Vi kommer att klara detta

På en annan not. Den som handlar om min relation:

Här om kvällen läste jag ett kapitel i boken Franska barn kastar inte mat där författaren beskriver vad som hände i hennes relation när de fick tvillingar. Den innehöll en mening som var så träffande att jag burit med mig den ett par dagar: "Simon och jag är för trötta för att förstå att vi bråkar för att vi är trötta". Precis så tror jag att det är. Både jag och Ulf är tröttare än vad vi själva riktigt klarar av att förstå. Vi vet att vi är trötta men det är på en nivå som inte är greppbar. När det har gått några år och jag och Ulf tänker tillbaka på den här tiden kommer vi inte förstå hur vi klarade oss. Insikten om att den här tröttheten inte är något som kommer att gå över bara vi får sova gott en natt är viktig.

En parentes: För i det här i blandas allt in. Känslorna av att vara sämst pga misslyckad uppkörning blir orimligt stor eftersom mitt känslomässiga jag inte hinner sortera tankar och känslor. Allt som är jobbigt på alla möjliga områden kanaliserades igår ner i upplevelsen av att ha blivit kuggad. Den kanaliserades vidare in i ett larvigt tjafs om var vi skulle få plats med vår nya råsaftcentrifug. Allt slutade med att jag gick en ledsam promenad runt vårt område där jag av bara farten passade på att avsky vår flytt. Amen ni hör ju. Den här tröttheten och avsaknad av tid gör kaos med mig.

Men tillbaka till vår relation. Den som är så viktig och som alltid har varit så bra.

För en annan viktig insikt som kommit till mig är den om att vi har lagt vårt oss åt sidan. Det är inte något medvetet val men fokus under de senaste ett och ett halvt åren har varit på barnen och på att få allt det praktiska att fungera. Man kan sammanfatta det med att många av våra dagar handlar om att överleva och att bara ta sig igenom dagen. När det då blir kväll och vi har våra egna få timmar efter att barnen har somnat så är det lätt att prioritera bort relationen. Oftast behöver Ulf jobba och jag vill mest av allt bara vara, läsa eller slötitta på tv. Jag orkar inget mer. Helg eller vardag spelar ingen roll. Det tidsslukande hålet lever vi med jämt: Våra gulliga, krävande barn. Vi vill naturligtvis inte ha det på något annat sätt heller och det är vad som gör det hela så svårt.

Men jag antar att man kommer till en gräns. När det bara inte funkar längre. Eller, när det inte längre räcker att bara få ihop dagen. För nu saknar jag oss. Vi har pratat om det en del, jag och Ulf, och vi saknar oss. Vår kärleksrelation har alltid varit den trygga basen och utan den blir vi båda vilsna. Lösningen på problemet är lika enkel som svår: det vill säga att motstå impulsen att bara fortsätta nedprioritera allt som har med vår relation att göra.

Vi behöver helt enkelt ses igen. Vi behöver göra saker ihop bara vi två. Boka in luncher, middagar och ytor där vi blir ett par igen och inte bara är föräldrar till våra gemensamma barn. En sån förändring kommer vi alla att tjäna på. Inte minst lejonungarna.

Så. Tanken för dagen är att vår tid, min och Ulfs tid, är nu. Inte sen.