Presentgeni upphöjt i tre

Här om dagen dök det upp ett vackert paket i min postbox. Nämen! sa jag högt till mig själv, är det inte ett presentgeni som vaknat till liv minsann?

Och precis så ligger det till. I paketet låg denna fantastiskt drömmiga sovmask som jag alltså köpt till mig själv från mig själv. Gud. Jag är ett sånt geni.

För att visa hur totalt filmstjärnig och samtidigt gullig man blir med denna sovmask försökte jag lite snabbt ta en bild i badrumsspegeln. Men att göra något lite snabbt nuförtiden låter sig inte göras.

Nej nej inte med två bebisar runt benen. Så förutom min konstiga min, att jag visar upp mer av badrummet än av sovmasken osv så kan man ändå se att det är ett fint prickigt mönster som man vilar sina ögon mot.

När Ulf kom hem kunde han ta en lite mer koncentrerad bild. Bortse gärna från det tufsiga håret tack.

Hej!

Mjau mjau.

Sovmasken visade sig även gå hem hos vissa delar av bebisparken.

Alltså, hon är ju så söt hon vår lilla Greta.

Titt-ut! Den funkade perfekt som en tittutmask också.

Den passar även stiliga karlar som min till exempel.

Men den här lilla karamellen är min. Min min min. Från mig till mig som sagt. Presentgenialiskt helt enkelt. Dessutom är det den skönaste sovmask jag någonsin haft. Den är så skön och sånt presentmaterial att jag faktiskt beställt två till för att ge bort.
Om ni också vill vara snälla mot er själva så går den att beställa från The Vintage Side of the Moon på Etsy.

Tråkigaste människan i världen? Vi har en vinnare.

Klockan nio denna afton somnade jag i soffan. Nu ligger jag nedbäddad i sängen och snart kommer jag att sova. Innan tio på en fredag. Kul tjej. Kul liv. 

Så det var tredagarsfebern som Greta fått? Nu hade hon visserligen bara feber i en och en halv dag men alla symptomen stämmer. Hög feber snabbt. Lika snabbt försvann den och nu har hon röda utslag eller prickar på överkroppen. Det var en helt okej sjuka den där även om jag helst skulle se att vi alla fick vara friska jämt. 

I övrigt har jag haft en shitty dag. Båda barnen har gråtit, gnölat och skrikit sen de vaknade i morse. Det var som att de tog sig ett återfall från spädistiden. Enda gången jag inte hade lock för öronen pga outhärdlig ljudnivå var när jag var ute och promenerade en timme på eftermiddagen. Olof och Greta sov och precis då skickade darling Katarina ett så fint sms att jag började gråta. Det har varit en sån dag. Då jag inte ens klarar av snällhet. Då allt faller samman, jag föll samman, av lite vänlighet. Oy vei. Såna dagar alltså. Borde inte få finnas i kalendern. Men barnen är i en fas, det är vad jag säger till mig själv, och Ulf jobbar som fasen och då blir det så här till sist. Att man bryter ihop när någon är snäll, somnar i soffan klockan nio trots brie, tryffelsalami, och bra tv-serie på box. Och man vinner pris som tristast i stan. Men hey! jag vann ett pris. Alltid nåt. 

Nämen om jag skulle ta och sova nu då så att jag kan få göra om allt detta imorgon igen. 

Det är fredag och är jag kär i ...

Murgröna.

En grå svängd Howardsoffa.

En blomlåda i teak.

En stringhylla i mässing.

Allt med Sågverket.

Onekligens färgskala.

Källor: 1, 2, 3, 4, 5, 6

En dag

Hon har mått så mycket bättre idag hon vår lilla Greta. Hon har kanske inte ätit så bra men det där med tappad aptit brukar också hända mig om jag har varit sjuk. Jag kan alltså relatera och oroar mig inte. Det brukar ordna till sig.

Men jag. Herregud vilket ras jag har varit idag. Natten som var till idag sov jag inte mycket. Mellan klockan tre och sex sov Greta på mig. Till exempel. Varje gång jag försökte hala ner henne på kudden intill min gnydde hon och ålade upp på min mage igen. Lite gulligt faktiskt men hu! så trött jag har varit. Är.

Och då har jag ändå haft en bra dag. Ätit lunch med Stefan, min älskade vän Stefan, på Moderna museet (jag åt lax!) och återigen tittat på Jean Paul Gaultiers kreationer. Den här gången var jag själv på utställningen utan något eller några barn på min överkropp och det var en märklig känsla. Att göra något sådär själv var helt fantastiskt i det lilla. Jag tror inte att det har hänt tidigare? Att jag varit ensam i en timme alltså. Inte sedan Oggi berikade mitt liv med sina existenser. Spontan känsla: det vill jag göra igen!

Sen kom darling Katarina hem till oss och åt middag. Tanken var egentligen att vi skulle gått ut och ätit. Det var nämligen vad jag önskade mig av henne på hennes 40-årsdag: att vi ska gå ut och äta en gång i månaden. Eftersom hon är en mycket generös person och inte hade några problem med att jag kom med önskningar och rop på hennes dag så har hon gått med på detta. Och ikväll skulle det alltså ha skett. Om det inte var för att jag var/är ett ras med rödsprängda ögon och darriga muskler.

Men det blev prick lika bra det här. Vi åt middag och sedan, efter att barnen lagt sig och Ulf gått iväg för att jobba lite mer, fick vi hänga en god stund bara hon och jag. Har jag berättat att jag är tokig i darling Katarina? Det är jag. Helt tokig i henne.

Kanske är jag tokig öht? Känns lite så när man inte fått sova. Som att man blir tokig. Livet blir likosm lite luddigt i ögonvrårna. Men äsch. Jag arkiverar ändå den här dagen på pluskontot. Nu är jag så trött att jag vill säga att jag älskade den här dagen lite. Så jag säger det. Jag älskade den här dagen. jafkjierhauiyan grji n8 oi OJ! nu började jag visst trycka på lite random tangenter. Bäst att sluta innan jag vaknar.

Så lägger vi en febrig dag åt sidan

Jag har varit med Greta idag. Så liten som hon har varit. Oj. Oj oj oj. Mitt hjärta värkte och växte av beskyddarinstinkten och av att bara ligga och titta på henne. Hon har sovit och sovit. Varit het som ett element och andats flämtande. Men hon har inte gråtit. Hon verkar inte ha haft ont av den här febern. Trots att den har varit hög. Hon har bara legat där, loj och trött och så rackarns liten. Som ett litet ynklo har hon varit hon vår lilla Greta.

Ulf fick komma hem och ta hand om Olof. Det blev inte hållbart att ha en överaktiv jätteglad tvilling å ena sidan och en svag svag liten lady som hämtad ur ett brittiskt kostymdrama på den andra. Ja, så har hon sett ut idag. Med stor värdighet har hon flämtat sig igenom dagen på vår säng. Ramlat in och ut ur sömn. Druckit lite. Druckit lite till och så somnat igen. Gnytt ett litet ma-ma-ma och med glansiga ögon lyst upp en aning när hon sett mitt ansikte.

Åhhh.

Trots att jag nästan bara har varit vid hennes sida i sängen är jag tröttare än någonsin. Det tar på krafterna att se någon man älskar vara så olik sig själv. Så nu ska jag lägga mig. Jag antar att jag innan denna natt är över kommer att ha henne vid min sida igen. Det lilla elementet. På något annat sätt vill jag inte ha det. Jo, att hon skulle vara frisk så klart. Men så som det är nu känns det tryggt att ha henne nära. Höra hennes andetag. Hålla hennes varma lilla hand.

Åh Greta. Hoppas att hon mår bättre imorgon.

Bakvänd dag med feber och pantomim

Det här tycks bli en såndär bakvänd dag. Då jag trots rekordtrötthet vill ta tag i saker, starkt motiverad, bara för att upptäcka att alla de där sakerna jag vill ta tag i inte vill bli tagna i. Ett: jag tog fram telefonen för att beställa ny soffa och fåtöljer men tji fick jag. Möbelfirman öppnar inte förrän vid lunch. Två: jag skulle boka in fönsterrenovering i Hummelviken bara för att få veta att de inte hinner med vårt projekt det här året. Tre: jag ville tänka en tanke till slutet bara för att förstå att hjärnan fortfarande ligger kvar i sovrummet och sover.

Så tokigt det kan bli.

Och Greta har feber. Hon är liten och ynklig och livrädd för febertermometern så något exakt mått har vi inte fått på hennes gradtal. Olof däremot. Är mycket förtjust i febertermometern och pekar på sitt öra hela tiden för att vi ska pipa i det.

Olof ja. Han kan den gulligaste saken också nu för tiden. Om jag frågar hur gammal han är sträcker han upp ett pekfinger och ler stort. Det är som att han säger ett år! fast med pantomim. Genialiskt.

I övrigt misstänker jag att jag inte är så förtjust i Haruki Murakamis författarskap? Jag gick in i hans bok Kafka på stranden med stor entusiasm bara för att i det senaste känna mig märkligt oinspirerad och lite blå. Jag vet inte om det beror på hans bok som jag läser om kvällen tills jag somnar men jag ska göra ett försök där jag inte läser vidare för att se om blåtonen avtar. Jag gissar att det finns några av er med åsikter om herr Murakami? Hjälp mig förstå dessa motstridiga känslor. Snälla.

Jaja. Nu tar jag alla tecken om uppskjutande på allvar och lägger mig på sängen en stund. Om cirka en halvtimme vaknar barnen och då skulle det vara bra om jag hade sovit ett par timmar. Så jag gör det bästa jag kan av den situationen.

Att äta själv

Det har övats lite på att äta själv här hemma i det senaste.

Med ett rätt varierat resultat. Det får man säga. 

Olof har tagit sig an uppgiften på ett sätt.

Greta på ett annat.

Man ska ju inte hålla på och jämföra sina barn men Olof LOL!

Alltså, dom är rätt olika.

Den slutsatsen kan man dra.

Och Olofs fysiska stil är rätt underhållande. Det må jag säga.

Gretas är lite lättare att städa upp efter.
Ågud. Jag tror att vi lämnar det så för den här gången.

Kan man bli dum i huvudet av kräftor?

Vi fick sex kilo kräftor häromdagen. Eller, snarare fick Ulf sex kilo kräftor. Varför och hur spelar mindre roll men halva vår kyl blev i alla fall full av kräftor. Först tänkte vi att vi skulle ha en kräftskiva men sen kom vi på hur trötta vi är mest jämt nu för tiden och ställde in kalaset redan innan det börjat planeras.

Så vad gör man med sex kilo kräftor? Vi har delat ut några kilo. De är nämligen färska förstår ni och även om vi älskar kräftor så är det inget vi ville äta var och varannan dag. Eller så här: vi trodde att vi älskade kräftor men förstod i det ögonblick när vi badade i ett överflöd att vi kanske inte var fullt så passionerade kräftlovers som vi tidigare trott.

I alla fall.

Igår bestämde vi oss för att ha en kräftskiva i alla fall. I det lilla. Jag, Ulf och Oggi var gäster. Vi hade köpt kryddost, baguette och folköl. Snaps och paj struntade vi i. Snaps pga inte sugen och paj pga skulle frossa i kräftor. Olof och Greta åt baguette och lite kryddost. Smakade på köttet från en kräftklo men spottade ut det så snabbt att vi i övriga familjen blev osäkra på om de ens nuddade tungan.

Men jag och Ulf frossade. Vi åt var sitt kilo. Blev såna där som struntade i att äta ur de mindre klorna och sånt. Och sen. Vill aldrig mer äta kräftor. Trots att de var urgoda så känner jag mig färdig nu. Det är så förbaskat salt att jag är alldeles urlakad idag. Om jag skulle omvandlas till en frukt idag skulle jag vara en torkad aprikos.

Och nu känner jag hur jag inte är så väl formulerad runt detta och att jag inte är helt säker på vad jag vill säga. Jag menar skulle någon bjuda in mig till en kräftskiva skulle jag inte säga nej så ta det inte på det sättet. Men kanske har allt det här med dödssynderna att göra? Igår var jag frosseri och det känns inte bra. Inte bara för att jag är en torkad aprikos istället för ett friskt äpple utan för att det här frossandet har tagit sig in i mitt huvud och gjort mig inkapabel att formulera vettiga tankar. Allt det skyller vi också på kräftorna. Visst?

Herregud vilka lyxproblem. Nu skäms jag också över att jag har skrivit det här. Jag ber om ursäkt och backar långsamt ut ur rummet med händerna upp.

Ett augustidygn i viken

Början av den här helgen spenderade vi i Hummelviken. Vi åkte ut i fredags och stannade bara ett dygn ungefär.

Medan Olof hjälpte Ulf med något oklart visade Greta upp en sak som hon kan nuförtiden.

Hon visade det lite diskret sådär bakom delar av familjens ryggar.

Just wait for it.

Sådär ja. Att klättra ner för en solstol är numer inga problem för vår lilla klätterapa.

På förmiddagen gick vi ut en sväng i skogen. Och med skogen menar jag vår vildvuxna baksida. Där hittade jag några kantareller så enkelt att Ulf inte tyckte att vi skulle plocka dom. Det kunde inte vara kantareller med tanke på hur snabbt jag hittat dom? Men jodå. Det var kantareller.

Sedan hängde vi på trallen, faktiskt mest vid trappstegen.

Ulf var stilig bland rönnarna.

Och så gungade vi. 

Massor gungade vi.

Det var URKUL!

Och mysbart.

Just ja. Skottskadan på Gretas mage var förstås inte en sådan. Vi hade en blåbärsincident när vi var ute i skogen på förmiddagen. Och så låg det till med den fläcken.

Greta visade upp sina nya framtänder som är på framväxt.

Och Olof började blöta ner sig något hemskt.

Då bestämde vi oss för att bada. Eller för att låta barnen bada menar jag.

Allt var inte jättekul hela tiden. Exakt vad som hänt vid det här tillfället minns jag inte eftersom det här väl var den etthundrafjortonde gråtattacken under den här dagen. Dom är rätt humörssvängiga just nu som sagt våra barn.

Efter badet fick jag en rekordgullig Olof i min famn.

Det är ju något med de här handdukarna som är helt oemotståndligt GÖLLIGT.

Kolla på det här bara. 

Gulli!

Till middag åt vi kantarellerna till förrätt. Så klart.

Och sen grillade vi till middag. Så klart. Det här dygnet, den här helgen, var sensommaren helt ljuvlig. Nästa dag kom våra vänner Elisabeth och Nisse och deras barn ut till viken. De har hyrt vår stuga sin sista semestervecka. Hoppas att dom får det lika fint som vi brukar ha det där ute. Det tror jag nog att de får.