Veckans magbild 5 veckor efter tvillingfödseln

Det är alltså fem veckor sedan Olof och Greta föddes. Maggi är på långsam tillbakagång och bongotrumman blir mindre och mindre men jag tycks ha ett väldigt expanderbart tomrum på höger sida där det gärna ... sväller ut lite ... fram på eftermiddagarna harkel.

Jag vet inte om ni ser, men längst ner nästan under magen ser man hur det bullar ut lite. Precis under det ligger ärret från kejsarsnittet (jag tog en bild där man såg det lite bättre men eftersom känslan i hela bilden blev väldigt Slitzesque valde jag att inte publicera den). Det är alltså den bullen som stökar till läkningen. Jag kör fortfarande med 1600-talsbehandlingen som jag ordinerades förra veckan – med tygremsor som jag försöker meckla i hela den där hud-mot-hud-situationen. Det går ganska bra. Men här om kvällen hittade jag (eller snarare Ulf) ännu ett stygn som inte lossnat och som fördröjt läkningen på ännu ett ställe. Nu får det räcka tycker jag. Jag vill ha ärret läkt så att jag kan börja tejpa det med Mepiform (efter tips från Sara här i bloggen). Tejpen kommer att göra ärret finare och mjukare. Ett bra tips för alla fellow-kejsarsnitts-brudar.

Annars så är det bara tre veckor kvar nu innan jag får börja använda magmusklerna igen. //insert torrt skratt// Fatta att jag egentligen inte ska få kliva ur sängen som en normal människa utan först fälla ner benen över sängkanten och sedan skjuta upp överkroppen med armarna under de här två månaderna. Det går ju inte. Inte när man ska amma X antal gånger under en natt och dessutom behöver kliva upp för att byta en blöja eller två. Alla dom här råden man får om hur man ska sköta sig efter ett kejsarsnitt kan ju lite dra åt h-vete. Dom är helt omöjliga att följa. Som det där med hur man kliver upp ur sängen. Eller att mitt ärr "ska hållas torrt och luftigt". För att ärret ska hållas torrt och luftigt måste jag i princip ligga raklång på sängen och sträcka ut mig som en katt. Annars är den där himla huden där och bäddar in ärret. Liiite svår position att hålla när man har två små bäbisar att ta hand om.

Men någon vagn har jag inte burit upp och ner för trapphuset i alla fall. Och inte har jag kånkat på några tunga kassar heller. Nej, någon måtta på hur jag missköter mig och mitt läkande får det ju vara.