Fyrklövern – nu på egna ben

I förrgår åkte min mamma hem och igår var alltså fyrklöverns första dag utan några stödhjul i sikte. Mamma har varit här till och från, mest till, under hela september och hjälpt oss eftersom Ulf behövt jobba. Det har varit både skönt och jobbigt att ha henne här. Skönt för att hon är en fantastisk person som är så självklar tillsammans med barn. Det har varit hjärtsnörpande fint att se hur hon och Olof och Greta har knutit an till varandra. Både en och två gånger har jag sett henne sitta och snyfta av rördhet med ett av barnen i famnen. "Det här är ju alldeles fantastiskt underbart" har hon mumlat och torkat ögonen med tröjärmen.

Det som har varit jobbigt är att vi har bott ihop. Det är absolut inte elakt menat men tänk er själva att bo ihop med er mamma eller vaddå? tänk er att bo ihop med vem som helst i en månad.

Men jag vet inte hur jag skulle ha klarat den här första månaden utan henne. Jag hade förmodligen gått under. Att vara själv med två nyfödda bäbisar låter sig inte göras. Inte för mig i alla fall. Så stark var jag inte (och är inte än heller) vare sig fysiskt eller mentalt. Att vi sedan kunnat vara tre med barnen några timmar varje dag har också varit oerhört värdefullt. Då har jag kunnat sitta i soffan utan ett barn i min famn, eller kunnat ta en så lång dusch som jag velat, eller kunnat surfa koncentrerat för att försöka förstå Försäkringskassans komplicerade regler runt föräldraledigheten.

Och med den här första månaden i backspegeln måste jag säga att allt gått väldigt bra. Trots läckande bröst, hormonsvängigt humör och allmänt labilt tillstånd. När det gäller mamma kan jag faktiskt inte tänka mig någon annan som vi skulle kunna dela vardagen med så som vi gjort med henne. Nu vet jag inte hur vi ska kunna tacka henne på ett tillräckligt tillfredsställande sätt. Allt jag kommer på känns för futtigt. Jag vet att hon tycker att vi redan gett henne den största gåvan – att få vara så nära sina barnbarn som hon har varit. Men jag vill ge henne något mer. Men vad? Hum hum hum.

ps. vår första dag som fyrklöver gick bra. Eller helt okej i alla fall. Vi försökte oss på en promenad men det började regna. Sen fick vi vänta fyra bussar innan vi kom oss hem. Välkommen till det nya busslivet där antalet platser är klart begränsat.