Till Olof och Greta på nyårsafton 2014

Kära Greta och kära Olof,

idag är det årets sista dag och vi är hemma i vår lägenhet med skeva väggar. Dagen började med en sovmorgon som kommer sig av att du var uppe hemskt sent igår Greta. Du råkade nämligen somna när vi åkte bil sent på eftermiddagen och händer såna saker nu för tiden så är det som gjort. Att få dig att slumra in vid sju som din bror var tvärt omöjligt och istället för att tjafsa om saken så fick du kliva upp igen. Så medan jag och er pappa betalade räkningar och städade i ordning satt du, skinande som en sol, och tittade på en film.

Tillbaka till idag. Efter att vi hade vaknat så samlades vi allihop i min och pappans säng. Där låg vi och pratade om dagen och sedan smög vi upp för att se om tomten hade varit förbi oss en sväng på vägen hem från allt julfirande. Och gissa vad? Det hade han! Ni fick fem nyårsgåvor: en spis, köksleksaker, en doktorsväska, en bondgård och en leksak till badet. Det är så roligt att ge er presenter eftersom ni 1: ÄLSKAR att öppna paket och 2: alltid reagerar med att utbrista "WOW!" och ta er för munnen eller hjärtat. Det är som att ni inte kan tro att det är sant att just ni har fått så fina saker.

Prick just nu är ni iväg och köper blommor tillsammans med pappan. Ni ska också gå förbi ica och köpa det sista som vi behöver till kvällens firande. Vi kommer att få gäster: min och pappans gamla vänner Chricke och Sofia och deras dotter Selphie. Det känns så stort och fint att vi ska få fira in det nya året med vänner igen. Jag kan inte minnas när det skedde senast? Det här är i alla fall första gången som vi fyra har en nyårsbjudning och det känns inget annat än fantastiskt.

Det här har varit ett spännande år med er. Stora saker har skett som till exempel att jag åter igen började arbeta och inte längre skulle vara med er jämt. Fram tills i februari så hade jag varit med er ungefär all er vakna (och sovande) tid. Under våren jobbade jag och pappan femtio procent vardera och turades om att ta hand om er varannan dag. Den andra riktigt stora förändringen i våra liv var att ni började förskolan i augusti, två dagar innan ni skulle fylla två. Vi var lite ängsliga innan men att börja förskola har varit en sån bra sak för oss alla. Ni älskar att vara där och vi vuxna mår så himla bra av att veta det. Den här hösten har ni varit där fyra dagar i veckan mellan klockan nio och tre men från och med i januari kommer ni att vara där fem dagar i veckan. Jag gissar att vi även kommer att gå upp i tid en aning efter sommaren för att få allt att gå ihop. Vi har fått ganska mycket hjälp av er farfar med hämtning och ni är så stolta när det är han eller mormorn som hämtar er. För det är farfar och mormor som har hjälpt oss med er under det här året.

Att ni inte går i förskolan mer än deltid beror på att vi så gärna vill hinna vara med er även på vardagarna. Och det funkar faktiskt när det gäller att få arbetstiderna att gå ihop. Både jag och pappan jobbar fortfarande deltid och även om vi har haft perioder under hösten som har varit jättetunga så skulle jag ändå säga att jag är så himla nöjd med hur vi har ordnat det för oss själva. Vi känner oss fortfarande väldigt nära er och vi har inte några konflikter alls om förskolan.

Jag skulle säga att ni allt som allt är båda två väldigt harmoniska och trygga individer. Så känner jag även fast ni har utvecklat starka viljor och vi har våra duster varje dag. Det vi oftast bråkar om är påklädning och tandborstning. Det är dom fighterna som vi väljer att ta. Sen tjafsar vi väl om tusen andra saker också: som att du inte får sitta på kanten på soffan Greta eller att du inte får spotta Olof men dom är inte lika stora. Ni testar oss och vi hjälper er att förstå hur världen hänger samman.

Det är så fascinerande att se tillbaka på det här året, för på ett sätt så känns det som att ni är samma barn nu som i början. Visst, ni har vuxit, men det ni kan nu och det ni gillade att göra då är så väldigt lika. Samtidigt är ni ju säkrare på allt så klart. Nu äter ni med bestick, ni kan hälla upp drycker i glas, ni torkar er själva runt munnen med servetter om ni har blivit kladdiga om vi ska prata om matsituationen. Ni går upp för trappor utan att hålla i er och tar en fot per trappsteg som vuxna gör. Ni springer helt sjukt snabbt men har också lärt er att lyssna när vi säger stopp. Ni håller oss i händerna när vi går över gatan men har också sån koll på övrig trafik att ni kan gå själva på trottoaren.

När det gäller språket ligger ni fortfarande efter vad barn i er ålder brukar kunna säga men för varje dag som går så säger ni mer och mer saker. De allra vanligaste orden och uttrycken just nu är: för dig Olof: "Åh nej!", "Stor haj", "Nä, den är min" och "blå". Du Greta säger oftast: "blå", "mommo", "Pippi" och "kissss". Kisssss är vad du säger när du behöver kissa och då följer vi dig till toalett eller potta. Du är nu helt blöjfri på dagarna Greta. Ibland ber du dock om en, det är när du har försökt "bata" på pottan men inte lyckats. Det är ett evigt tjattrande om dagarna när vi är med er och det är härligt men ger oss också lättare hjärnskador. Jag och pappan inser att vi får ett allt större behov av att vara ifrån er ibland för att bara orka med allt.

Åh, en annan sak som du har slutat med Greta är napp. Du som var helt nappfixerad slutade tvärt efter att du hade haft höstblåsor. Du Olof har både blöja och napp fortfarande och visar inget intresse av att sluta. En annan skilland mellan er båda är att du Greta både klär på och av dig själv nu. Där kämpar vi med din motivation Olof men du är en sån drömmare att det kan vara lite svårt att nå dig ibland om du har zonat ut.

Något som är nytt i det senaste är att ni vill att vi ska vara med er hela tiden. Jag menar hela tiden. Om ni leker vill ni att vi ska titta på. Om ni gör något ropar ni, och ni är som små mistlurar som ylar "maaaaaaaammaaaa" och "PAAAAAAPPAAAAA", för att vi ska komma och beskåda de små underverken som är ni. Ganska ofta följer vi också era önskningar, eftersom vi så gärna vill se vad ni gör, men herregud vad detta också kan vara enerverande. Allt som oftast kommer du Olof och tar min eller pappans hand och säger "kom". Det är ganska så oemotståndligt ska jag säga. Oftast vill du att vi ska vara med och leka, för det är också något som ni gör nu. Ni leker. Med tågbanan, med duplo, med dockorna, med spisen. Men detta ständiga krav på närvaro håller ju inte eftersom vi också måste hinna med att göra annat så det här är en stadigt uppseglande konflikt vi har.

Förresten, det här med att ni säger "blå" hela tiden. Ni har också börjat säga de andra färgerna och ni vet också innebörden. Ni kan blå, röd, gul, grön, lila och rosa. En parentes bara.

Under det här året har vi rest ovanligt lite för att vara jag och pappan. Vi var tillbaka till vårt härliga hotell på Kreta och vi var tillbaka till Köpenhamn. Och trots att jag vet att jag tyckte att det var ganska jobbigt att vara med er i den danska huvudstaden så minns jag bara allt som var fint och härligt. Hur vi sov tillsammans i stora dubbelsängar, hur vi hittade ett nytt sätt att förhålla oss till resandet – ett resande som blev på era villkor också. Hur vi spenderade en regnig eftermiddag i en park med att hoppa i vattenpölar, hur ni hade er karusellpremiär på Tivoli, hur vi åkte till ett megastort och fint akvarium och tittade på stora hajar och hur ni redan efter en dag var med oss i vad det betyder att gå på restaurang. Där fick vi med er på tåget genom att titta på situationen ur ert perspektiv. Vad ser vi på väggarna, i taken? Hur smakar det vi har på tallrikarna? Sånt pratade vi om med er. Och till sist när ni började åla er i era stolar: enter spel på telefonerna så fick jag och pappan matro.

Nästa år kommer vi att resa lite mer igen. Det ska bli så himla spännande att se vad det är för två små personer vi får med oss på våra resor. Ni utvecklas ju precis hela tiden så vad som gällde för en månad sedan gäller inte längre idag. Ni har både tålamod men också insikten om att ni kan påverka tempot: att ni kan förhala saker och att ni kan ställa till med kaos. Och detta vet ni. Så himla nöjda är ni med det och så himla icke-nöjda är jag och pappan med det. Allt var så mycket enklare förr när det gäller att ha er med för är ni inte på humör nu så gör ni det mycket tydligt och besvärligt för oss med hjälp av skrik, gråt och fysiska krumbukter. Ja, ni har utvecklats till att bli små barn helt enkelt.

Nå. Under nästa år kommer vi också att fortsätta att hitta på saker tillsammans varje vecka. Åka till badhuset, som är er stora favorit, men vi kommer också att dela på oss oftare. Det kommer vi att göra av två skäl: först och främst behöver ni få vara lite ifrån varandra, jag menar, ni är med varandra jämt. Prick jämt. Och sen behöver jag och pappan få lite andrum genom att vara med bara en av er åt gången. Att vara med bara dig Greta eller bara dig Olof är som semester. Dessutom känner jag hur mycket närmare varandra vi kommer av att göra så. Att få ha fullt fokus på bara en av er är underbart för under de två åren som ni har funnits i våra liv skulle jag säga att fokuset har varit väldigt splittrat och det blir till ett allt större problem för oss. Det tycker både jag och pappan.

Nej, nu har jag inte tid att skriva något mer till er. Jag ska göra en sås och jag gissar att ni kommer att dundra in genom dörren inom några minuter. Och är ni inne så kan jag inte sitta vid datorn pga det gör er galna på det där klassiska barnviset: att ni står nedanför mig och matar mammamammmamammamamma tills jag inte orkar mer.

Jag vill bara säga att även om 2014 har varit ett bitvis ganska tufft år så har jag älskat varje minut tillsammans med er. Det är ni som hela tiden grundar mig. Det är ni som sätter min kurs rätt. Ni är dom som ständigt visar för mig vad som är viktigt och hur man ska ta sig an livet. Inget är egentligen särskilt komplicerat. Får man bara tillräckligt med kärlek och tar sig tiden att gnugga sina näsor mot varandra minst en gång om dagen så klara man allt. ALLT.

Ni är utan tvekan det bästa som har hänt mig. Ni är dom gulligaste och finaste små individer som jag någonsin mött. I er ryms hela universums glädje och skratt. Att få vara med er är som att andas den klaraste luften och bada i den vackraste havsvik som någonsin skådats. Att vara med er är att få ge och ta emot den enklaste och mest självklara formen av kärlek.

Mitt hjärta växer av att bara tänka på er. Jag och pappan älskar er så.

Nu väntar 2015 och alla äventyr och förändringar som det kommer att innebära. Att jag kommer att få dela allt detta med er gör mig till världens lyckligaste.

Vin chaud

Jag har fått en ny dryckesfavorit denna jul. Vin chaud heter min nya darling och den är inte bara urenkel att göra utan dessutom helt fantastiskt god. Den här ska jag göra varje år nu för all evig tid. Amen.

Så här gör man Vin chaud:
Värm 1 flaska gott rött vin med
0,75 dl råsocker och
1 lagerblad och
1 krm riven muskot ... sen:
Njut!

Julafton 2014

Av olika anledningar gjorde jag aldrig något inlägg om julaftonen 2014. Men eftersom bilderna finns vill jag ändå blogga om det. Det här inlägget skrev och gjorde jag i januari 2015, men väljer att schemalägga in det på rätt plats – i mellandagarna 2014. Gud så rörigt detta blev, men det är tydligt viktigt för mig att all information finns med så nu får det bli så här.

Julaftonen började med att vi åt risgrynsgröt till frukost. Jag åt den med en klick smör och med att bryta min regel om köttfria frukostar genom att äta ett knäckebröd med julskinka till.
På förmiddagen tog vi sedan på oss varma vinterkläder och plockade fram sparken.

Det snöade från alla håll men det var fint ändå. Jag, Ulf och Henrik tog med oss våra barn ut.

Vi tog en sparktur ner till havet.

Vi har lyckats matcha alla våra barn i likadana overaller detta år.

Greta har också en likadan overall men den var hemma just på julaftonen.

Gulliga Olof.

Vi hade det fint men uj så kallt det var.

Vi försökte värma varandra men det var svårt så vi gick hem igen.

Strax var det dags för jullunch.

Ulf hade dukat så fint.

Sen åt vi från det helt otroliga julbordet.

Greta var så fin i sin röda julklänning som jag missade att fotografera. Rats!

Jag och Ulf.

När det var dags för Kalle var det också dags för att sova en stund. I alla fall om man var över två år (eller ja JA om man var 30 plus).

Efter fikat var det äntligen dags att ta tag i det där med julklapparna.

Juli och Lily var de gulligaste nissar man kunde tänka sig.

Olof och Greta öppnade paket.

Och Greta provade på en gång den nya klänning hon fått av mormor.

Hon provade även sitt nya paraply.

Olof fick tre hajar: en blåhaj och en hammarhaj med bebis.

Julaftonskvällen avslutade vi sedan med goda ostar, vin chaud och några omgångar Trivial Pursuit.

Och med att jag och Annika visade hur syskonlika vi kan vara på bild. En fin julafton. På sitt sätt och vis.

När juldagsmorgon glimmar

På juldagsmorgonen gick jag och Ulf en promenad, bara vi två.

Målet var att gå ner till havet för vi misstänkte att något alldeles ovanligt vackert pågick när nere.

Det var bitande kallt men det gjorde inget.

För där nere väntade precis det vi misstänkt.

Nämligen en helt jädra sensationell soluppgång.

Jag menar, titta på färgen i snön. Helt magiskt.

Vi gick ut på den lilla vågbrytaren.

Och gjorde allt vad vi kunde för att föreviga denna glimrande juldagsmorgon.

Det märks att det har varit en mild vinter även här uppe. Isen har inte satt sig än.

Nå, inte för att det spelar någon roll en morgon som denna.

Jag menar: åh!

Ja, det var med ett lyft sinne som vi gick hem igen, jag och Ulf. Hand i hand samtalades om framtiden, denna glimmande juldagsmorgon.

En annan sorts annandag jul

Dom är vid ganska gott mod ändå våra två små lejonungar. Den ena har ögoninflammation och den andra brännskador efter att ha fått hett kaffe över sig vid frukosten i morse. Båda två har besvärliga hostor som håller oss vakna delar av nätterna, men som sagt: dom är ändå vid ganska gott mod.

I en annan del av huset pågår någon sorts släng av magsjuka plus feber så man kan väl sammanfatta läget med att julen är över. Definitivt över. Lite sorgligt känns det allt, men så här kan julen också vara. Och den kunde ha varit värre. Vi har i alla fall varandra och Netflix och svt play.

God jul och god fortsättning

När vi gick ut på en förmiddagspromenad idag, jag och Ulf, slog det mig. Vi tog aldrig någon bild på oss fyra igår på julafton vad fan! Vi som var så finklädda och allt. Särskilt jag och Greta om jag får skryta lite? Jag i en burgundyröd Gretaklänning och Greta i en röd sammetsdröm. Olof vägrade ta på sig de kläder som jag och Ulf köpt till honom. Vä-gra-de! Efter jag vet inte hur många minuters gråt och övertalningsförsök gav jag upp. Men han var gullig i alla fall så klart. I skjorta. Bara inte sin julskjorta eftersom han kände sig ful i den. Hur jag vet detta? Jag frågade tusen olika frågor om varför han skjortvägrade och fick till sist ett "ja" när jag frågade "är det för att du känner dig ful i den?" Lite rörande ändå, äh, jag ser ju att det ser helt sjukt ut när jag skriver det så här sammanfattat men tro mig det var rörande. Jag gissar att man behövde vara med i situationen för att fullt ut kunna uppskatta den här historien.

I alla fall.

Vi hade en julafton som blev precis som förutspått: lika delar fin som kaosig. Så där som det oundvikligen blir när 12 personer samlas för att fira. 12 personer som dessutom är nära släkt. Bland höjdpunkterna hittar jag sillarna, Gretas julklänning, vin chaud – min nya stora kärlek, dopp-i-grytan, what the heck: ALL julmat när jag tänker på det, att jag och min syster gick en promenad på kvällen och SÅG NORRSKEN!!, hur glada Olof och Greta blev över de första julklapparna, innehållet i mina paket och Ulfs dukning.

Om allt går enligt plan kommer jag att återkomma om olika valda delar men jag har insett att jag inte längre är kapten över det här kvinnoskeppet. Jag är så sjukt ägd av två små superintensiva och rekordgulliga barn vilket gör att kursen ständigt ändras. Nu har jag nått stadiet där jag inte låter mig dras ner av detta faktum, och det har lett till att livet är njutbart igen.

Bilden förresten. Bilden är från Hotell Knaust i Sundsvall. I lördags morse, efter frukosten, försökte Ulf ta en bild på mig och barnen i den sensationella trappan då en förbipasserande dam frågade om vi inte ville att hon skulle ta en bild på oss? När hon satte kameran framför ansiktet såg man bara hennes gråa page och lugg och då såg hon precis ut som min mamma, och det är vad som händer i bilden: Greta ropar "mommo" och Olof försöker få det hela att gå ihop. Men det gjorde det ju inte, inte förrän drygt två timmar senare då han fick lägga sina armar runt sin mormors hals. Slutet gott, allting gott.

Nå, ho ho.

God fortsättning, och god jul!

Ett pepparkaksbak, ett första

På söndagen för ett par veckor sedan, den tredje advent, bakade vi pepparkakor hemma i lägenheten med de skeva väggarna.

Det var vårt första pepparkaksbak någonsin.

Både Olof och Greta hade ändå rätt bra koll på vad det där med pepparkaksbakning är eftersom de sett Pippi baka så att det knakar x antal gånger.

Det visade sig ändå vara något alldeles magiskt, det där att baka pepparkakor.

Olof var särskilt förtjust i att mjöla degen.

Mycket förtjust.

Han var även mycket förtjust i att mjöla kaveln.

Som han älskade att baka han vår lille Olof. Sockerbagaren är hans favoritjulsång så det var kanske inte helt förvånande.

Det var faktiskt väldigt roligt att baka med barnen.

Och Greta hade för dagen accepterat den tomteklänning som hon tidigare avskytt.

Jaja, allt var väldigt trivsamt. 

Ja, det här med att baka pepparkakor kommer vi att göra många gånger till. Kanske redan idag?

Bildextra: blond v/s mörk gardinlugg v/s utsparad lugg/hår

Ja, är det så här blond jag ska vara?

Eller så här?

Eller, kanske borde jag bli lite mörkare igen?

Kanske rent av mycket mörkare?

Vidare. Ska jag spara ut håret långt igen?

Eller klippa en gardinlugg igen?

Eller klippa lite kortare igen? Kortare och mörkare hår?

Eller kortare och ljusare?

Välkommen till mitt liv och min hjärnas aktiviteter julledigheten 2014. Som sagt. Det är MYCKET schåigt att vara jag nu när det plötsligt finns lite tid att tänka. På såna viktiga saker som hår.