Min vecka då?

Jo. Själv börjar förstå det här märkliga nya livet. Det går ut på att jag inte får vilja göra något, eller ha några planer, för de allra flesta dagar har jag inte en sekund över. Att ha en plan som fallerar gör mig bara ledsen. Planerna kan vara smågrejer som "läsa mina favoritbloggar" eller "ringa/smsa en vän" eller "svara på kommentarer i bloggen". Men jag hinner helt enkelt inte. Klockan sex idag var första stunden på hela dagen då det inte finns något jag behövde göra. Det var också första stunden då båda barnen sov samtidigt (förutom när vi åkte bil eller gick en promenad med barnvagn till Västermalmsgallerian för att köpa mer såna där magdroppar). Nu är båda vakna igen och ligger i mammas och Ulfs famn.

Rent fysiskt mår jag bättre. Det är fantastiskt vad långt jag kan gå med tanke på hur lite jag rört på mig det senaste året. Vissa dagar får jag ont i ryggen och då får jag gå hem och vila lite. Eller, jag får gå hem i alla fall. Att vila finns inte riktigt som alternativ när man fått tvillingar. Jag försöker sova någon stund under dagen, samtidigt som de båda sover men det är inte lätt. För under de få stunderna behöver jag också äta, duscha och ta hand om hemmet. Men oftast hinner jag sova lite faktiskt och det gör hela skillnaden.

På tal om det, att ta hand om hemmet alltså, blir jag så irriterad på de välmenta råden om att man ska ta ner ambitionerna: som det stod i någon bok jag fått om den första tiden som mamma att "tvätta kan du göra sen, den går ingenstans". Men om jag eller Ulf inte tvättar vem ska då göra det åt oss? Vi vill gärna ha rena kläder, sängkläder, handdukar osv. Det är som att vi ska få dåligt samvete för att vi inte vill ha fullständig jävla kaos runt i kring oss. Om jag och Ulf skulle låta vårt hem förfalla skulle vi båda två må väldigt dåligt av det. Men på tonen i böckerna låter det som att det skulle handla om att jag vill vara Så Himla Perfekt Kvinna bara för att jag vill diska efter lunchen eller dammsuga upp dammtussarna som virvlar runt. Men jag kan lova att det inte handlar om det. Det handlar om att jag vill fortsätta att vara jag, för det mår JAG bra av. Och för att ingen annan skulle göra det åt oss om vi inte gjorde det. (Okej, nu får vi hjälp av mamma men ni förstår vad jag menar?) Så vi skiter i de där råden och vi städar, tvättar och håller undan. Och vet ni? Det funkar.

Annars mår jag bättre. Mycket bättre än vad jag gjort sedan bluesen kom. Humöret går upp och ner men jag har börjat kunna identifiera vad problemet är. Så när vi var på BVC i torsdags bad jag om hjälp. Jag behöver det. Jag klarar inte av att bearbeta alla känslor själv. Det är år av ångest och oro och misslyckanden som jag behöver hjälp att reda ut. Jag märker hur jag håller på att flytta över all min ångest jag haft under åren till en oro för mina barn. Det är inte bra. Det är helt logiskt, för det är så ångest jobbar – den omformar sig, men det är inte bra. Men det ÄR bra att jag bett om hjälp. Jag skulle tro att jag kommer att få träffa någon redan i veckan och bara vetskapen om det gör att allt känns lite ljusare.

Jag har alltså inte några problem att knyta an till mina barn. Det är nästan tvärt om faktiskt. Vissa stunder räcker det med att jag tittar på dom för att jag ska börja gråta. Jag är så fruktansvärt tacksam över att dom har kommit. Och för att jag jag fick bli mamma just Olof och Greta.