Ännu en helg har passerat och än en gång får jag se mig besegrad. Men på tisdag kommer lägenheten fotograferas och sedan får vi vardagen åter. Ska bara ha ett 40-årskalas och presskonferens för Sommar i P1 också. Men sen. Efter det.
Nej. Det är väl bara att inse. Det kommer aldrig bli något annat än vad det är. Livet. Det är intensivt och härligt och lite väl stökigt emellan varven men jag tror att om jag bara embrejsar det där med att det inte kommer någon lugnare tid längre fram så kommer det här att bli bra. Då har jag snart min lycka och mitt lugn i min famn. I mitt bröst.
Söndagar. Vi brukar ocksâ prata om "acceptans" pâ söndagar. Jag brukar blir trotsig vid halvelva. Vilket betyder att jag fâr lite egen tid att göra mig i ordning. Sedan brukar andra medlemmen i teamet bli arg antingen när vi kaosigt ska lasta in oss i bilen vid 11 och barnet alltid är sjövilt. Och sedan blir nâgon trött eller irriterad nâgon gâng pâ eftermiddagen när vi gâtt lite för lângt och barnet inte orkar lyssna, eller när vi alla är utmattade och skall laga middag men saknar en ingrediens. Majoriteten av söndagar är lite sâ. Och dâ lyckas vi nästan med att inte bli arga pâ varandra utan vi bara kânner oss trötta och stressade (pâ en söndag?)... Sâ jag tycker nog att det är okej. Men ibland tänker jag att vi kanske försöker göra för mycket? Och samtidigt tycker jag att vi ju har sänkt ribban. Det är i alla fall livsnödvändigt att komma ut i naturen. Där mâr vi alltid bra. Just igâr pratade vi till och med om att vi borde ha barnflicka pâ lördagar... Vi är inne i en förkylnings och sömnstrulperiod och dâ kan man ju i alla fall prata om sânt. Sedan tror jag att vi har svârt att lämna bort barnet ytterligare en dag. Men ibland undrar man ju vad som vore det bästa eller man kan förbanna sitt liv och sâ tar man nya tag nästa dag och allt känns bra igen... Vi har ingen familj som avlastar pâ helgerna sâ visst undrar vi hur det känns om man har familj som hjälper till mera :o)
SvaraRaderaJa, usch det är svårt det där. Att få livet att gå ihop. Jag är så oerhört tacksam över att vi har Ulfs pappa som kan hjälpa oss att hämta barnen på förskolan ibland. Och att Ulf har en syster som älskar Oggisarna och gärna är med dom så att vi kan komma iväg tillsammans på småsaker ibland. Det är värt så mycket för det är tungt att ha små barn i sin omsorg. Fint och härligt men också så sjukt tungt.
RaderaDet som jag verkligen älskar ändå är det här som jag beskrivit någon gång tror jag: att allt som är tungt är det bara i stunden. Efteråt har jag glömt det. Att Greta och Olof var dödstökiga i helgen när vi försökte få något gjort spelar liksom ingen roll nu. Jag älskar att min hjärna är konstruerad så! :)
Alltsâ fatta att ni har tvillingar. Mycket tid med era barn. Gör mycket. Lagar riktig mat. Och har karriär. Och flyttar. Och till och med tränar ibland! Och gâr pâ parluncher! Jag skulle säga att det är helt unbelievable, makalöst. Och jag har ingen aning hur ni orkar :o) och tycker att ni lyckas fantastiskt bra med planering. Borde verkligen stjäla dina veckomenyer rakt av! Sâ lat är jag :o) Ni är fantastiska!
SvaraRaderaTack vad du är gullig! Jag tror att vi orkar för att det är så här som vi vill ha det. Nu jobbar varken jag eller Ulf heltid och det är ju en stor bidragande orsak till att vi hinner saker som att laga middag etc. Vi har båda två fria yrken som gör att vi kan äta luncher tillsammans när vi arbetar osv. Vi har en privilegierad situation (som vi har skapat själva) som vi verkligen ser till att utnyttja så mycket det bara går. <3
Radera