Veckans magbild, v 33

Det är jag och maggi idag. Fram till i eftermiddag någon gång i alla fall då min vän Camilla kommer förbi med lite fika. Jag sms:ade henne och bad att hon skulle köpa med Gaviscon också. Alltså det här livet. Jeez.

Men i alla fall. Jag och maggi har klarat delmål ett nu. Vi är i vecka 33 (dvs 32+1) nu och det betyder att nästa delmål bara ligger två veckor bort. Nu behöver ettan och tvåan bara stanna i magen i två veckor till så kan vi alla vara helt sjukt glada och nöjda. Yay!

Det här innebär också att jag ätit min sista adalat. Det ska bli spännande att se om det gör någon skillnad eller inte. Än känner jag inget. Tror jag. Andra förändringar är att jag bara kommer att åka till KS varannan vecka nu. Jag känner mig så lugn och tillfreds med allt att jag inte längre behöver tryggheten som kontrollen gett mig varje vecka. Kommer tvillingarna nu så klarar vi det. Så känns det. Och jag vet hur svårt det är att få en läkartid på specialistmödravården på KS så jag vill hellre dela med mig av mina tider till andra kvinnor som behöver den vård och hjälp som jag fått. Det blir först på tisdag som vi kommer att mäta cervix, tillväxt och får träffa vår favvo-läkare Monika igen. Då ska vi göra en förlossningsplan är det tänkt. Nu närmar det sig på riktigt.

Annars kämpar jag på med mina starka känslor av missnöje just nu. (Parentes: Gårdagskvällen blev fin, och jag har fått ett par skor nu, men någon utflykt blev det inte och helt ärligt får vi se om det någonsin blir någon. Magen är så tung att det enda jag orkar är att ligga. Typ. Slut parentes.) Men så här är det: Vår gård ska renoveras pga källaren håller på att rasa in. Jag förstår nödvändigheten med det hela men nu är trappen borta från vårt sovrum och jag tar mig alltså inte ut längre. Tyvärr tar det inte slut där. Utanför mitt fönster håller ett par killar på att bygga något slags jättetält (eller vad det kan tänkas vara, det är en miljard byggställningsgrejer i alla fall) som kommer att stänga in mig totalt i lägenheten. Om bara några dagar kommer jag inte ens kunna öppna något fönster. Ännu mindre se ut. Den mentala pressen att veta att man är fånge – på riktigt – i sitt eget hem. Den är inte bra på något vis.

Och Ulf är i Hummelviken varje dag nu också eftersom vi håller på att renovera badrummet där ute så jag är fukking stuck här alltså. Ensam. Ni vet den där scenen i Bridget Jones dagbok när hon sitter i pyjamas och sjugner All by myself? I mina stunder av self pitty befinner jag mig cirka en centimeter från den. Minus vinet då.

Obs: det här ska på inget sätt ses som att jag nedvärderar alla mina underbara vänner (och Ulf och faster och Lilla Äl) som kommer förbi med mat och fika och jordgubbar och verklighetsförankring. Alla besök betyder hela världen för mig. Men i mina Bridget Jonesiga stunder finns det bara utrymme för mitt ensamma ego som tycker förfärligt synd om sig själv. Även om jag inte gillar den Erika så låter jag henne komma fram lite då och då. Jag tror att hon behöver luftas för att den bra Erika som är lite av en Dalai Lama ska orka fortsätta vara zen och ett med livscykeln.

Jahopp. Ja. Ja, så var det väl med den saken.