Om Lilla Äl

Det är några som har undrat varför jag kallar min lillasyster Annika för Lilla Äl. Det ska jag berätta.

Det var vid jul förra året. Vi var hemma hos mina föräldrar och Annika hade tagit bort några födelsemärken ett par veckor innan resan hem. På magen hade hon några stygn som jag skulle hjälpa till att ta bort.

Medan jag flängde runt i huset och letade pincett och alsolsprit låg min allmänt ynkliga lillasyster på soffan i vardagsrummet och tyckte synd om sig själv. Ganska högljutt tyckte hon synd om sig själv för att få maximal sympati. Det är lite så hon fungerar, min lilla lillasyster.

Ulf som satt och läste tidningen i köket sa lite så där disträigt "Men stackars lilla äl ..." och så avbröt han sig. Han var på väg att säga "lilla älskling" men kom på sig själv. Min lillasyster är ju inte hans älskling. Men hennes yviga ömkande lät precis som det låter när jag tycker att mitt liv är bedrövligt (som den drama queen jag är).

Det var ändå fint allt det där, så sedan dess har vi kallat henne Lilla Äl.

Och så var det med den saken.