Samtidigt i Vasastan

Samtidigt i Vasastan är klockan åter igen ostron o'clock. Hurra för mig!

Oj + hum

M lämnade en kommentar till inlägget "Radiodagen då? Hur var radiodagen?":

Hmmm... Såvida inte Geller hade Hemingway i sin grupp så är den där killen med den fantastiska historien skyldig till ett regelrätt plagiat. Plagiat är en styggelse och det kan man förlora både jobb och trovärdighet för. Geller borde veta bättre kan man tycka.

Den där gripande historien på sex ord sägs vara skriven av Ernest Hemingway på 20-talet. Skrivarkurser använder den ofta som exempel.

"For sale: baby shoes, never used."

Visserligen med "baby" istället för "kids", men sak samma.

Ojojoj. Låt mig göra två tolkningar av vad som kan ha hänt:

1. Antingen HADE Geller Hemingway i sin grupp och det var då (under en radioworkshop!) som han kom upp med denna smått geniala story. Det skulle ju ha varit väldigt festligt.

2. Eller så lyssnade jag hemskt slarvigt, både när det gäller citat (mycket troligt) och vem som sagt det i vilket sammanhang. Detta är en ganska ofestlig tolkning där jag bär hela skulden.

Tyvärr kan jag nog ana mig till vilken av tolkningarna som är den mest troliga. Shame on me. Shame on me.

Men tack till M – min magister i bloggvärlden.

Tidningsfrossa

Kan hända har det gått lite överstyr med tidningsköpandet i det senaste. Psykologer kanske skulle säga maniskt samlarbeteende. Men säg så här: jag behöver ju inte direkt oroa mig för att bli göralös i helgen.

Alltid nåt.

Radiodagen då? Hur var radiodagen?

Radiodagen var helt okej. Jag gjorde ett bra val av seminarium, ett dåligt och ett gjorde mig besviken.

Först lyssnade jag på Valerie Geller. Hon är en legendar inom radiovärlden och har tagit fram modeller för hur man gör bättre radio. Sånt är ju alltid intressant. Kan hända orkar jag skriva ihop något? Jag skulle tacka mig själv i så fall. Hon hade en bra teknik för hur man utvärderar det program man jobbar med. Det ska jag skriva ihop något om. Ja, det ska jag.

Hon berättade också om en work-shop hon haft om hur man berättar en historia med max tio ord. Om hur svårt det är, men inte omöjligt. En kille i den här gruppen hade lyckats berätta en verkligt gripande historia med bara sex ord. Så här:

For sale. Kids shoes, never used.

Gud, så sorgligt att jag får klump i bröstet.

Sen lyssnade jag på hur man producerar bra radio. Det var två gubbar som drog den ena självklarheten efter den andra. Av typen: En producent håller ordning. Osv. Var inte helt nöjd med det valet av seminarium.

Dagens stora stjärna var i mina ögon producenten för radioprogrammet This American Life. Det är ett dokumentärprogram med 650 000 nedladdade podcasts i veckan som vunnit HUR många priser som helst. Jag hade hoppas på att hon skulle berätta om hur de jobbade, hur de hittar sina case, hur de bygger upp sina program. Men icke. Nancy Updike skulle förklara för oss varför radio är bättre än tv. Så synd. På just radiodagen är det kanske inte så många som behöver övertygas? Plus att hon verkade lite oskön. Nej, man ska aldrig träffa sina idoler. De lever aldrig upp till bilden man har av dem. Och det är i och för sig inte deras fel. Men det blir tyvärr deras problem.

Radiogalan 2011 så var den

Det var radiogala igår. Bäst var att Morgonpasset i P3 än-tli-gen vann pris som årets morgonshow! Sämst var att Uggla i P4 inte vann pris som årets underhållning. Jaja. Allt började i alla fall med att Loreen sjöng. Det gjorde hon bra.

Jesse och Loogna delade ut pris för årets morgonshow. Det var ju väldigt passande eftersom Martina startade hela sin radiokarriär med dem.

Det pratade hon om i sitt tacktal och blev emo. Jag bölade och Jesse försökte spexa till det lite. Martina skämdes efteråt och bad alla om ursäkt över att hon grät. Helt i onödan om ni frågar mig, allt var så himlarns fint. Cirklar slöts osv.

Ja. Vi vann inte pris för årets underhållning. Vi = Uggla i P4. Vann gjorde Christer i P3 och det var dom väl var värda efter nio år eller något liknande i etern. Men jag var ändå sur. På riktigt borde Uggla ha vunnit. "Det finns ingen rättvisa i världen". Ungefär så kändes det. Jaa, jaa, överdrivet, jag vet.

Men Magnus uppträdde i alla fall på galan och fick alla att stå upp och dansa och sjunga. Efteråt träffade jag Magnus och man kan väl sammanfatta det som att jag var betydligt gladare över att träffa honom än vad han var över att träffa mig.

Bäst med såna här galor är att man träffar så många gamla favoritkollegor. Som Thella Johnson som vann pris som årets folkbildare om Sunday Bloody Sunday till exempel (lyssna på den här). Det är en av alla briljanta P3 Dokumentärer som Amanda Rydman varit med och producerat.
Åh, jag är så himla stolt! Tänk att jag känner dessa skarpa, smarta och snygga brudar. Wow, mig!

Och jag var så glad över att få hänga med Emma Wiklund som jag saknar hemskt mycket (hon var glad att träffa mig). Och jag fick för mig att vi skulle ta en bild tillsammans "eftersom vi var så lika". Well, när jag ser bilden tycker jag kanske inte det längre.

Och så träffade jag mina gamla kollegor Adam Alsing och Malin Stenbäck. Fy vad jag saknar dom. Adam vann för övrigt pris som årets manlige radiopratare. Det är han verkligen. Var. Notera snusdosan i priset.

Jag hängde också en del med Fredrik så klart. Tyvärr blev ingen bild bättre än så här. Men det var fint att se honom igen. Han tycket att det kändes som igår. Jag tyckte att det kändes som flera år sedan vi sågs. Det är så olika det där. Och här ser man honom nästan inte alls. Idag ångrar jag att jag inte tog en bättre bild.

Till sist lyckades jag mingla rätt på Martina så att jag kunde krama henne och säga grattis. Jag tycker att Morgonpasset i P3 är helt överlägset bäst just nu när det kommer till radio. Jag ska återkomma till detta och göra ett riktigt tips snart.
Ja, allt som allt hade jag en väldigt bra radiogala.

En natt på Södertuna Slott

Det här är Södertuna Slott. Hit tog jag Ulf för att fira hans födelsedag för några veckor sedan.

Vi checkade in i vårt rum som hade utsikt över en sjö.

Det första vi skulle göra var att gå en promenad hade vi sagt. Men jag ville bara hålla på med min iPhone hela tiden. Att det är ett himla asocialt beteende syns tydligt på bilden.

Till sist kom vi oss iväg på promenaden. Vi gick Lilla Slottsstigen och letade efter Den Engelska Parken. Den hittade vi aldrig.

Men vi hittade ner till sjön där vi stod ett tag i solen på en brygga och bara var ganska så kära i varandra.

Vid tre var det dags för eftermiddagskaffet. Jag hade en egen bricka uppdukad i mitt namn. Alla konferensgäster på slottet kastade långa blickar efter den och undrade vem den där märkvärdiga personen var. Det var jag.

Alla godsaker åt vi sedan i en av slottets salonger.

Efter afternoon teat gick vi ut i det som fortfarande var lite som sommar där i början av september och läste. Förresten. Det här är min absolut vanligaste grej i hela livet: tvirrar i håret. Det har jag gjort sen jag var barn och jag kan inte sluta hur mycket jag än skulle försöka.

Efter en liten eftermiddagslur på rummet var det så dags för middag.

Den dukades upp i en sal på slottets övervåning.

Vi skålade med bubblor i glasen. Det var ju Ulf födelsedag!

Sen åt vi helt ljuvliga saker som viltcarpaccio med syltad svamp som serverades med torkade tranbär och pepparcreme till förrätt.

Och chokladmousse valhrona till efterrätt. Däremellan åt vi också en fisk, men den gjorde sig bara inte på bild.

Efter en god natts sömn var det dags för frukost.

Vi intog den i en salong där jag blev mycket nöjd när jag upptäckte att jag hade färgkoordinerat tröja med paneler. Allt som allt hade vi världens finaste natt och Ulfs födelsedag på Södertuna Slott.

Om Lilla Äl

Det är några som har undrat varför jag kallar min lillasyster Annika för Lilla Äl. Det ska jag berätta.

Det var vid jul förra året. Vi var hemma hos mina föräldrar och Annika hade tagit bort några födelsemärken ett par veckor innan resan hem. På magen hade hon några stygn som jag skulle hjälpa till att ta bort.

Medan jag flängde runt i huset och letade pincett och alsolsprit låg min allmänt ynkliga lillasyster på soffan i vardagsrummet och tyckte synd om sig själv. Ganska högljutt tyckte hon synd om sig själv för att få maximal sympati. Det är lite så hon fungerar, min lilla lillasyster.

Ulf som satt och läste tidningen i köket sa lite så där disträigt "Men stackars lilla äl ..." och så avbröt han sig. Han var på väg att säga "lilla älskling" men kom på sig själv. Min lillasyster är ju inte hans älskling. Men hennes yviga ömkande lät precis som det låter när jag tycker att mitt liv är bedrövligt (som den drama queen jag är).

Det var ändå fint allt det där, så sedan dess har vi kallat henne Lilla Äl.

Och så var det med den saken.

På tal om guilty pleasures

Om ni är stort fan av serier som kan klassas som gulity pleasure, eller vad tusan, om ni älskar TV överhuvudtaget måste ni följa min bloggkompis Frau Annas nya tv-blogg på TV6. Det är hon som introducerat mig till Pretty Little Liars, och idag tipsar hon om en ny serie med Rachel Bilson ni vet Summer från OC. Det Anna inte vet om TV är inte värt att veta. På riktigt alltså.

Seså! Bokmärk Thunmans TV-blogg pronto.

Det här med ... guilty pleasure

Jag sitter och väntar på att Lilla Äl ska vakna och komma över. Hela den här dagen ska vi bara hänga i soffan och titta på Pretty Little Liars. Det ska bli härligt och jag längtar. Men det känns lite pino också. Jag är väldigt långt ifrån målgrupp till den här serien: jag är lite för gammal, lite för lite Justin Bieber-fan osv. Dessutom är manuset bitvis plågsamt dåligt. Och skådespeleriet lika så.

Men jag är fast.

Och här har jag väl ganska exakt ringat in vad gulity pleasure är. Man tittar och man skäms för att man tittar. Men man älskar det ändå.

Guilty pleasures behöver inte bara handla om skämmiga tv-serier. Jag har en kompis som ibland brukar leka lite med sina barns leksaker. Hur gulligt guilty pleasure är inte det? Och kommer ni ihåg Miranda från Sex and the City som brukade smörja in sina händer med fet handcreme, dra på sig vita bomullshandskar och titta på såpor? Älska det!

Vilka är era guilty pleasures?

Fotoass med benefits

Det här är jag när jag är fotoassistent. Idag har jag nämligen varit med i studion och fotat smycken igen.

Eller, det var mer så här: Ulf fotade smycken, och jag provade dom. Kunde inte låta bli eftersom det var så fina och svindyra smycken.

Det var såna där som man aldrig skulle ha råd att köpa. Eller våga ha på sig för den delen om man skulle råka få ett par i gåva av någon rik excentrisk person. Ni vet så där som det hände för Mark Levengood fast istället för hus – örhängen.

Jag har en väldigt nära Pretty Woman-upplevelse här.

Hehe. Busted!

Roligaste inbjudan ever!

Jag har en vän som heter Jocke som länge lääänge har drömt om att samla ihop ett gäng och bo på ett slott i Frankrike. Igår kom inbjudan (eller kanske snarare idén) om att vi skulle bo på det här slottet. Ja. På exakt det här slottet på bilden. Man kan hyra det.

Då kan man få ett sånt här badrum till exempel.
 

Och sova i en sån här säng. Slottet rymmer 30 gäster och blir det som Jocke fantiserar om så blir vi 30 stycken som åker ner för att skrida ner för trappor och dela på 53 eldstäder och annat sånt slottsrelaterat nästa sommar.

Sidan där han hittat slottet är helt banonkers. Här är ett annat, lite mindre slott man kan hyra.

Där kan man till exempel äta frukost, lunch och middag med en riddare i rustning i hörnet.

Ännu ett slott som jag hittade när jag surfade runt ligger i Dinard, där vi var i somras. Jag och Ulf gick på den där stranden och tittade på alla praktfulla residenser med utsikt över vattnet utan att ha en aning om att man kunde hyra dom.

Enda nackdelen: lite, en aningens, dyrt kanske. Eller vad sägs om hundrafemtiotusen för en vecka? Fast är man trettio som delar på det så ... *dollargrin + viftar med ögonbrynen*

Länk till Simply Chateau.

Nytt jobb!

Jag har fått nytt jobb! På UR! Jag kommer att jobba med svinbra brudar i ett riktigt brainzy projekt. Så snart jag får ska jag berätta allt. Jag kommer att vara radioproducent och vara med om att skapa ett nytt program från grunden. Vad mer? Jo, jag börjar på måndag. Här går det undan.

Ett ps om årets Emmygala

Det här är det bästa klippet från årets Emmygala. När det ska delas ut pris för årets bästa komedienn händer det så roliga saker. ROLIGA SAKER. Amy Poehler är den första nominerade som presenteras och då flyger hon upp ur sin stol och går upp på scen. Sen följer alla efter och radar upp sig som att det var en skönhetstävling. Äh, titta själva. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar alla dessa kvinnor. Så sjukt roliga. Så sjukt härliga. Åh, vad jag vill vara kompis med dom. Alla.

Vad som händer när man inte slötittar på TV

Först måste jag vara tydlig med en sak: jag älskar TV. Älsk älsk älskar TV. Okej. Men trots det tittar jag väldigt sällan på TV – i alla fall på det sättet man gjorde förut ni vet zapp-titta. Det enda jag tittar på efter tablå är Awkward på söndagar klockan 19.00 på MTV. Allt det andra som jag gillar: Niklas mat, Landet Brunsås ... ja, det var väl det, kollar jag på SVT Play. Och sen har vi boxarna så klart. Tittar väldigt mycket på boxar. Så det blir en del TV, men mer vald och uttänkt TV kan man säga.

Gott så.

Men vissa dagar vill man jag faktiskt bara slötitta på TV på det där zappviset. Idag är en sån dag. Ulf jobbar sent och jag vill bara hänga i soffan och låta det som är på TV bli min underhållning. Himla tråkigt då att digitalboxen strejkar. Himla tråkigt. Nästan gråta tråkigt kände jag att det blev. Eller vad då nästan? Det kom tårar.

Vad skulle jag ta mig till?

Jo. Jag hängde lite på Youtube. Och på något vis hamnade jag med det här gamla klippet med introt från förra årets Emmy-gala på min skärm. Jag hade nästan glömt hur FRUKTANSVÄRT bra det var:



Hahaha vad fina saker som kan hända när man inte slötittar på TV. In 60 percent of the time it works every time!

Och som en liten Emmy-bonus: Här kan ni läsa Gwyneth Paltrows dagbok från årets Emmygala. Älskar Gwynet.

Och nu är klockan åtta och jag kan slötitta på Idol. Winning!

Engagement rings och drömmar om diamanter

Alltså seriöst. Idag har jag surfat engagement rings i typ två timmar. Vad är det med mig kan man fråga? Jag har ingen aning. Förutom att jag gärna skulle gifta mig förlova mig igen. I USA. Det är ju då man får såna här tjusiga ringar. Det ska jag då säga, att jag har haft många bra fantasier under de här två timmarna. Tänk att få bära den här sötingen från Chopard på sitt finger till exempel?

Eller den här från Bvlgari? Om jag skulle gifta mig igen (vilket jag OBS inte ska, är mycket lyckligt gift med Ulf) skulle jag nog välja en liknande sån här ring. Jag skulle i och för sig behöva cirka en miljard på kontot för att få det att hända. Men i den här fantasin är pengar ett lika litet problem som att jag redan är lyckligt gift.

Eller vad sägs om den här solitären på 3 carat från Harry Winston? Man skulle behöva en liten vagn för att orka bära den i och för sig. Men äsch.

Fifan vilken fin ring. Från Tiffanys så klart. Slipningen heter cushion-cut. Har jag inte hört talas om tidigare. Nu är jag mycket förtjust i cushion-cut.

Här är en till URTJUSIG ring från Tiffanys med klassisk briljantslipning. Min vigselring ser ut ungefär så här. Jag älskar allt med den.

Jaha, man kanske kan se den här tvåtimmarssurfningen som att jag gjort en spaning på vigselringsmode? Eller som tips på vad man kan göra med sina tusentals kronor som bara ligger och dammar i nåt hörn? Eller som att det är en hälsning till min vän Sabina som det var alldeles för länge sedan jag träffade och pratade diamanter med? Nåt är det i alla fall. Men du behöver inte oroa dig Ulf. Det vill jag bara ha sagt.

Hej hösten i vardagsrummet!

Så här ser det ut nu när hösten flyttat in i vardagsrummet.

Guldkuddarna och bruna pläden har fått komma fram igen.

Dom här gula ljuslyktorna från Mio är nya för i år.

Lampan i fönstret är min pappas gamla, och ljusstakarna köpte jag på ett slott för några veckor sedan. De vissnande rosorna adderar till höstkänslan.

Ovanför matbordet är Audrey borta och Ulfs foto från Grand Central Station på plats igen. Och vid fåtöljen har lampskärmen gått från vit till senapsgul.

Den stora affischen på Bruce Springsteen och hans E Street Band sitter alltid uppe året runt.

Det gör även litografin med Marlene Dietrich.  Men på kakelugnen är det höst.

Allt är lite varmare och murrigare nu i vardagsrummet. Jag älskar det.