Jag vet inte. Det känns som att jag får ett bryt minst en gång om dagen nu. Oftast på Ulf. Han är min trygghet och det är väl därför han får ta smällarna nu när allt snurrar så fort. Men han driver mig också till vansinne med sin oförmåga att planera och koncentrera sig en smula. Effekten blir att jag blir en snäsig och allmänt hemskt tråkig person. Jag tycker inte om den sidan hos mig själv. Inte det minsta men ändå dyker hon, som är jag, upp med kusligt täta mellanrum nu.
Jag förstår att det är den här helt overkliga tröttheten och känslan av att inte hinna med som nöter på självkänslan. Och jag förstår att det är den här adderingen av att ha två stycken ett och ett halvt år gamla barn med i ekvationen; som river och rafsar och klättrar och gråter och gnäller och springer och trillar och kräver så mycket ungefär var elfte sekund – jag förstår att det är tärande.
Det knepiga är att allt också är väldigt fint. Vi har många stunder under en dag som är i harmoni och då allt är som en vacker saga. Då jag nyper mig själv i armen för att försäkra mig om att jag verkligen får vara med om allt detta. Men så krävs det så lite så lite så för att ilskan ska dyka upp igen och att jag ska förvandlas till en frickin' karikatyr av typiskt irrationell och osympatisk karaktär i nåt familjedrama. Det är som att jag är pms on legs just nu.
Jag antar att det är det här som brukar sammanfattas som småbarnsåren. Men hur gör man för att inte gå under? Hur gör man för att få den här inre konfliktfyllda surkarten att relaxa lite? Hur gör man för att bli snällare mot den man älskar när all energi bara är så sabla uttömd hela tiden?
Om jag visste det kanske jag fortfarande varit tillsammans med Steven. Och jag hade inte ens några småbarn att skylla på.
SvaraRaderaMen jag tror att du måste börja med att bli snällare mot dig själv. Se till att be om hjälp och så vidare. Sedan tror jag ju på att prata och att försöka prata innan man hunnit bli irriterad eller arg (vilket jag vet inte är lätt eftersom det kan komma så snabbt att man knappt hinner med själv) och att alltid, alltid bli sams innan man går och lägger sig.
Jag tror på er och håller tummarna för er. Kram.
Oj vad jag känner igen mig i det! Men mer i relation till min mamma, som kommer ibland och försöker avlasta/hjälpa till lite (vi har också tvillingar, plus en storebror). Jag blir snäsig mm, för när hon frågar om något så känner jag att det går fortare om jag gör själv.... Men jag ber om ursäkt och kramar henne stup i kvarten! Skrivit en vers om det
SvaraRaderahttp://detsomhanderhososs.wordpress.com/2013/10/16/mamma-pa-besok/
MAJOR igenkänning!!!! Usch. Gillar inte detta drag hos mig själv...
RaderaOh gosch.. Jag har också en sån där urtrist sida. Men jag har lärt mig att säga förlåt och verkligen mena det. Det ordet kommer ofta en liten stund efter mitt kommerfråningenstans-utbrott. Och det känns sååå skönt att få säga förlåt och samtidigt förlåta sig själv lite. Kanske är vi bara enkla människor som vill gott och blir så upprörda när det går snett? Det tror min bättre hälft. ;)
SvaraRaderaåh ja jag känner också igen det där. fast jag hade inte träffat min snubbe på 4 veckor typ och kom över atlanten med våran 7-veckors och jag landade förbannad. hur svårt det än må vara så himla ofta tror jag mycket på att tänka steget längre, dvs innan snäset kommer fundera på om det är värt det. sen min snubbe började ta bebin på morgonen så att jag kunde sova en/ett par timmar till har jag blivit gladare, men så funkar det ju inte hos alla.
SvaraRaderamen jag försöker tänka så här: snäsighet och taskighet = ingen kul situation för någon, man kan ju i alla fall låtsas vara glad. oj vad det här svaret mest är svammel men jag tror att det är viktigt att bryta snäset innan det är mer snäs än trevligheter. lättare sagt än gjort. och be om ursäkt och kramas mycket.
Jag känner igen mig, är precis likadan. Har dock inget bra svar på hur man gör för att komma ifrån det.. Min sambo kallar mitt humör för berg- och dalbana för tillfället ;)
SvaraRaderaJag känner igen mig och är mitt uppe i den där snäsigheten och elakheten själv med. Vet att det var likadant när storebror var runt åtta-nio månader (som lillebror är nu). Men nu ska man rodda 3,5 åringen som är ett trotsmonster till och från, en åttamånaders som är galet nyfiken och lyckas ta sig fram överallt, matlagning, vardagsmotion och även maken.
SvaraRaderaDet som brukar göra skillnad här hemma är när jag får tid för mig själv en stund. Komma hemifrån, gå en promenad eller vad som, bara få vara i fred. Då brukar jag lättare kunna se ljusare på tillvaron.
Sen har det hänt och händer mycket i ditt/era liv, låt det ta tid och ge er lite tid.
Alla råd ovan är bra och jag kan bara hålla med!! Min mamma gav mig en sandsäck och ett par boxhandskar i julklapp när mitt första barn var 4 månader och hade haft kolik i lika många månader. Så när jag blir riktigt frustrerad går jag ner i källaren och bankar skiten ur säcken. Det är min "säkerhetsventil" för att skona både man och barn från mitt stundtals väldigt griniga humör. Sedan tvillingarna kom har det blivit några vändor, men ofta räcker det att veta att jag kan gå ner för att det värsta ska släppa. Det är min metod, jag hoppas du hittar din!! Kram! /Annelie
SvaraRaderaTerapi och håll andan, om ett år är det bättre. /Åsa
SvaraRaderaSjälv går jag i din mans skor. Hemma hos oss är det min man som ligger steget före mig när det gäller planering - samt verkställande - av måltider och aktiviteter och annat. Jag har inte hans kontrollbehov, och därmed har jag inte heller jobbat upp förmågan att tänka steget före, planera och strukturera tillvaron så som han har gjort.
SvaraRaderaI de bästa av lägen tycker vi att vi kompletterar varandra, för jag har ju andra kvaliteter som också behövs. Men egentligen och i längden vill ingen av oss ha det som vi har det; att bara den ena av oss (han) känner och tar ansvar för att vardagen ska gå ihop rent praktiskt.
Det enda som bryter dödläget är när han aktivt låter bli att planera och styra och ställa, och samtidigt öppnar sig för att mina förslag och beslut duger (även om de inte är desamma som hans).
Först när han backar tillbaka blir det utrymme för mig att gå in och ta min del av det ansvaret och ta mig ur den inlärda passivitet som har blivit resultatet av a) hans kontrollbehov och b) min bekvämlighet och "det-ordnar-sig-inställning".
Det krävs två för att dansa tango, som det heter, men skillnaden mellan tango och ett jämställt förhållande är att man i ett förhållande måste turas om att föra och att bli förd om det ska bli en vacker dans.
PS: Det blir inte alls lättare när småbarnsåren är över :)
Det var ju inte alls det jämställda förhållandet du undrade över, kom jag just på. Det var hur man gör för att bli snällare och inte ta ut sina aggressioner på ett okonstruktivt sätt. Och då blir jag svaret skyldig. Jag vet inte. Åka iväg över en helg med en väninna, kanske, i det akutgriniga skedet. Ta in på spa-hotell, läs bra böcker och prata prata prata och skratta ännu mer. Då brukar saker och ting falla på plats och få sin rätta belysning. Eller gör någonting som du normalt inte brukar göra, typ fäktning eller glasblåsning eller sjung gospel eller vad som helst. Och börja med att vara snäll mot dig själv. Du har ju sorg, om inte annat.
SvaraRaderaJag känner igen mig men min niomånaders bebis samt två barn ( hans som bor heltid här) 11 +13 och två katter samt ett hyfsat stort hus. Det jag lider mest över är hur jag tjatar. Det är alltid något och alla glömmer saker hela tider... byta strumpor, släcka ljusen, tömma diskmaskinen, kamma sig osv osv och när kvällen kommer och jag har haft någon på mig HELA tiden ... bebis nästan hela dagen och när hon sover vill de andra två kura ihop sig nära i soffan.. katterna följer med in på toaletten och .... Jag får panik över att det måste vara någon precis där jag är så på kvällen vill jag bara ... vara själv vilket är den tiden som jag och min sambo har ihop. Det känns fel att han någonstans kommer längst ner på listan. Men jag tänker att det är en kort period så är det.
SvaraRaderaJag blir också elak. Snäsig och grinig och då drar jag gärna upp ALLT som stör mig. Men jag mår bäst av att få vara ifred om så bara en timme.. Annars orkar jag inte.
Det här känns ju så himla störande att tipsa eftersom det känns oöverstigligt när man är mitt i smeten men det har verkligen hjälpt mig - träna! Promenader, simma, boxning eller vad du än gillar. Det behöver inte vara något avancerat men 45 min ett par gånger i veckan kan ge så vansinningt mycket. Det tar emot ordentligt innan jag kommer iväg men att få rensa hjärnan och göra någonting enbart för min egen skull ger mig massor. Att jag dessutom känner mig så himla nöjd med mig själv när jag har gjort det + endorfinerna gör mig gladare och snällare. Och visst, jag är sur, gnällig och elak också men iaf två kvällar i veckan får både maken och jag lite andrum från den sidan av mig.
SvaraRadera