Cliffhangerns tid är här

Jag träffade min vän Jenny igår. Hon och hennes son Elias som är fem och inom parentes även min och Ulf gudson slut parentes kom på besök till nya lägenheten och fyrklövern. Det var så fint att se dom igen och jag och Jenny hade massor att catcha up om. Men frågan är om jag egentligen fick veta något? Jag vet bla att Jenny hade varit till butiken And other storys och att hon tyckte ... ja, vad tyckte hon? Hon fick också veta att vi egentligen hade planerat att ha ett annat rum som barnrum men att ... ja, vad då? Och. Så. Vidare. 

Alla som har små barn, eller, alla som har varit i närheten av små barn vet precis vad det var som pågick på Kungsholmen igår. Just det, inte en endaste ynka liten mening fick komma till avslut för alltid var det något som hände. Var det inte Olof så var det Greta eller så var det Elias eller så var det alla tre. Att leva med små barn är så oerhört förutsägbart. Inget är unikt. Alla har varit med om det förr. Men vad spelar det för roll när det är så frustrerande? 

Men, som i ett försök att se på livet från den ljusa sidan, glaset som halvfullt och allt sånt så har jag bestämt mig för att se på alla samtal jag haft och kommer att ha inom all överskådlig framtid som cliffhangers i en spännande film. Rent storytellingmässigt funkar det greppet utmärkt. Sen att det "nervkittlande" i mitt liv just nu består av att inte veta vad min vän tyckte om en halvny butik behöver vi kanske inte gå in så noga på? Nej nej: fortsättning följer! Så tänker vi, okej?