Titta! Vårt adventspyntade vardagsrum!

Det har pyntats för advent i lägenheten med de skeva väggarna. Så här ser det ut i vårt vardagsrum nu. De röda julgardinerna från våningen i Vasastan har kortats av och av resterna från längderna planeras det ett par kuddfodral. Ute på balkongen slingrar sig granris och ljusslingor runt räcket och i fönstret hänger det en stjärna.

Om man tittar åt andra hållet ser man mig! och en cyklamen som jag inte har haft ihjäl. Samt några skålar som det kommer att ligga julgodis i inom en snar adventshelg.

Lådan med julmusik är framplockad och årets första skiva blev Sarah Dawn Finers julskiva Winterland. De där två granarna står det 2011 och 2012 på. Den första köpte vi i Köpenhamn bara ett par veckor innan Olof och Greta blev till på en provrörsplatta och den symboliserar just allt det där som vi gick igenom då. Den andra köpte vi förra året för att komplettera historien med det vackraste slutet av dem alla.

Nötknäpparna har hittat sin plats ovanför tv:n och julstjärnorna har jag planterat i två ljuslyktor. Det är helt klart mitt nya. Att plantera miniväxter i ljuslyktor.

Julljusstakarna i mässing är framme och sprider det trivsammaste av ljus.

Gudars vad jag älskar den här tiden på året. Jag gör verkligen det. Nu åker den lyckosamma fyrklövern till München för att gå på julmarknader och ha det rekordbra med min mamma och syster. Kanske kommer det en hälsning? Annars passar jag på och önskar jag er en fin första advent.

Sveriges godaste macka

Här om dagen blev jag och Ulf bjudna på Sveriges godaste macka. På riktigt var den det. Den hade vunnit första pris i SM och allt! Och det var en sjuhelsikes macka ska jag tala om för er. Inte bara det att den hade en god fyllning utan också detta: att som sliten småbarnsmamma och dito pappa få lyxen i att få bli bjuden på något så vällagat mitt i vardagen. Snacka guldkant som jag så oerhört gärna skulle vilja få vänja mig vid.

Mackan var gjord på ett surdegsbröd och fylld med en paprikacreme gjord på feta- och philadelphiaost som smaksatts med hackad persilja och medelstark ajvar, skivad grillad kycklingfilé, grillad paprika, rucola och inlagd rödlök.

Och den där inlagda rödlöken alltså! Enligt min mening var det den som gjorde att hela smörgåsen gick från att vara en schysst smörgås till att bli Sveriges Godaste Macka. Jag bad om recept på den här löken och fick ett rätt kockigt/bagareigt svar må jag säga (jag menar MÄNGDERNA!!) men det kanske kan ses som ytterligare en anledning till kärlek? Så här gör man i alla fall den inlagda rödlöken:

Blanda: 8dl vitvinsvinäger, 8dl socker, 5st lagerblad, 6msk salt
Ha sedan i: 1kg skivad rödlök
Låt stå i bytta med lock minst 24 timmar innan användning

Så förutsägbar. Så förutsägbar så.

För er som kan elda upp er över idiotin i att oroa sig över saker som kan klassificeras som "dagens i-landsproblem" kan antingen sluta läsa nu eller plocka fram popcornskålen och riktigt frossa för här kommer ett praktexemplar.

Vi ska alldeles snart åka på årets julresa och det enda jag kan göra är att oroa mig. Starkaste känslan just nu är "vad fan ska vi ut och åka för? Vi har det ju så bra hemma". Allt är med andra ord precis som vanligt och jag blir så sablarns trött på mig själv. Att jag alltid ska bli så här. Att jag oroar mig, har lättare ångest och stark resfeber. Jag dessutom vet att allt kommer att kännas prima när vi väl är iväg och att jag efteråt kommer att ha fina minnen att plocka fram på en regnig dag. Varför kan jag inte bara lära mig av tidigare erfarenheter?

Men nej nej. På den här punkten är jag så förutsägbar att jag tråkar ut mig själv. Jag blir irriterad och lite ilsken med men spelar det någon roll? Icke! Kroppen gör som den vill. Det är tydligt det. Torr mun, svettningar, fjärilar i magen och eftersom vi inte har utvecklats något nämnvärt evolutionärt på punkten flyktbeteende så är jag förlamande trött dvs redo att rädda mitt liv genom att spela död. Rimligheten i detta? Man ba: please. Det är en resa. En resa som jag själv har valt, bokat och varit uppspelt över.

Förlåt för ett erbarmligt tråkigt inlägg men tyvärr är detta det enda som ryms i mitt huvud just nu. Kul. Verkligen kul.

Tvillingklädda med myror i brallorna

Tanken var att jag skulle ta en bild för att reflektera lite över det här att jag vi fortfarande tvillingklär barnen typ allra oftast.

Men så visade det sig att det här fotograferandet skulle utvecklas till en rätt på pricken beskrivande berättelse om hur livet kan se ut med Olof och Greta.

Det är liksom full fart och sprattel fulla kroppen mest hela tiden.

Och så ormen då. Ormen som man kan ha på fingret och som låter "ssssss".

Som man kan försöka dräpa med sina sex små tänder.

Eller så kan man stå i en fåtölj intill och gapa och ropa "aaaaaaah" eftersom det finns såna uppenbara faror alldeles i närheten.

Nej, det är inte lätt att få dom där två att sitta stilla samtidigt. Inte för att det gör mig något egentligen. Det kan dock bli lite suddigt i femtio procent av lejonungsfallen. När man vill fånga dem på bild menar jag.

Hemskt gulligt är det i alla fall. Att tvillingklä barnen menar jag. Och ja dom är väl ganska gulliga dom också, Olof och Greta alltså. Och med ganska menar jag jätte. Och PS: i bakgrunden syns lite av årets adventspyntande. Det återkommer jag till, var så säkra.

Grillad kyckling med stekt gnocchi och glöggkokt rödkål

För några år sedan när vi var i Hamburg på vår årliga julresa, eller adventsresa borde jag kanske kalla den eftersom den alltid infaller under advent men äsch – när vi var i Hamburg på den där resan i december för några år sedan så åt vi en helt fantastisk lunch. Det var en grillad anka som serverades med knödel och rödkål som smakade som att den hade kokats med glöggkryddor. Det var framförallt den där rödkålen som fångade både mig och Ulf. Under de senaste åren har vi lagat en variant av den där rätten varje advent och den får mig alltid på lika gott humör. Jag blir varm och julig in i själen på det där sättet som man bara kan bli när man ätit något riktigt gott.

Eftersom vi från tid till annan kan vara lite lata i köket har vi nu förfinat detta recept till att bli en riktigt turbomiddag. Man skulle kunna göra det hela mer avancerat och grilla en anka själv i ugnen, göra egna potatiskakor och riva ett kålhuvud och koka det med olika juliga kryddor och rött vin men varför det när det går så bra att göra det med genvägar? Och jag tänker att det här är en passande rätt till helgen. En snabb rätt som ändå känns lyxig. Låter det inte perfekt som adventsmiddag?

I år var det premiär för Olof och Greta att ta del av vår adventstradition (som vi redan tjuvstartat med så stäm oss!) och båda två åt med god aptit. Greta blev helt till sig över den där kålen medan Olof föll för gnocchisarna. Och det är så stort detta: att vi nu för tiden kan inkludera våra barn i våra traditioner. Åh!

Okej så här gör man grillad kyckling med stekt gnocchi och glöggkokt rödkål:

Det här behövs (för 3-4 portioner):
1 grillad kyckling
1 påse gnocchi
1 msk smör
1 burk klassisk rödkål (Felix)
2 dl glögg*

Gör så här:

• Töm rödkålsburken i en kastrull och addera glöggen. Låt det småputtra medan du dukar och förbereder det andra. Glöggen ska koka in i rödkålen.
• Stek gnocchin i smör i cirka fyra minuter på varje sida i en medelvarm stekpanna. Dom ska bli gyllenbruna och knapriga på utsidan och mjuka inuti.
• Dela kycklingen och lägg upp på ett fat.
• Servera med en lättare grönsallad om så önskas.

* Man kan använda vilken glögg som helst. Oftast har jag använt Blossas alkoholfria men i år hade vi kvar av årets starkvinsglögg (med hemlig smaksättning) och det funkade utmärkt det med.

Greta och nappen och katterna och fönstret

Det finns några saker som Greta älskar lite mer än allt det andra här i livet. Som att sitta i hörnfönstret i arbetsrummet till exempel.

Och hennes napp. Som hon älskar sina nappar. Kan jag få nappen? frågar vi henne ibland och nja ... kanske ... 

Men nej, helst inte. Helst behåller hon nappen för sig själv.

Om det inte vore för dom där söta katterna som finns på bild i hennes favoritbok?

Jo. Måste nog pussa lite på katterna.

Varendaste en av dom i hela boken faktiskt. Mycket pussande blir det för Greta. I favoritfönstret med nappen i stadigt tag i den lilla handen. Och det där sovrufset där bak på huvudet! Som jag älskar det. Äsch, som jag älskar allt med den här lilla donnan alltså.

Cyklamendödaren

Så. Vi åkte till Plantagen i helgen för att köpa julblommor och få det lite fint här hemma. Röda cyklamen är mina adventsfavoriter och jag hade storslagna planer på hur jag skulle plantera om dessa i några mindre ljuslyktor.

Nu vet jag hur en cyklamen fungerar och hur deras rötter ser ut. Jag vet också att dessa små sötingar till vinterblomster behöver dessa rötter och att det inte går att dela på den där kastanjen eller vad jag ska beskriva den som där blad och blommor kommer ut ifrån. Av tre cyklamen bidde det bara en kvar. Och den fick bli kvar i den kruka som jag bar hem den i på grund av att den fastnat där.

Jaja. 

Man kan säga att jag gör mig redo för nya tag. "Omplanteringar är kul". Det är sånt jag säger till mig själv om kvällarna nu för tiden för att inte falla ner i total självömkan över faktumet att det närmsta ett superhjältenamn jag kommer dagar som dessa är cyklamendödaren. Så fel. Så dumt. Jag älskar ju dessa blommor och allt.

Hur jag tänker på mitt föräldraskap med tvillingarna

Jag fick ett mail igår av en annan tvillingmamma. Ett jättefint mail som jag har läst flera gånger redan med ett helt varmt bröst och blänk i ögonen. Har även läst det högt för både min man och min syster. För det ska ni veta, ni som hör av er, att det betyder mycket för mig. Att jag får veta att det jag skriver landar hos er på ett bra ställe.

I alla fall. Det här mailet.

Hon skrev att hennes tvillingar var åtta månader och det fick mig att gå tillbaka och titta på hur vi hade det när Oggi var åtta månader. Och det är faktiskt inte klokt vad det har hänt mycket på de här senaste sju månaderna. Sett i perspektivet Det Vuxna Livet är sju månader ingenting men i livet med två små bebisar är det eoner av tid. För då, i april, hade vi två små bebisar som ålade omkring lite försiktigt men mest tryckte sig bakåt in under stolar. Oftast satt de med ett lager av kuddar bakom sig för extra säkerhet eller låg på mage i Anja Pärsons sälposition. Det var då vi åkte till Köpenhamn och förstod att semester är något som hör dåtiden och framtiden till. I alla fall semester så som vi hade vant oss vid att tänka på ledighet och resa.

Nu har vi två små barn här hemma. Som springer omkring och klättrar. Som säger saker (mamma! nah(pp)! träd! titta! Gaga!) och som visar med sitt kroppsspråk vad de vill och inte vill. Som kan gå och hämta saker om vi ber om det. Som vet var saker finns som har försvunnit. Som kan stapla klossar och gå på tå och baklänges. Som kan leka med varandra en ganska lång stund och som kan få den andra att skratta så det ilar i magen. Som kan äta själva ("äta" "själva") det vi vuxna äter, som borstar ("borstar") tänderna och ibland vill prova att sitta på pottan. Som hjälper till att tömma diskmaskinen, tvättmaskinen och att duka bordet.

Visst finns det fortfarande utmaningar. Nya sådana, som att de båda nu vill upp i min famn när jag lagar mat (pga stort intresse för matlagning inbillar jag mig, yay!) vilket inte går eftersom jag fortfarande bara har två armar (bu! suck! vad fan!) vilket resulterar i två mycket missnöjda barn. Eller som att de klättrar högre och högre = når farligare och farligare höjder och är dubbelt så många som ska testa gränser samtidigt. Eller som att de kan få vredesutbrott vid matbordet och kasta tallrik, bestick och mat oväntat långt.

Men allt är så mycket MYCKET enklare nu, jämfört med då. För att för mig har utmaningen och utmattningen alltid legat på ett mentalt plan. Jag har haft jättesvårt att värja mig mot barnens gråt och skrik. Inget tärde på mig mer än när båda två drog igång samtidigt. Och då var dom så fruktansvärt needy och behövde mig jämt. Värst var när det inte fanns någon logik i deras gnöl utan att dom bara var bara så attans missnöjda. Då känns det som att det alltid var någon som gnällde och ville ha uppmärksamhet. Den vanligaste känslan då var otillräcklighet. Nu kan de från tid till annan uppfattas som ganska självständiga skulle jag säga. Nu kan jag sitta och läsa tidningen en stund medan barnen bläddrar i någon bok, granskar en hjulkonstruktion eller gömmer sig för varandra i gardinerna. Då var vi alltid tillsammans. Alltid. Jag vet att jag ofta pratade om oss tre i termer om att vi var helt symbiotiska. För så var det. Där Oggi fanns, fanns jag och vice versa. Då kändes det dessutom som att vi aldrig lämnade det rum som vi råkat hamna i på morgonen för det var en sån logistik att förflytta trion (dvs jag, tvilling ett och tvilling två).

Samtidigt så känner jag så här när jag ser tillbaka: att fördelen med att ha fått tvillingar är att det inte har funnits något annat utrymme än att vara bara förälder under det första året. Visst kunde jag och Ulf anstränga oss för att skapa egen tid men att starta ett nytt företag eller gå en kurs samtidigt som jag tog hand om två små gaphalsar fanns liksom inte. Inte för mig med de två barn som jag välsignats med. Till en början tyckte jag att det det var fruktansvärt frustrerande men när jag gav upp alla tankar om egen tid och att få vara "gamla Erika" så släppte också paniken över min situation. Och sakta men säkert har familjen och rutinerna blivit stabilare och nu finns det tid för mig att vara bara jag också. Jag tror att just det här att vi fick två barn samtidigt är vad som gjorde att vi på ett så tidigt stadium tvingades in i ett medvetet familjeliv. Vi har haft rutiner sedan barnen bara var några månader gamla. Först gällde rutinerna oss vuxna men nu är det barnens rutiner som rutar in våra dagar. Och jag älskar förutsägbarheten som det innebär.

Att få två barn samtidigt gör också att man är ödmjuk inför den tid man kan få för sig själv. Och då menar jag inte tiden att gå till frissan, gå ut och äta eller träna. Jag menar tiden utan någon som hänger en i brallan när man viker tvätt eller när man försöker få till ett svar på en fråga via sms. Här och nu är allt som finns och det gäller att vara med för annars kan man hitta sitt ena barn med sin sko på väg ner i en toalettstol samtidigt som det andra barnet är på väg att riva ner en bordslampa över sig. Och det där kommer bara att öka. Deras påhittighet när det gäller rackartyg och att utsätta sig själva för faror menar jag.

Men jag ser det som sagt som en fördel. Att jag aldrig, inte ens under en sekund, under de här månaderna har kunnat tro att livet med barn skulle se ut på något annat sätt än att vi behöver stå i ständig beredskap. När vänner eller folk på stan (för så är det också: att jag knappt kan gå en promenad utan att jag får ett råd eller ett skräckscenario uppmålat för mig av någon jag inte känner) säger "och snart kommer det eller det att hända" så känner jag oftast att det nog inte kommer att vara något problem. Vi är redan där på något vis. Nya tider, nya strider ja visst och större barn, större problem jo kanske. Men jag vet också att vi tog oss genom det första året med tvillingarna och det var en jädra skitstorm. Allt var inte dåligt, det är inte alls så jag menar, men det var ett tufft år. Det var också ett år som lärde mig att vi klarar allt, att närvaro är det enda som fungerar i vårt liv med barnen och att vi måste kunna skratta åt vår situation. Mycket och högt och så där så att magen guppar och ögonen tåras.

Greta och Olof då.

Olof och Greta nu.

Hur vi tänker just nu när vi tänker på förskola

Vi har bestämt oss för att skjuta på förskolestarten för Olof och Greta. Varken jag eller Ulf vet hur beslutet att de skulle börja vid årsskiftet gick till. Det kändes väl logiskt antar jag? Antingen börjar de efter sommarsemestern eller efter julledigheten – som att förskola också följer ett terminstänk helt enkelt. Men så har det här datumet närmat sig. Obevekligt. Och det har inte känts bra i magtrakten. Olof och Greta är fortfarande så små. Inte så små-små att de är helt hjälplösa men som i så små att jag bara vill stoppa ner dom i min ficka och bära runt på dom hela tiden. De börjar visserligen kunna göra saker som liknar kommunikation även om Olof inte har fått helt kläm på hur man uttrycker "ja" (då han skakar på huvudet) eller "nej" (då han också skakar på huvudet). Greta däremot nickar vid "ja" och skakar på huvudet vid "nej". Och de kanske inte kallas för bebisar längre. Men ändå. Dom är så små och de är bara det en gång och vi är på en sån bra plats tillsammans nu som familj att jag helst av allt bara vill stoppa tiden.

Men okej. Okej! Jag vet att det här att de känns för små bara är ett svepskäl. För helt ärligt så tror jag att både Olof och Greta skulle trivas utmärkt på en förskola. När vi besökte en här om veckan virvlade båda två runt som glada neontetror. Olof klättrade upp i en fåtölj och började läsa, Greta samlade ihop klossar som hon lämnade till en av pedagogerna och båda två gav sig snabbt iväg på upptäcktsfärd när en dörr öppnades. Ingen av dom tittade bakåt när de lämnade oss. Så rent logiskt och rationellt kan jag se alla fördelar med att Olof och Greta skulle börja förskola. Hur de får skapa något eget och utvecklas till att bli mer självständiga individer. Hur de kommer att få nya favoritpersoner i sitt liv och hur jag och Ulf skulle få egen tid att arbeta i lugn och ro ("lugn och ro").

Så det är vi, jag och Ulf, som inte är redo. Just nu, i denna stund, kan varken jag eller Ulf se något behov av att skapa mer egen tid. Ni förstår, Olof och Greta är så underbart roliga att vara med just nu. Vi har fina rutiner som fungerar så himla bra. Så vi har skjutit på datumet. Det är inte några jättedramatiska förändringar som ska till. Bara lite mer genomtänkta. Olof och Greta kommer att vara runt ett och ett halvt år när de börjar. Vi kommer att lösa de närmaste månaderna genom att arbeta deltid både jag och Ulf. Och kanske kommer vi att ta oss för pannan och undra hur i helskotta vi tänkte när vi flyttade på datumet och skapade ett omlottliv? Men i magtrakten idag känns allt lugnt och tryggt. Och det är det enda vi kan gå på. Det kommer att bli bra det här.

Efter förmiddagsvilan

När Olof och Greta sover på förmiddagarna så gör dom det här hemma i sina sängar. Jag låter alltid dom sova så länge de vill och jag låter också den som vaknar först få väcka den andra. Och det är så gulliga ljud det där. Hur jag hör hur Olof suckar djupt och försiktigt börjar stöka omkring i sin säng och hur Greta sedan efter en stund också gör något ljud. När de börjar bli lite otåliga eller att jag börjar bli lite otålig på grund av djup längtan efter mina två små mjuka så går jag in och de blir lika glada varje gång. Rutinen då ser ut som så att jag frågar dom om vi ska släppa in dagen? och de nickar och pekar upphetsat mot rullgardinen. Jag drar upp den och säger "Hej dagen och välkommen in i vårt sovrum" och Greta och Olof vinkar till den. Dagen alltså. Sedan brukar jag lyfta över Greta till Olofs säng eller Olof till Gretas säng och lägga ner några böcker till dem. Sedan kan de sitta där ett ganska bra tag och läsa sina böcker. Ibland hinner jag förbereda lunchen under den här tiden och från köket hör jag hur de småsnackar med varandra inne i barnrummet. Men vissa dagar, när kramsjukan är för stor för mamman, så lyfter jag upp dom en efter en och passar på att bara hålla dom i min famn. Hur den än blir så älskar jag den där stunden på förmiddagen. Då är allt faktiskt allt som oftast himla fint och i den där harmonin som jag drömmer om. Sen blir det lunchkaos och eftermiddagsbröl men det är något helt annat än den där stunden precis efter förmiddagsvilan.

Mina bästa dagdrömmerier

Jenny F har såna roliga dagdrömmar och frågade mig efter mina bästa dagdrömmerier gällande:
1. Yrkesliv ( I Jenny F:s fall på senare tid: typ turnéledare för gansterrappare (?), så himla otippad dröm även för henne själv).
2. Outnyttjad talang (I Jenny F:s fall, parkourproffs, musikaliskt geni samt typ svetsare/mekaniker).
3. En helt fantastisk vanlig dag (Pour Jenny F = oavsett säsong är alla alltid glada och snälla och hon är rik, lugn och helt avslappnat tjusig).
Detta får alltså bli nästa ämne i novembertemat Ni bestämmer jag skriver.

Dagdrömmerijobb:
Jag dagdrömmer väldigt lite om att jobba om jag ska vara ärlig. Jag dagdrömmer mer om att ständigt vara ledig tillsammans med Ulf och barnen. Då hänger vi på stränder vid Medelhavet eller Karibien, i gamla stenhus i Frankrike eller äter oss igenom brittiska landsbygdens gastropubar (som göbbsen i The Trip). Detta är dock en bedräglig dagdröm för skulle jag inte jobba något mer skulle jag förmodligen bli helt galen. För faktum är att jag älskar att jobba. Jag älskar att ha ett sammanhang och kollegor och en skillnad mellan ledig och icke-ledig. Däremot kommer jag inte att jobba så förfärligt mycket, inte hela tiden i alla fall, i min framtid. Det tror jag inte.

Outnyttjad talang:
Alltså jag har ett så sjukt finjusterat smak- och doftsinne. Hade jag bott i Frankrike, eller eventuellt kommit på det här lite tidigare, hade jag flyttat till Grasse och blivit världskänd näsa. Helt säkert. Med åren blir dock denna färdighet slöare och slöare så där som alla sinnen tycks bli? Men förr kunde jag identifiera minsta ingrediens i vilken maträtt som helst. Det är sant.

En helt fantastiskt vanlig dag the dagdrömmeri-edition:
Så vaknar jag av att Olof och Greta och Ulf kommer in till mig i sovrummet efter att jag har fått en sovmorgon. Barnen är lite mosiga och gosiga och vill kura ihop sig i våra famnar. Vi kramas och är mjuka mot varandra.

Sedan äter vi en lång och härlig frukost. I min fantasivärld kan jag äta vad som helst på morgonen utan att må illa så jag äter ägg, surdegssmörgåsar med lagrad ost, dricker grönsaksjuice och café au lait. (Av allt det där är det bara juicen min kropp accepterar i vanliga livet). Ljusen är tända på bordet och vi lyssnar på stämningsfull musik. Inget av barnen gråter utan de har börjat prata med oss? Ja, det har de! Wow så otroligt stort!

På förmiddagen sover Olof och Greta och jag får ett par timmar för mig själv. Jag skriver och har flow. Jag har fått en rolig inbjudan via mail och dessutom ett lukrativt erbjudande som låter URKUL!

Lunchen äter vi på en kvarterskrog och jag tar ett glas vin. Åh, så rödkindat och gemytligt vi har det. Barnen vinkar till de andra gästerna och alla i hela restaurangen blir lite gladare av Olofs och Gretas blotta närvaro.

På eftermiddagen går vi en promenad tillsammans och jag och Ulf har konstruktiva och verkliga samtal om sådant som är viktigt. Vi känner att vi når någonstans och det är en upplyftande känsla. Sedan leker barnen lite på gården medan jag går upp i lägenheten och sover en timme. Jag vaknar utvilad och förbereder sedan maten. Olof och Greta har kommit upp från gården, det var faktiskt dom som väckte mig med sina skratt och pussar. De sitter sedan på diskbänken bredvid mig och provsmakar på allt jag har plockat fram. Deras små ivriga fingrar plockar för sig av oliver, ostar, grönsaker och såser.

Sedan äter vi middag och samtalen med Olof och Greta fortsätter. De är så roliga i den här dagdrömmen förstår ni. Och kloka! Jag och Ulf tittar kärleksfullt på varandra och kan läsa i varandras ögon hur tacksamma vi är över att vi får ha det så här tillsammans.

På kvällen, efter att barnen har somnat, kommer några vänner över och vi dricker champagne och äter ostron och lite andra skaldjur. Det är faktiskt massor av vänner som har kommit över och vi kan dricka i princip hur mycket som helst utan att bli vare sig för berusade eller bakfulla dagen efter. Vi sitter uppe sent och pratar om allt som har varit och som kommer att ske och stämningen är den bästa som någon av oss någonsin känt. Vi vill alla vara i den där känslan för alltid.

Och där har vi det: i min dagdrömsvärld är jag i en sån där känsla som jag önskar att jag kunde vara i för evigt.

Ännu en varannan torsdag på Moderna

Det var en varannan torsdag igår och vi begav oss som vanligt till Moderna museet. Den här gången hade vi åter igen sällskap av Stefan och det är en underbar sak att han också har blivit en del i vår tradition. Nytt för den här gången var att Greta upptäckte att det minsann inte var några selar på restaurangens barnstolar och att hon alltså kunde ställa sig upp i dom. Mitt nonchalanta kroppsspråk på denna bild är inte det minsta representativ för hur allt var irl. (Inte heller detta att Ulf fotar och Stefan smilar upp sig istället för att ta hand om barnet som är på väg upp ur stolen. Vi hade bra koll även om det finns många tecken som tyder på den raka motsatsen.)

Som vanligt var dock att jag åt lax till lunch. Men för första gången var den inte bra. Den var något helt överjäkligt salt. Att jag inte bytte ut den övergår mitt förstånd så här i efterhand. Det var som att tugga på en saltsten men jaja.

Greta åt riskakor.

Och båda barnen hade fullt sjå att hålla koll på alla pensionärer. Samt vinka till dessa. 

Det var många pensionärer där i går så det är klart att Greta blev trött till slut.

Men det blev bättre.

Hej hej!

Greta visade att hon kan kasta dubbla slängpussar.

Och göra pussmun!

Efter lunchen skulle Stefan gå tillbaka till sitt jobb. Greta ville bara visa en sak först.

Den här draken är nämligen hennes och Olofs favorit av allt inne på Moderna just nu.

Förutom Stefan då möjligtvis. ♥

När Stefan gått hittade vi ett nytt outforskat hörn av museet. En stängd entré som var mycket spännande.

Där kunde Oggi härja fritt.

Vilket de gjorde.

Sen var vi förstås en sväng förbi skåpen också.

Vi gick vidare och tecknade ett nytt familjemedlemskap i Moderna museets vänner.

Och vi besökte den permanenta utställningen och Rauschenbergs kända get som enligt Olof låter ho-hoo. Som en uggla? Ja, det är väl sånt som konsten gör med en. 

Sedan. Upp över öronen-förtjusningen när Olof och Greta fick se draken hängandes på väggen mitt i allt. Draken!

Vi tittade vidare på Niki de Saint Phalles ormar bland annat.

Samt ett och annat lejon.

Dagen avslutades med en skvätt välling inne i Arkitektmuseets lekhörna. En bra varannan torsdag på moderna. Precis som vanligt.