snyggt. Och gott!) 
• Späd med buljongen i omgångar och låt den sakta koka in i riset. Rör då och då. Efter 20–25 minuter är risotton klar, det ska bli som en lös gröt och riskornen ska vara »al dente«, dvs ha en liten hård kärna kvar. 
• Rör ner parmesanen och en rejäl klick smör. Tillsätt mer buljong om den känns för tjock. Smaka av med salt och peppar.

Till citron- och basilikasmöret behöver du:
1 skalad vitlöksklyfta
 blad från 1 kruka basilika
1 msk färskpressad citronjuice
1 msk olivolja
150 g rumsvarmt smör
finrivet skal av 1 citron
1 krm salt
1 krm peppar

Gör så här:

• Mixa vitlöksklyftan med basilikablad, citronjuice och olivolja med stavmixer eller i en liten matberedare. Tillsätt smöret och fortsätt mixa. Rör ner citronskal, salt och peppar. 
• Fördela smöret på bakplåtspapper och rulla ihop till en tajt korv. Lägg i frysen minst 30 minuter. 
• Ta fram 5 minuter före servering och skär i skivor. 

Vi grillade också sparris.

Och en fin bit entrecote till det gjorde rätten komplett. Jag gissar att vi kommer att äta det här minst hundra gånger i sommar. Så. Himla. Gott.
Testa ni också!