Veckan med tvillingarna (fem)

Fem veckor.

Den här veckan har både Olof och Greta vuxit på ett sånt där sätt så att det liksom märks. De har båda två gått upp över 300 gram i vikt vardera och Greta väger nu lika mycket som Olof gjorde när han föddes medan Olof har passerat 4 kilo. Men det är också som att de har blivit större i anletsdragen. Det känns som att de börjar bli bäbisar nu och inte bara är spädbarn längre.

Dom äter båda två så mycket nu att mina bröst inte räcker till. Greta är den som tycker mest om att amma medan Olof gillar flaska bättre. Det går fortare så och det gillar vårt lilla matvrak. Greta är mer av en finsmakare och gör såna grimaser när vi försöker ge henne ersättning för att hon ska bli mätt. Hon tittar liksom på oss med besvikelse i ögonen och spärrar ut näsborrarna som för att visa att "det här smakar verkligen illa". För att få ätandet att fungera växlar vi mellan amning och flaska. Ett par gånger om dagen pumpar jag brösten för att riktigt få tömma dom och för att förhoppningsvis öka mängden lite i alla fall. Båda tvillingarna tycker att det är mysigt att ligga vid bröstet, lite för mysigt nästan för de somnar oftast innan de ätit klart.

Efter inrådan från er har jag latchat ihop ett eget babygym åt tvillingarna. Jag knöt ett band i deras spjälsäng (som de för övrigt inte sover i än) och i det bandet har jag knutit fast lite olika mjukisdjur som vi köpt på IKEA som är framtagna för att stimulera just bäbisar. Och både Olof och Greta älskar att ligga i det. I korta stunder i alla fall. Dom ligger och tittar och verkligen tittar på figurerna och försöker nå dom. Andra dagen i gymmet lyckades dom både nå figurerna och slå till dom.

Jag har börjat sjunga för tvillingarna varje dag och dom tycker mycket om det. Favoritvisor är Mors lilla Olle, Piluttavisan och Blinka lilla stjärna. Eller, ja, det är mina favoritvisor så det blir oftast dom jag sjunger. Till Blinka lilla stjärna "blinkar" jag med fingrarna och jag vet inte om det bara är en slump men Greta har gjort samma blinkning med fingrarna som jag vid två tillfällen. Om jag för min hand framför tvillingarnas ögon så följer dom handen med blicken. Det känns stort. Som att vi är på väg att börja kommunicera.

Det här var också veckan då Olof släppte ut sitt första ljud som inte bara var hungerskrik eller leta efter bröstet flåsning. Det var det gulligaste lilla ljud jag någonsin hört tror jag. Tänk, snart kommer de att jollra. Gud, vad jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.

På tal om ljud så har båda två börjat morra lite. Det är också så otroligt gulligt. Våra små tiger/lejon/leopardungar va?! *morrrr* hör man långt nerifrån deras halsar. Jag och Ulf bara tittar på varandra och smälter till små pölar. Små pölar av stolta föräldrar.