Till Olof och Greta på nyårsafton 2014

Kära Greta och kära Olof,

idag är det årets sista dag och vi är hemma i vår lägenhet med skeva väggar. Dagen började med en sovmorgon som kommer sig av att du var uppe hemskt sent igår Greta. Du råkade nämligen somna när vi åkte bil sent på eftermiddagen och händer såna saker nu för tiden så är det som gjort. Att få dig att slumra in vid sju som din bror var tvärt omöjligt och istället för att tjafsa om saken så fick du kliva upp igen. Så medan jag och er pappa betalade räkningar och städade i ordning satt du, skinande som en sol, och tittade på en film.

Tillbaka till idag. Efter att vi hade vaknat så samlades vi allihop i min och pappans säng. Där låg vi och pratade om dagen och sedan smög vi upp för att se om tomten hade varit förbi oss en sväng på vägen hem från allt julfirande. Och gissa vad? Det hade han! Ni fick fem nyårsgåvor: en spis, köksleksaker, en doktorsväska, en bondgård och en leksak till badet. Det är så roligt att ge er presenter eftersom ni 1: ÄLSKAR att öppna paket och 2: alltid reagerar med att utbrista "WOW!" och ta er för munnen eller hjärtat. Det är som att ni inte kan tro att det är sant att just ni har fått så fina saker.

Prick just nu är ni iväg och köper blommor tillsammans med pappan. Ni ska också gå förbi ica och köpa det sista som vi behöver till kvällens firande. Vi kommer att få gäster: min och pappans gamla vänner Chricke och Sofia och deras dotter Selphie. Det känns så stort och fint att vi ska få fira in det nya året med vänner igen. Jag kan inte minnas när det skedde senast? Det här är i alla fall första gången som vi fyra har en nyårsbjudning och det känns inget annat än fantastiskt.

Det här har varit ett spännande år med er. Stora saker har skett som till exempel att jag åter igen började arbeta och inte längre skulle vara med er jämt. Fram tills i februari så hade jag varit med er ungefär all er vakna (och sovande) tid. Under våren jobbade jag och pappan femtio procent vardera och turades om att ta hand om er varannan dag. Den andra riktigt stora förändringen i våra liv var att ni började förskolan i augusti, två dagar innan ni skulle fylla två. Vi var lite ängsliga innan men att börja förskola har varit en sån bra sak för oss alla. Ni älskar att vara där och vi vuxna mår så himla bra av att veta det. Den här hösten har ni varit där fyra dagar i veckan mellan klockan nio och tre men från och med i januari kommer ni att vara där fem dagar i veckan. Jag gissar att vi även kommer att gå upp i tid en aning efter sommaren för att få allt att gå ihop. Vi har fått ganska mycket hjälp av er farfar med hämtning och ni är så stolta när det är han eller mormorn som hämtar er. För det är farfar och mormor som har hjälpt oss med er under det här året.

Att ni inte går i förskolan mer än deltid beror på att vi så gärna vill hinna vara med er även på vardagarna. Och det funkar faktiskt när det gäller att få arbetstiderna att gå ihop. Både jag och pappan jobbar fortfarande deltid och även om vi har haft perioder under hösten som har varit jättetunga så skulle jag ändå säga att jag är så himla nöjd med hur vi har ordnat det för oss själva. Vi känner oss fortfarande väldigt nära er och vi har inte några konflikter alls om förskolan.

Jag skulle säga att ni allt som allt är båda två väldigt harmoniska och trygga individer. Så känner jag även fast ni har utvecklat starka viljor och vi har våra duster varje dag. Det vi oftast bråkar om är påklädning och tandborstning. Det är dom fighterna som vi väljer att ta. Sen tjafsar vi väl om tusen andra saker också: som att du inte får sitta på kanten på soffan Greta eller att du inte får spotta Olof men dom är inte lika stora. Ni testar oss och vi hjälper er att förstå hur världen hänger samman.

Det är så fascinerande att se tillbaka på det här året, för på ett sätt så känns det som att ni är samma barn nu som i början. Visst, ni har vuxit, men det ni kan nu och det ni gillade att göra då är så väldigt lika. Samtidigt är ni ju säkrare på allt så klart. Nu äter ni med bestick, ni kan hälla upp drycker i glas, ni torkar er själva runt munnen med servetter om ni har blivit kladdiga om vi ska prata om matsituationen. Ni går upp för trappor utan att hålla i er och tar en fot per trappsteg som vuxna gör. Ni springer helt sjukt snabbt men har också lärt er att lyssna när vi säger stopp. Ni håller oss i händerna när vi går över gatan men har också sån koll på övrig trafik att ni kan gå själva på trottoaren.

När det gäller språket ligger ni fortfarande efter vad barn i er ålder brukar kunna säga men för varje dag som går så säger ni mer och mer saker. De allra vanligaste orden och uttrycken just nu är: för dig Olof: "Åh nej!", "Stor haj", "Nä, den är min" och "blå". Du Greta säger oftast: "blå", "mommo", "Pippi" och "kissss". Kisssss är vad du säger när du behöver kissa och då följer vi dig till toalett eller potta. Du är nu helt blöjfri på dagarna Greta. Ibland ber du dock om en, det är när du har försökt "bata" på pottan men inte lyckats. Det är ett evigt tjattrande om dagarna när vi är med er och det är härligt men ger oss också lättare hjärnskador. Jag och pappan inser att vi får ett allt större behov av att vara ifrån er ibland för att bara orka med allt.

Åh, en annan sak som du har slutat med Greta är napp. Du som var helt nappfixerad slutade tvärt efter att du hade haft höstblåsor. Du Olof har både blöja och napp fortfarande och visar inget intresse av att sluta. En annan skilland mellan er båda är att du Greta både klär på och av dig själv nu. Där kämpar vi med din motivation Olof men du är en sån drömmare att det kan vara lite svårt att nå dig ibland om du har zonat ut.

Något som är nytt i det senaste är att ni vill att vi ska vara med er hela tiden. Jag menar hela tiden. Om ni leker vill ni att vi ska titta på. Om ni gör något ropar ni, och ni är som små mistlurar som ylar "maaaaaaaammaaaa" och "PAAAAAAPPAAAAA", för att vi ska komma och beskåda de små underverken som är ni. Ganska ofta följer vi också era önskningar, eftersom vi så gärna vill se vad ni gör, men herregud vad detta också kan vara enerverande. Allt som oftast kommer du Olof och tar min eller pappans hand och säger "kom". Det är ganska så oemotståndligt ska jag säga. Oftast vill du att vi ska vara med och leka, för det är också något som ni gör nu. Ni leker. Med tågbanan, med duplo, med dockorna, med spisen. Men detta ständiga krav på närvaro håller ju inte eftersom vi också måste hinna med att göra annat så det här är en stadigt uppseglande konflikt vi har.

Förresten, det här med att ni säger "blå" hela tiden. Ni har också börjat säga de andra färgerna och ni vet också innebörden. Ni kan blå, röd, gul, grön, lila och rosa. En parentes bara.

Under det här året har vi rest ovanligt lite för att vara jag och pappan. Vi var tillbaka till vårt härliga hotell på Kreta och vi var tillbaka till Köpenhamn. Och trots att jag vet att jag tyckte att det var ganska jobbigt att vara med er i den danska huvudstaden så minns jag bara allt som var fint och härligt. Hur vi sov tillsammans i stora dubbelsängar, hur vi hittade ett nytt sätt att förhålla oss till resandet – ett resande som blev på era villkor också. Hur vi spenderade en regnig eftermiddag i en park med att hoppa i vattenpölar, hur ni hade er karusellpremiär på Tivoli, hur vi åkte till ett megastort och fint akvarium och tittade på stora hajar och hur ni redan efter en dag var med oss i vad det betyder att gå på restaurang. Där fick vi med er på tåget genom att titta på situationen ur ert perspektiv. Vad ser vi på väggarna, i taken? Hur smakar det vi har på tallrikarna? Sånt pratade vi om med er. Och till sist när ni började åla er i era stolar: enter spel på telefonerna så fick jag och pappan matro.

Nästa år kommer vi att resa lite mer igen. Det ska bli så himla spännande att se vad det är för två små personer vi får med oss på våra resor. Ni utvecklas ju precis hela tiden så vad som gällde för en månad sedan gäller inte längre idag. Ni har både tålamod men också insikten om att ni kan påverka tempot: att ni kan förhala saker och att ni kan ställa till med kaos. Och detta vet ni. Så himla nöjda är ni med det och så himla icke-nöjda är jag och pappan med det. Allt var så mycket enklare förr när det gäller att ha er med för är ni inte på humör nu så gör ni det mycket tydligt och besvärligt för oss med hjälp av skrik, gråt och fysiska krumbukter. Ja, ni har utvecklats till att bli små barn helt enkelt.

Nå. Under nästa år kommer vi också att fortsätta att hitta på saker tillsammans varje vecka. Åka till badhuset, som är er stora favorit, men vi kommer också att dela på oss oftare. Det kommer vi att göra av två skäl: först och främst behöver ni få vara lite ifrån varandra, jag menar, ni är med varandra jämt. Prick jämt. Och sen behöver jag och pappan få lite andrum genom att vara med bara en av er åt gången. Att vara med bara dig Greta eller bara dig Olof är som semester. Dessutom känner jag hur mycket närmare varandra vi kommer av att göra så. Att få ha fullt fokus på bara en av er är underbart för under de två åren som ni har funnits i våra liv skulle jag säga att fokuset har varit väldigt splittrat och det blir till ett allt större problem för oss. Det tycker både jag och pappan.

Nej, nu har jag inte tid att skriva något mer till er. Jag ska göra en sås och jag gissar att ni kommer att dundra in genom dörren inom några minuter. Och är ni inne så kan jag inte sitta vid datorn pga det gör er galna på det där klassiska barnviset: att ni står nedanför mig och matar mammamammmamammamamma tills jag inte orkar mer.

Jag vill bara säga att även om 2014 har varit ett bitvis ganska tufft år så har jag älskat varje minut tillsammans med er. Det är ni som hela tiden grundar mig. Det är ni som sätter min kurs rätt. Ni är dom som ständigt visar för mig vad som är viktigt och hur man ska ta sig an livet. Inget är egentligen särskilt komplicerat. Får man bara tillräckligt med kärlek och tar sig tiden att gnugga sina näsor mot varandra minst en gång om dagen så klara man allt. ALLT.

Ni är utan tvekan det bästa som har hänt mig. Ni är dom gulligaste och finaste små individer som jag någonsin mött. I er ryms hela universums glädje och skratt. Att få vara med er är som att andas den klaraste luften och bada i den vackraste havsvik som någonsin skådats. Att vara med er är att få ge och ta emot den enklaste och mest självklara formen av kärlek.

Mitt hjärta växer av att bara tänka på er. Jag och pappan älskar er så.

Nu väntar 2015 och alla äventyr och förändringar som det kommer att innebära. Att jag kommer att få dela allt detta med er gör mig till världens lyckligaste.