Att klä sig som sin livskris

Låt mig göra en kort historia lång.

Precis som planerat kom jag hem med ett knippe blusar från stan i helgen. Stilarna blev rätt varierade. Det blev den med sommarblomster och när det gäller den med peter pankrage så föll valet på den blåa med vita fåglar, dessutom fick en lite see through i orange också följa med mig hem. Alla dessa val tre går utanför vad jag i normala fall skulle köpa. Min garderob består nämligen annars av femtio nyanser av grått, marinblått och svart. Det vill säga femtio nyanser av safe. Nu ringer det visserligen en liten klocka i mitt bakhuvud, för är det inte så att jag någon gång varje säsong brukar göra den här upptäckten (gud vad min garderob är färglös!) och ha samma lösning (jag åker ner på stan och köper något utanför min normala bekvämlighetsbox!)? Jodå. Och dom kläderna brukar hamna på blocket eller bortskänkeslådan med prislapparna kvar så vi får väl se hur mycket jag kommer att använda mina nya färgklickar men känslan just nu är att JAG ÄR MOGEN ATT TA STEGET. Men nu glider jag iväg från mitt egentliga ärende. Det jag ville komma till är min ålderskris. För eftersom jag tydligen har bestämt mig för att krisa nu när jag närmar mig 40 så kan jag väl lika gärna göra det på alla områden?

Så här. På en galge inne i butiken hängde en klänning som rakast kan beskrivas som bohemisk. Man skulle lätt kunna se den på en sån som Karen i Californication när hon hänger vid en pool och röker på, eller kanske på någon supermodell som fångats på bild från Coachella. Det var en klänning som skulle göra sig bra ihop med saker som slokhatt, boots och ett glas rosé att skvimpa runt med. På ren instinkt rafsade jag åt mig den och gick till provrummet. Min man Ulf som var med mig på min shoppingrunda var lite tveksam. Det är en klänning som passar in i den stil jag hade för ganska många sedan, försökte han förklara, men lyssnade jag? Icke! För nu ska tydligen den inre bohemen som jag städat undan fram igen. Att jag försöker återskapa en look från när jag var yngre är ju rätt uppenbar men följer jag mina egna råd om värdighet? Icke. Låt mig krisa ifred! ropade jag från bakom provrumsskynket.

Och naturligtvis köpte jag den. För trots att jag förstår allt detta så är det enda jag kan tänka på hur HÄRLIG jag kommer att vara när jag glider runt i min nya bohochickklänning, och skvimpar runt med mitt glas rose, och obsessar över allt som inte har blivit som jag hade tänkt mig.

Och så här. Ska man krisa kan man väl lika gärna göra det med stil? Visserligen med en stil som kommit till mig under the influence av just nämnda kris men ändå. Ändå! Här skall krisas med stil. Med min livskrisstil:

Ps. Den blir inte riktigt lika kort på mig som på modellen på bilden. För det är jag och den värdighet som jag har kvar mycket tacksam.