En fin lunchdate på Hotel Diplomat med lite Svenskt Tenn till dessert

Den här torsdagen var en sån bra dag. Jag och Ulf möttes upp för en lunch på Hotel Diplomat på Strandvägen. Jag åt denna helt sensationella sallad med laxsashimi, mango, edamamebönor, koriander och cashewnötter bland annat.

Det här är nog det lyxigaste jag vet just nu. Att vi får sitta bara vi två och prata ostört en hel lunch. Och även om man ser på Ulfs ögon att vi är tröttare än någonsin just nu så hade vi flera bra samtal där i torsdags.

Efter lunchen satte vi oss en liten stund i lobbyn för att prata lite om familjerådsrelaterade saker. Jag gjorde även det jag är bäst på 2015. Hakskinnsmästaren, det är jag det.

På väg hem stannade vi till en stund på Svenskt Tenn för, jag menar, varför skulle vi inte göra det?

Vi tittade på inspirerande och våriga saker.

Och jag föll för en tapet.

Mycket, mycket föll jag för en tapet. Bli inte förvånade om den här dyker upp i ett vardagsrum i en lägenhet med skeva väggar på Kungsholmen mycket snart. Jag måste bara låta det gå en vecka eller så för att ta reda på om det rör sig om en tillfällig fling eller true love.

Smygtitt på vårt semesterhus i Haut-de-Cagnes

Efter att ha tittat på jag vet inte hur många hus, försökt tänka mig in i hur jag och mitt brokiga resesällskap kan tänkas ha det där tillsammans, velat och funderat så har jag nu till sist bokat ett ställe. Vår vecka på den franska Rivieran kommer att inledas med tre nätter på hotell inne i Nice för att sedan avslutas med fyra nätter i det här huset. Och det känns bra det här. Så himla bra.

Snyggt jobbat Bo och Oggis klädpreferenser

Det är fredag och den känslan har genomsyrat hela vår morgon. Greta har börjat klä sig helt själv och vissa dagar får hon ju till kombinationer som får min inre drag/dramaqueen att skrika till av avund och inspiration. Några noteringar: Hennes Pippi t-shirt är nog det mest älskade plagget hon har. Jag gissar att det har med själva motivet att göra men vi ska heller inte underskatta att det är en t-shirt. Hon älskar nämligen kortärmade saker. Till denna har hon ett par strumpbyxor, ett ganska nytt men ENORMT stort favoritplagg i garderoben. Sedan var hon i utklädningslådan och hittade en tyllkjol som hon ärvt av sin gudsyster Moa och en tiara som faktiskt är Ulfs gamla. Han vann den på en tipspromenad på en sommarfest som Djuriskt-Stefan och hans fästman ordnade på deras lantställe för ungefär tusen år sedan. Att hon bär det lite mer som ett pannband älskar jag. Här sitter hon för övrigt och tittar på min kollega Markus på tv:n.

Samtidigt, inne i barnrummet, satt Olof och byggde med lego. Jag tror att jag redan har nämnt detta men så här leker han ofta ofta ofta: Han tar den lilla kranbilen och fäster en legokloss på den, sedan rullar han kranbilen till en annan legobit och fäster ihop dem med varandra. I addering har han börjat säga:
– Snyggt jobbat Bo, efter varje lyckad legobitsplacering.
Han uttalar det som "Snyggt, jobbat, Bo" med en liten pausering mellan varje ord. Dödsgulligt.

Kläderna han har för dagen är hans favoriter även om han inte alls har lika stark och bestämd åsikt om vad han ska ha på sig som sin syster. Men den där Bamse t-shirten som min mamma målade åt min syster någon gång på 80-talet är nog den tröja han älskar allra mest. Han föredrar tights framför byxor alla dagar i veckan och just dom här (som jag själv tycker är så snygga att jag svimmar lite) kommer från Modéerska Huset i ett mönster som heter kurbits.

Jaja. Nu är dom på förskolan och sprider sina fredagskänslor där. Till middag idag ska vi äta tapas. Jag tror bestämt att vi har fått en mycket bra fredag i våra händer.

Monster v/s gullig kattunge

Apropå läskigt. Det finns en sak som jag tror började som en lek för Greta och Olof men som båda två har tappat kontrollen över lite.

För bara någon vecka eller så började dom leka monster. "WAAAA MONSTER" ropar till exempel Olof och kommer smygande mot Greta med händerna som klor framför sig. Varje gång han gör det blir Greta rädd och springer upp i min eller Ulfs famn. Till en början spelade dom rädda men nu är det som att dom blir rädda på riktigt. Det kan till och med komma tårar i ögonen. Det samma gäller för Olof när Greta är monstret.

Parentes: det festligaste i det här kapitlet av barnens utveckling utspelade sig på ikea förra helgen då Olof blev ett monster i den kundvagn som vi stuvat ner barnen i för att få något gjort/ta oss ut. Greta gick då från spelat rädd till rädd på riktigt (kanske, svårt att veta) och jag plockade upp henne i min famn. Ulf försökte förklara för Olof att Greta nog blev rädd och att Olof i fortsättningen behövde vara lite försiktigare med sina monstermoves för att inte skrämma Greta. Olof lyssnade som vanligt rätt selektivt på förklaringen och spärrade istället upp klorna igen och morrade sitt "WAAA MONSTER" men reagerade direkt efteråt med att med tårar i ögonen säga "läskigt!" och vilja komma upp i Ulfs famn. Han försökte sen vara monster igen men med samma effekt. Han skrämde helt enkelt upp sig själv till den grad där i höjd med kontorsstolarna att det egentligen blev ganska komiskt.

Slut parentes.

Men eftersom det här skrämmandet höll på att gå fullständigt överstyr hittades det på en utveckling av leken. Efter att Greta/Olof stapplat fram och morrat sitt "WAAA MONSTER" och nästan frambringat tårar i sitt syskons ögon så förvandlas skrämmaren till en liten kattunge som går ner på alla fyra och jamar och som vill bli kliad bakom örat. Då springer det andra syskonet, det som blivit skrämt, fram till den andra och ger henom en "kattkram". En kattkram!

Så. Himla. Gulligt.

Alltså. Att få vara med och runt Greta och Olof när de växer upp. Vilken gåva det är.

Läskigt!

Ett av alla de nya orden som barnen har börjat använda flitigt är "läskigt". Det är som att de först nu har förstått att saker kan vara läskiga. Eller nja, Olof har iofs länge reagerat på obehagliga saker på tv eller i böcker men det är först nu som han säger "läskigt" samtidigt som han springer iväg. Hans strategi för att undvika sånt som han tycker är otäckt är att springa bort och ställa sig vid diskbänken. Sedan står han där, fullt koncentrerad på vad som pågår i storyn på tv:n/boken, tills dess att han vet att kusten är klar. Då återvänder han till sin plats i soffan.

Greta har typ aldrig reagerat på läskiga saker. Inte på det som man "ska" tycka är läskigt som scenerna från vinden i Pippi eller dylikt i fiktionens värld. I verkligheten har hon dock haft sina rädslor, som dom för för katter och hundar. Om det är så att hon verkligen tycker att saker är läskiga nu när de tittar på tv eller om hon bara är inspirerad av Olof vet jag inte men hon har i alla fall hittat ett sätt som funkar för henne. Ganska ofta ser vi nu henne stå och huka bakom fåtöljen, spejande mot tv:n för att kontrollera om faran är över. Det är ganska så gulligt ska jag tala om för er.

Ps. Dom tittar så klart inte på så läskiga saker och jag eller Ulf finns alltid i närheten för att erbjuda våra famnar eller förklara vad det är som sker om de tycker att något är otäckt.

Statusen på att bli en tränande människa

Ja, här står jag i vår hall med uppenbara vinnarkänslor. I alla fall i fingrarna. Sanningen är att jag mer är som den där lilla legogubben på golvet. I alla fall efter träning. Så här:

Jag har tack vare mitt kalenderplanerande blivit en person som tränar som gör något som kan kallas för träningsliknande aktiviteter två gånger varje vecka. Det jag gör är att jag:

1. Drar på mig träningskläder.
2. Trycker in ett par lurar i öronen och lyssnar på en podd.
3. Går snabbt och springer lite mer än vad jag känner mig helt bekväm med i cirka 30 minuter upp till en timme. Målet är att pressa mig lite. Inte mycket, men lite. Hur mycket beror på kraft för dagen.
4. Går hem och gör några mag- och ryggövningar.

Allt detta funkar bra och är faktiskt roligt. Men. Jag har blivit så svag i det senaste. Sedan jag började med dessa träningsliknande aktiviteter så har jag haft närasvimmningskänslor varje dag efter träning. Jag kan inte gå ner på huk och sedan resa på mig utan att det svartnar för ögonen. Jag har inte svimmat, än, men den ligger där och lurar. I tisdags, när jag var ute senast, höll jag på att trilla omkull på vägen hem efter att jag sprungit klart en sträcka.

Att jag har den här typen av problem väljer jag att se som att jag kanske är på väg att bli en tränande person trots allt? Jag har ju träningsrelaterade problem! Men ni som vet så mycket mer än vad jag gör inom det här området: vad tror ni att det här beror på? Och framför allt, vad kan jag göra åt saken?

Kvarngrynstabbouleh med halloumi och rökt paprikahummus

Det här receptet kommer från ett nummer av Elle mat och vin, min favoritmattidning just nu som sagt. Eller, kanske borde jag säga att inspirationen till det här receptet kommer från tidningen för när jag skulle laga rätten så visade det sig att jag missat lite i storhandlingen senast. Men jag hittade lösningar i skåpen och det är resultatet av detta som kommer här.

Några noteringar bara. Kvarngryn är en blandning av gryn som jag är rätt säker går utmärkt att ersätta med matvete eller bulgur. Jag tror till och med att det skulle göra tabboulen ännu godare? Men att tillaga grynen på detta sätt: att först fräsa dom i smör och olja tillsammans med vitlök innan man häller på buljongen = årets upptäckt hittills.

Så här gör man Kvarngrynstabbouleh med halloumi och rökt paprikahummus

För 4 personer
Tid: cirka 25 minuter

2 pkt halloumi, i skivor
kvarngrynstabbouleh:
3 dl kvarngryn (eller matvete)
2 vitlöksklyftor, hackade
smör och olja
3 dl varm grönsaksbuljong
1 kruka basilika, hackad
1 kruka persilja, hackad
1 kruka mynta, hackad
1 citron, rivet skal
lite olivolja
1 granatäpple, kärnorna
rökt paprikahummus:
1 burk kidneybönor (eller helst kikärtor men ibland får man ta det man har)
1 grillad paprika från burk
3 msk paprikaolja (från burken med den grillade paprikan)
1 msk tahini
1 tsk misopasta
1 citron, saften
1 vitlöksklyfta
1/2 tsk rökt paprikapulver
salt
lite olivolja

Gör så här:

1. Fräs grynen/vetet tillsammans med vitlök i smör och olja i några minuter på medelvärme. Häll på buljongen och låt koka på svag värme under lock enligt anvisningar på förpackningen.
2. Stek halloumin.
3. Mixa alla ingredienserna till hummusen. Lägg upp i en skål och ringla över lite olivolja.
4. Blanda örterna med grynen/vetet, citronskal samt en liten skvätt olivolja.
5. Strö över granatäpplekärnorna.

En fin lördagslunch hemma hos familjen Stenseth

Det här är Chricke. Han är inte bara helt sjukt bra på att laga mat, han är också den som introducerade mig och Ulf för varandra. Som ni kan förstå har han en särskild plats i mitt hjärta. Och magen loves honom också väldigt mycket.

Vi åkte hem till honom (och hans familj) för att bli bjudna på mexikansk lunch i lördags. På spisen, som för övrigt är drömspisen, pågick det många olika spännande saker.

Och apropå drömspisen. Deras kök är också lite av ett drömkök, inte sant? Så trivsamt och inbjudande att jag åkte hem direkt och började surfa innerstadslägenheter på Hemnet.

Eller, inte direkt precis. Vi hade ju just kommit. Och medan Olof hängde med Sofia inne i vardagsrummet ...

Hade jag placerat mig på golvet inne hos Selphie.

Där gick jag och Greta igenom alla Selphies leksaker.

Greta blev helt tagen av allt.

Favoritsaken i hela rummet var nog ändå den här synten. I den där lilla mikrofonen satt Greta och sjöng/growlade "Heeejjjaaa Bannntteee" (dvs Heja Bamse). Många många gånger sjöng/growlade hon det.

Efter en liten stund kom Chricke in med en korg med briocher till barnen. Det är en bit sådant bröd som Vavva-Bo har i munnen. Sedan hände följande:

Först.

Sen.

Sen. Så himla gulligt!

Efter att de sista detaljerna ordnats runt lunchen ...

Var det dags att sätta sig till bords.

Och vilken himla lunch! Enchiladas, långkokt fläsk, kryddiga korvar kokade i hönsbuljong, guaccamole, mole, salsor och jag vet inte allt vad som bjöds. Mitt mål med att ta anteckningar etc föll i glömska. Men som jag åt. SOM JAG ÅT. Trots detta blir jag nästan lite ledsen nu när jag ser allt gott. Varför åt jag inte mer när jag hade chansen?

När lunchen gott och väl gått över till eftermiddag samlade vi ihop våra lejonungar och åkte hem till Kungsholmen igen. Allt som allt hade vi en mycket fin lördagslunch hemma hos familjen Stenseth.

♥ Tack! ♥

Alltså ni. Ni! Vilka bra personer ni är som delar med er så generöst om era tankar runt boende. Kunde jag skulle jag bjuda in er till en fredagsdrink där vi kunde mingla runt och fortsätta att prata om boende, kanske med ännu lite mer fokus på min kris? Jag skulle duka upp fat med goda ostar och ha askar med den lyxigaste typen av chokladpraliner för att kompensera faktumet att jag skulle ligga på en divan med en ask servetter på mitt lilla sidobord. Tårarna i ögonen skulle dock bara komma från den där platsen i hjärtat där allt som gör en rörd har sitt ursprung.
Känsla just nu: att med er vid min sida kommer den här livskrisen att bli en bris.

Uppföljningen på Livskrisen Erika™ Del ett: Boende kommer när jag har tänkt klart.

Att bena ut sin livskris. Del ett: boende.

Ja, jag har ju tydligen bestämt mig för att krisa så här när jag närmar mig 40 och det krävs väl inte något geni för att förstå att det har med åldrandet att göra. I min livskris så har jag tydligen också bestämt mig för att ingenting tycks vara för litet för att krisa över och FINE då får det väl vara så då. Har jag bestämt mig för.

Men för att göra nätterna och dagarna mer uthärdliga har jag börjat bena ut denna härva av kriser. Och till att börja med. Boende. Hur mycket kan man fundera över sitt boende? Obegränsat är mitt enkla svar på denna mycket komplicerade fråga.

Så nu undrar jag. Kan ni hjälpa mig och ge mig era bästa argument för att bo i hus eller lägenhet?

Vad är det ni gillar bäst respektive sämst med ert nuvarande boende?

Tack på förhand från Livskrisen Erika

Olof älskar tydligen ikea plus att vi nu har provsuttit i sofforna!

I söndags åkte vi ut en sväng till Kungens kurva. Anledningen var att behovet av ett nytt dammsugarmunstycke uppstått samt att vi ville köpa en bit tyg till vår headboard i sovrummet. Oerhört intressanta fakta, jag förstår det, men håll ut snart vänder det. När vi åkte ut somnade Greta och eftersom det var tidig förmiddag bestämde vi oss för att låta henne sova en stund (det där med sömn och dagvila återkommer jag om för nu är det nya bud i Mellerud). För att allt skulle gå smidigt gick jag in själv i det nya köpcentrumet som de smällt upp tvärs över gatan från ikea medan Ulf satt kvar med barnen i bilen. Under tiden som jag var borta satt Olof tydligen och tittade ut genom fönstret och verkade mycket nöjd med det. När jag kom tillbaka efter lyckat uppdrag började vi rulla hemåt igen. Men när Olof förstod detta, att vi var på väg hem, utbröt panik.
– NEEEEEEJ, ropade han.
– Nämen vad är det Olof, frågade jag.
– IKEEEEEE-HA-HA-HAAAAA, fortsatte han och tårarna sprutade.
– Okej, du vill till ikea?
– JAAAAAAAAA, var det ylande svaret som kom från baksätet.

Eftersom han uppenbarligen kände mycket starkt för saken så fick det bli så. Vi åkte till ikea. Vi åkte upp till restaurangen och åt lunch och båda barnen tyckte att det var en oerhört bra stund. Sen trasslade vi oss ner genom våningarna och passade på att provsitta i sofforna. Jag tror att vi tyckte att Karlstad var den skönaste av alla dom vi satt runt i. Den här gröna sammetssoffan var inte precis lika fin i verkligheten som jag hade tänkt mig i mitt huvud så vi får se vad det blir för något vi hamnar med i slutändan.

Men det här att Olof älskar ikea va. Så väldigt otippat. Och väldigt roligt på sitt sätt. Av allt som finns här i världen så är det alltså ikea som har fått flytta in i hans hjärta.

Tyvärr fick jag ingen bild på den lyckliga sonen pga stor suddighet framkallad av ren och skär glädje. Men Greta gör en fin uttolkning av brorsans känslor.

Sen provsatt vi några fåtöljer och hur är det nu vi tycker om knallrosa öronlappsfåtöljer? Jag tror att det kan vara så att vi älskar dom.

This just in: han heter tydligen inte Bo längre! Eller?

I morse hände detta oerhörda vid matbordet att vår son plötsligt proklamerade att han heter Olof nu.
– Va! Heter du inte Bo längre?, frågade jag.
– Nej, Olos, svarade han.
– Så du heter Olof nu?
– Ja, Olos.

Vi blev alla väldigt upplivade av detta, inte minst han vår lille Olof som sken som solen själv. Men det skulle visa sig att allt tydligen inte var sagt i frågan för innan barnen drog iväg till förskolan hade han hunnit bli Bo igen. Och sen Olof och sen Bo. Och sen Olof, Bo, Olof, osv. Men lite Olof är i alla fall lite mer än ingen Olof alls, inte sant? Inte för att någon av oss har några som helst problem med Bo men ändå.

Har jag förresten berättat att jag kallade honom för Gustaf under hans cirka tre första månader? Det var inte medvetet utan det var bara ett namn som kom över mina läppar väldigt ofta, skrämmande ofta, när jag pratade om och med honom. Var detta Gustaf kom ifrån har jag ingen aning om men det var i alla fall där. Det var till och med så att när vi skulle träffa vår bvc-tant för första gången så presenterade jag mina barn som "ja här har vi Greta och det här är Gustaf". Laine, som vår bvc-sköterska heter, tittade frågande på mig och sa "men, heter han inte Olof? Det är i alla fall vad ni har skrivit till mig?". Ågud vad jag skämdes. Att vara mamman som inte vet sitt barns namn va, den mamman vill man inte vara. Men hej! jag heter Erika och under cirka tre månaders tid visste jag tydligen inte min sons namn. Inte helt i alla fall. Och jag kan inte låta bli att tänka att detta med Olof och Gustaf och Bo – att allt detta hänger ihop på något sätt. Exakt hur vet jag inte men jag känner mig skyldig.

Greta har i alla fall hittat en lösning på det hela som funkar rätt bra. Hennes namn på Olof har länge varit Vavva. Nu kallar hon honom för Vavva-Bo.

Vavva-Bo, Bo eller Olof? Det blir spännande att se vem det är vi får möta i morgon.

Ling-Ling! Kurt!

Att signaturmelodier till barnprogram är catchy är en underdrift av episka mått. Herregud vad varendaste en av dessa små themes fastnar i huvudet. Jag vet inte hur många dagar som olika slingor har loopats i huvudet. Låt mig bjuda på ett axplock från den senaste veckan:

Erika: Dinosaurietåååg!
Ulf: Dinosaurietåg!
Erika: Dinosaurietåg!
Ulf: Dinosaurietåg!
Båda: Ja de ska bliiiiiiiiiii – ett dinosaurietåg!
Och så vidare i en oändlig loop som bäst illustreras av konsumsymbolen.

Klipp till:

Erika: Fiffi! Na na na nanaaaa ... *konsumsymbol*

Klipp till:

Ulf: Vad är det för ett djur? Vad är det för ett djur? Da damm damm da di damm.  *konsumsymbol*

Klipp till:

Just nu där jag sitter med dam di damm dam da damm da di damm damm da dam ååå Eliaaaas. Ja Elias! i huvudet. Ja, för texterna kan ingen av oss direkt så det blir mycket humptidumdum för att fylla ut.

Men det var först när Olof började med: Ling-Ling! Kurt! / Ling-Ling! Kurt! / Ling-Ling! Kurt! osv i all oändlighet som jag fattade att dom här himla låtarna är catchy for real. Och insikten om detta stora: att våra barn börjar bli som oss. Det vill säga att de inte kan texten och därför endast repeterar den slinga de kan.

Ling-Ling! Kurt! kommer från tv-serien Supertrion som är barnens och faktiskt hela familjens favoritprogram. Det visas varje dag runt kvart i sex på Barnkanalen och då bänkar vi oss tillsammans i soffan. Supertrion handlar om tre små djur, marsvinet Linny, ankungen Ming-Ming och sköldpaddan Tuck som bor på en förskola. Efter att alla barn har gått hem varje dag så får supertrion ett larm från ett djur i nöd som de måste rädda. Det kan vara en ekorre som fastat i pariserhjulet på Cony island eller en dvärgpudel som klättrat högst upp i Eiffeltornet och inte vågar klättra ner. Seriens tema är att det som alltid funkar bäst är teamwork.

Och nu leks det Supertrion här hemma. Ganska så ofta så hör vi ett "läääp!" från vårt vardagsrum. Då är det Olof som blivit en "flälis larv" som fastnat bakom en av soffkuddarna. Då måste Linny (som spelas av mig) och Tuck (som spelas av Ulf) och Ming-Ming (som spelas av Greta) komma och rädda honom. För att han ska komma loss måste vi alla hjälpas åt att lyfta på soffkudden. Efter lyckat uppdrag äter vi lite "seleli" eftersom det är vad originaltrion äter i serien.

Och uppspeltheten när Olof och Greta förstod att selleri var något som finns på riktigt! Vi gick iväg till affären och köpte ett knippe som vi sedan gick hem och provsmakade. Då dämpade uppspeltheten sig lite pga kraftiga "blä"-känslor i barnparken men Supertrioleken finns kvar. För som vi alla vet går det ju nämligen lika bra med låtsasselleri.

Veckans veckomeny vecka 9

Den här veckans meny känns betydligt mer inspirerad än vad förra veckans gjorde. Möjligen är jag inte helt nöjd med viktningen mellan vegetariskt och icke-vego men det får jag kompensera genom att välja vego till lunch. Och kanske någon av mina två middagar på stan som jag har planerad för denna vecka? Jag nämligen först träffa en vän som jag lärt känna genom bloggandet. Hon och jag ska ses på Grand hotel för vi gör alltid det. Jag älskar att vi har Grand hotel som vårt ställe. Sen, till helgen, har jag och Ulf tänkt gå ut och äta med Olof och Greta. Det blir spännande att se hur det blir att gå ut och äta middag med dom nu när dom blivit ännu lite större. Våra två senaste luncher ute på lokal har varit så väldigt jättefina och totalt okaosiga så jag tror att det här kommer att bli bra. Återkommer med säkerhet i ärendet.

Anyho. Så här ser veckans veckomeny för vecka nio ut:

Japansk lax med risnudelsallad
Lövbiff med tärnad potatis och vinägerlök
Korvgryta
Tapas
Veg: Potatisbullar
Veg: Kvarngrynstabbouleh med halloumi och rökt paprikahummus 
Veg: Vegetarisk lasagne

I'm on fire! On fotobok fire!

Alltså jag vet inte riktigt vad som hände men swish swash så hade jag gjort mig ännu en fotobok! Känner mig mycket vardagsmighty över att jag fått till denna numero dos. Trixet är väl att fokusera på en liten flisa av mina dryga 58 000 bilder som jag har i min dator? Obs ej överdrift med siffran där, inget nummer jag bara drog till med, utan ren fakta. Att göra fotoböcker från en resa har visat sig vara både roligt och lagom stort projekt för mig.

Eftersom barnen längtar så mycket till "Söpen hamn" så föll valet på att göra ett album av den resa vi gjorde dit i höstas. Och nu är den gjord. Men vi får se hur det blir med det här albumet. För det förra, det jag gjorde från vår vecka på Kreta, kan vi inte titta i utan att de börjar gråta. Dom kan inte för sitt liv förstå varför vi inte är i en pool längre, så som vi var på bilderna, med resultatet katastrofgråt. På riktigt kastar dom sig på hallgolvet och gråter. Det är väl gulligt på sitt sätt, men den här bilden jag hade av att vi skulle sitta och titta i albumet tillsammans ... nej, så har det inte blivit.

Här kommer också några notes to self:
Det här albumet har 190 bilder fördelat på 58 sidor.
Inklusive bildomslag samt exklusive rabatt på 40% som jag googlade mig till så blev priset 378 kronor.
Omslagstexten är 36 punkter, sidotexten 20 punkter. Så slipper jag fundera på det när jag gör nästa bok.

Bloggtips: Djuriskt

En av mina bästa vänner har flyttat till Sydafrika för att bli vildmarksguide. Den här bilden har han tagit bara här om dagen. Hans liv nu består av sånt här. Lejon etc var och varannan dag.

Under ett år kan vi följa hans utbildning (där han bland annat lär sig att spåra djur, byta ett däck på en jeep under besvärliga förhållanden samt bli expert på vin, ja, för sånt efterfrågas tydligen också hos dagens naturguider) på hans blogg Djuriskt.

Bilderna och äventyren är helt otroliga.

Hans liv just nu, som han porträtterar i bloggen är lite så att man måste nypa sig i armen för att vara säker på att det man ser verkligen är sant. Men bloggen är så mycket mer än hans bilder. Han skriver nämligen också både finurligt och vackert. Och man får lära sig saker. Som i det här inlägget om (den enligt honom missförstådda) hyenan:

Nu ska jag ta i. Den som inte tycker att hyenor är vackra har en konventionell smak. En ogenomtänkt syn på vad som är vackert och fult.
Det är lätt att titta på Lejonkungen och sedan bilda sig en uppfattning om hur hyenor är. Vad som inte framkommer i Lejonkungen är att fläckiga hyenor lever i matriarkat. Alla hanar är underordnade alla honor. Inte heller berättar Disney att honornas och hanarnas könsorgan ser i princip likadana ut.
De fläckiga hyenorna knäcker benpipor och kan springa snabbare än Usain Bolt. Och de trivs i Makalali.

Om ni vill ha en dos äventyr varje dag tycker jag att ni ska titta in hos Stefan, åh, bara gör det!