Märkligt mäktig tvåsamhet

Lilla lilla Olof. Han hade så svårt att somna nu ikväll. Det hade båda barnen men i Gretas fall tror jag att det berodde på hennes eftermiddagsvila som blev lite lång. Men Olof. Så ledsen. Helt förkrossat ledsen, och det kom från ingenstans. Jag höll honom i mina armar och vyssjade så som jag gjorde när han var liten bebis och endast då slutade gråten, bara för att ta ny fart när jag slutade. Under dagen hade jag läst lite i en bok om barns utveckling och svårigheterna med separationsångesten. Den som jag lider så hemskt av och som tydligt startar i tidig ålder. Jag försökte på alla sätt visa för Olof att jag fanns där för honom tills jag förstod att det nog inte var det gråten handlade om? Samtidigt hörde jag Ulf lägga ner Greta för sjuttonde gången. Hur han bände upp hennes små fingrar från ett handtag på en byrå som hon når så precis från sin resesäng. 

Sen hjälptes vi åt, jag och Ulf växelvis, med båda barnen. Vi vyssjade Olof och la ner Greta igen och igen och igen. Och så plötsligt: slutade Greta ställa sig upp. Tillsammans fick vi Olof att lugna ner sig efter att vi öppnat upp hans pyjamas, gjort lite magmassage och gett honom en alvedon. Han somnade men drog efter andan så där som man gör när man gråtit länge. Lilla lilla Olof. 

Och även om såna här kvällar är jobbiga på gränsen till överjävliga så uppfylls jag av en sån intensiv känsla av att jag och Ulf är ett oövervinneligt team. När våra blickar möts över våra barn och jag ser att han tänker som jag: att vi två klarar allt, att "tillsammans är vi oslagbara" och alla såna klyschor. Det är en märklig form av tvåsamhet jag känner dom här kriskvällarna. Och samtidigt är det nog den mäktigaste av dom alla. När det är som att vi två blir en.