Kort rapport från det sista specialultraljudet

Idag var en dag för avslut. Idag var nämligen sista gången vi åkte ner i källaren på KS för ett specialultraljud. Vi fick stifta bekantskap med ännu en ny barnmorska som mätte tillväxten på ettan och tvåan. Jag hade sammandragningar hela tiden och ville mest bara försvinna. Men så dök ett huvud, och en liten fot upp på skärmen och inget spelade längre någon roll. Dom är där. Dom är verkligen där inne. Våra små bäbisar.

Som vanligt var ettan något större än förväntat och han väger nu 2784. Tvåan var lite mindre än beräknat och väger 2404. Båda två håller sig dock inom sina kurvor så alla är nöjda och belåtna. Idag mätte vi inte ens cervix. Sätter förlossningen igång kommer man inte att stoppa den så tappens storlek spelar inte längre någon roll.

Idag fick vi också träffa ännu en ny läkare. Och även den här läkaren var fantastisk. Precis som alla andra vi träffat på KS. Jag har känt fullt förtroende för varenda läkare och barnmorska jag träffat där. Det är imponerade, med tanke på hur många vi träffat. Jag tror att jag älskar KS. På riktigt alltså.

I alla fall.

Läkaren och jag och Ulf bestämde att nu är det klart. Nu blir det inga fler besök vare sig hos specialisterna på ultraljud eller hos läkarna på mödravården. Den korta tid som är kvar nu handlar om att göra det så bekvämt som möjligt för mig. Så angående det där med medicinerna: det är bara att köra på. Jag är en medicinkvinna. Punkt.

Fatta. Nästa gång jag och Ulf åker till KS är det för inskrivningssamtal inför kejsarsnittet, eller för att förlossningen har dragit igång. Det är verkligen inte långt kvar nu. Vi har klarat det!

Herregud. Vi har klarat det.