Behovet av att dra sig undan

Det här är helt sjukt. Jag skulle beskriva mig själv som en social person. En väldigt social person till och med men nu. NU. Vill inte, orkar inte, träffa någon. Det enda jag vill är att rulla ihop mig i fosterställning och sova och ta hand om mina barn. Jag känner mig som ett djur. Som en björnhona korsat med en känguru som bonar mitt ide och bara vill skydda mina två bäbisar genom att stoppa ner dom i en påse på magen. Nej det där lät ju helt icky. Men jo. Det är banne mig vad jag vill göra mest hela tiden.

Mina få kontakter med omvärlden just nu sker via sms, Instagram och den här bloggen. Sen har jag ju Ulf. Och mamma. Med Ulf går jag ut och går och träffar, eller snarare går jag ut och ser andra människor. Men att träffa vänner känns helt övermäktigt fortfarande. Jag undrar så när det vänder?

Det går i och för sig upp och ner. Vissa dagar känner jag mig bättre, kanske till och med ganska bra, och börjar våga tänka framåt. I den framtiden har jag vänner över på besök och det är fint. Det är fint att sammanföra min dåtid med den nutid som jag är så stolt över.

Men så kommer de tunga dagarna, även om det är färre dagar nu utan snarare tunga stunder under dagarna, och allt blir helt orimligt igen. Då orkar jag bara med mig själv och Olof och Greta och våra försök att skapa en fungerande vardag. Oftast ser den ut som på bilden. Jag ligger i sängen med ett av våra barn på bröstet och den andra tätt intill mig vid min sida.

Som jag ser det finns det två sätt att hantera den här situationen där jag ligger i sängen. Jag kan välja att bli frustrerad och känna mig låst eftersom bäbisarna inte kommer till ro om vi inte ligger där i sängen tillsammans. Men jag kan också välja att njuta. Att njuta av att jag får vara så nära mina två barn. Tack och lov är jag kapabel att välja det andra alternativet. Även om det är frustrerande att inte orka vara något annat än en björn/känguruhona. Som saknar och längtar efter sina vänner.