Som ett slarvigt laddat batteri

Det är precis så jag känner mig. Som ett slarvigt laddat batteri. Jag kan stå på grönt och känna mig rätt bra, fantisera om middagar på restaurang med en vän inom en inte allt för avlägsen framtid och sånt, men så missar jag att sova en stund på dagen och jag är nere på rött igen. "Endast 20% kvar" skriker displayen men med två smågnöliga barn finns inget annat val än att avfärda och vips är jag nere på 10% och då. Då. Då kommer Den Stora Tröttheten.

Som igår. Jag missade att sova. Eller missade och missade. Det fanns inget utrymme helt enkelt. Olof och Greta gick om varandra i vakenperioder. Och Ulf jobbade hela dagen. Jag och mamma hjälptes åt med barnen men enda gången det blev helt lugnt var när vi var ute och promenerade. Inte läge att sova då direkt även om jag gärna hade krupit in och lagt mig i fosterställning i korgen under vagnen.

Sen hade vi en ovanligt knölig kväll med massor av gråt. Med resultatet att det det här gamla batteriet laddades ur fullständigt. Och när jag låg där i sängen med tårar i ögonen och började fantisera om att ta Arlanda express ut till flygplatsen och bara lämna landet så kändes allt bara så ovärdigt. Att ligga och fantisera om att fly. Kom igen himla drama queen.

Så kom jag att tänka på det som min granne sa när jag sprang på henne efter promenaden igår. Det här att hon sa att "det kommer inte att vara så här för evigt, även om det känns så just nu." I den stunden där utanför porten förstod jag inte vad hon menade. Jag fattar väl att det här inte är för evigt, ville jag säga till henne. Men gjorde det inte.

I alla fall. När jag låg där på sängen med mina fjantiga fantasier så insåg jag att det är precis vad jag fått för mig. Att det kommer att vara så här resten av livet. Jag såg inget slut där i horisonten utan allt var bara gnölgråt nu nu nu. Det var inte en medveten tanke utan den bara fanns där som ett stilla konstaterande. Och när jag blev medveten om att hjärnan fulkopplat sig så gick allt över. Inte helt, för jag var ju trots allt ett gammalt urladdat batteri, men allt blev lite lättare. Det kommer inte vara så här för evigt.

Sen hade vi en helt okej natt (där Ulf fick dra det tyngsta lasset med en urjobbig Olof som vaknade en gång i timmen). Men jag och Greta hade en helt okej natt. Och när jag vaknade i morse och såg mina två barn ligga mellan mig och Ulf. Och de började sträcka på sig som små katter. Så hoppade batteriet upp på grönt igen. Visst är det fortfarande slarvigt laddat men låt oss inte tänka på det. Allt jag ser är att det är grönt. Och grönt är så in i helsike skönt.