5:2 längtan efter att hitta det där som funkar

Jag fick veckans topplista från Adlibris skickad till mig idag. Fyra av de fem populäraste böckerna handlar om den här nya dieten som kallas för 5:2. Eller, jag antar att det är vad den kallas eftersom just de där siffrorna återkommer i samtliga boktitlar. Och jag tänker att det väl är logiskt. Att vi efter semesterns svullande nu vill komma i form igen. Kanske är det framrafsandet av höstkläderna som blivit ett kvitto på att alla de där skålarna med grillsås och glasen med svalkande gott satt sina spår runt höft och midjor? Jag känner så själv till viss del men är inte en sån som vänder mig till dieter för att lösa problemen. Jag är för kär i mat och alltför karaktärslös för att få till det där med bantning även om vi FÖR GUDS SKULL inte kallar det för att banta längre. Nej nej vi går på dieter.

Jag finner ändå allt det här lite rörande. Vår oändliga längtan efter enkla och snabba lösningar. Som gör att vi med bestämda fingertryck beställer hem böcker om nya dieter. "Nej, GI och LCHF funkade inte så nu kör jag på 5:2" (om det nu är vad den här nya dieten heter). Ja, jag tycker att det är rörande. Hur vi så ogärna tar tag i problemet på riktigt och göra den där livsstilsförändringen som alla vet är vad som krävs. Eller hur ogärna vi är beredda att inse att det är nya tider och nya kroppsformer som gäller? Men det tycks omöjligt. Det här att att acceptera att ens nya vikt är fem-tio kilo mer än vad vi tänker oss som vår idealvikt.

Jag vet precis vad jag behöver göra. Jag måste röra på mig mer och äta mindre – inte bara mindre onyttigt utan också mindre portioner. Men det där är svårt. Ursvårt.

Jag jobbade ett tag med Emma Wiklund, ni vet minimjölks-Emma. Hon är fortfarande helt sensationellt snygg alltså helt drömmigt fabby-snygg (samt trevlig men det hör inte till den här saken). Lite har hon ju gratis: hon föddes med bra gener osv men hon lever också ett helt annat liv än vad jag någonsin skulle orka göra. Hon tränar nästan varje dag. Hårt tränar hon. Och hon äter bra. Om det var hon eller hennes man som berättade att de brukade ha en ätardag i månaden (eller var det veckan nej det måste vara månaden) minns jag inte med då får de i alla fall äta vad de vill. Något säger mig att det inte är jätteonyttig mat de svullar då heller. Men alltså, en dag i månaden? Jag äter typ vad jag vill, hur mycket jag vill, snudd på varje dag.

Det var så intressant igår när jag, Ulf och min syster tittade på ett avsnitt av Historieätarna, det om 70-talet. I det avsnittet säger Lotta Lundgren att det kanske inte var så konstigt att de inte hade några problem att hålla vikten under den tiden. Allt man åt var så ... osmarrigt. Det fanns nästan inte några färska grönsaker utan det mesta man åt var fryst, konserverat eller kom från pulver. Och det mesta smakade inte så gott.

Och jag har tänkt i dom banorna länge. Att nyckeln för att jag skulle äta mindre (knappast bättre men mindre) är om jag skulle äta äckligare mat. Om maten jag lagade eller beställde från restauranger inte var så förbaskat goda jämt skulle jag såklart äta mindre. Problem solved. Det kanske blir nästa års diet: äckelmaten. Fast det kan man ju inte kalla det för så klart. Det måste heta något snitsigare. Kanske 27:13, eller OGM? Siffrorna efter bokstäverna Äckel Maten:s ordning i alfabetet eller OGodMat som vi skulle säga i Västerbotten.

Aja. Det här var bara några oprocessade tankar som jag behövde göra mig av med. Vi får se hur det blir med den där saken. Så länge prokrastinerar jag allt det där och funderar vidare på vad jag behöver storhandla idag.